ALTERNATIV CANCER

Ett otroligt need att skriva om allt jag hittar och går igenom under min kamp att bekämpa min cancer. Jag hittar så mycket under mina sömnlösa nätter på webben att jag tänkte att det kunde vara bra att samla all info på ett ställe.

Efter regn kommer solsken :)

Publicerad 2013-02-28 18:39:06 i Dagbok,

Igår var en dyster dag från början.
Jag lade mycket onödig energi på att vara sur, arg och bitter.
En läkare som jag inte alls tyckte om sa till mej
"Du kan inte hänga upp dej på det här nu, det är jättenegativt för immunsystemet, du måste se det positiva"
Hur irriterande är det inte när man blir tillrättavisad av någon man inte gillar särskilt mycket, dessutom har rätt...? ;)
Men när hon gick tänkte jag efter.
När hon kom tillbaks för att klämma mej på magen och trycka ut varet ur såret så sa hon att det inte kom så mycket.
Det är väl positivt sa jag :)
Sen blev det bara bättre.
Jag gick en promenad runt parkeringen på Näl. Det gick inte fort. Men det gick. Små framsteg.
Jag fick duscha. :) Bara en sån sak :D
Det är de små sakerna som gör det.
 
På mitt sjukhus-bord har jag en trofémugg:)
Där lägger jag tabletterna jag inte behöver ta. Ju fler tabletter det är i den, desto bättre mår jag.. ;)
Idag gick jag en promenad runt b å d a parkeringarna. Små framsteg. Det går fortfarande inte fort. Men det blir bättre.
Jag har ätit hela dagen idag. Tänk vad gott det är med mat. Till och med sjukhusmat!
 
Psyket är jätteviktigt i hela den här resan, det vet jag. Det som håller mej allra högst uppe är mina underbara flickor som kom och hälsade på mej igår. Jag är lycklig för jag har två underbara barn.
Som gör allt för sin mamma. Som har en jätte-jobbig period just nu.
Jobbigare blev det när jag helt plötsligt försvann ifrån dom en dag tidigare än planerat och i en ambulans dessutom.
Igår var mina fina flickor på besök. Den stora flickan blir tretton snart och hade med sej en väska med fler kläder och lite schampo mm. Det är förunderligt att hon även fick med sej saker som jag ej tänkt på. Vi satt och pratade och kramades länge. Den lilla tyckte att vi kunde ställa in en extra säng så kunde dom stanna tills jag fick åka hem. "Ring fröken, Mamma!". "Hon kommer att förstå."
Jag önksar att allt var så enkelt ibland. Att dom kunde vara med mej hela tiden. Dom har varit med mej varje gång jag har varit på behandling i Spanien. Det var också positivt. Vi fick en bonus semester.
Det är skönt med barn, för dom är dessutom inte ledsna så länge. Helt plötsligt har vi börjat prata om något annat och så gapskrattar vi istället. Det är underbart befriande.
Imorgon ska jag åka hem.
Till mina barn.
På tisdag börjar vi om igen.

MIN EGEN BEHANDLING

Publicerad 2013-02-28 18:11:41 i Allmänt,

I mitt sökande så finns det så otroligt många vägar att gå.
Det är så svårt att välja vilken metod man ska följa som ni säkert har sett i tidigare inlägg.  Ambivalenta jag försökte ju köra alla metoderna ett tag %-)
Den metoden var inte bra. I alla fall inte mentalt. Jag glömde saker, fick dåligt samvete, blev frustrerad och uppgiven och kände att tumören svällde i alla fall.
Jag tror att man ska köra en metod åt gången. Sen kan man kompa upp med lite grejor vid sidan om, om det inte krockar.
 
Så här gör jag en normal dag:
Dricker en halv citron i 2 glas vatten på fastande mage varje morgon (för att rensa ut)
Torrborstar kroppen 8 ggr på varje ställe i riktning mot hjärtat (för blodcirkulationen)
Äter 2 gram gurkmeja samt lite andra homeopatmediciner som jag har fått från Spanien,
bl.a. blodört, ringblomma, selen mm.
Dricker 15 ml aloe vera.
Äter rostat bröd med avocado & jalapenos till frukost
Dricker färskpressad apelsinjuice
 
Efter maten så gurglar jag mej med:
Bikarbonat
Salt och vatten
Cellfood som jag sväljer
Två andra preparat som jag också sväljer som är immunboostare
3ml. silicio (kisel)
Inhalerar en olja som består av eucalyptus, mint och 8 andra eteriska oljor
Inhalerar bikarbonat
Smörjer halsen med bikarbonats kräm
 
Hela tablett och gurgelproceduren upprepar jag på kvällen förutom gurkmejan.
Aprikoskärnor äter jag 32 stycken om dagen.
Jag äter inte friterad mat och undviker socker och mjölk. (det är ett himla läsande på bipacksedlar då nästan allt innehåller antingen socker eller mjölk i någon form. Typ pulver och liknande.
Jag har tagit bort kaffet helt och hållet =( men det får jag väl leva med tills jag blir frisk igen =)
Samt att jag försöker att gå och lägga mej innan 23.00 (det funkar inte alltid men oftast.. :)
I övrigt äter jag som vanligt fast mer grönsaker, helst ekologiskt och gärna vilt, samt att jag försöker få i mej 3 frukter till innan klockan 3
 
Tänk på att det här är inget expertutlåtande.
Detta är en metod som är anpassad till mej.
Baserad på mina blodvärden.
Däremot är det inte sagt att du inte kan torrborsta dej...äta 5 frukter, eller göra mer av det som står här.
Det finns massor med grejor jag gör som är bra för alla.
Kiselet som jag tar, i flytande form, motverkar rynkor och gråa hår. Ger bättre naglar mm. Så i allt elände så blir jag ju snyggare i alla fall =) tror jag, ha-ha..
Nä, skämt åsido, men jag har lite mindre rynkor och det gråa håret har minskat. Så det funkar ju på mej.
En del är jätteförvånade över att jag får äta pasta och bröd. Men min läkare i Spanien har sagt att det påverkar inte mej, så den här behandlingsmetoden är väldigt individuell.
Däremot tror jag att man ska gå på sin magkänsla.
Min magkänsla säger mej att jag mår väldigt bra, att mitt immunsustem är på topp och det känns i hela kroppen.
 
Gurgelschemat och torrborstningen samt kosten har jag hållit på med sedan oktober och nu när jag var nere i Spanien så hade jag förbättrat mina värden med 75%. :)
Magkänslan stämmer känns det som.
Det finns forfarande saker jag måste jobba på, för min lever renar inte kroppen ordentligt.
Därför har jag börjat äta selen bl.a.
Jag skulle gjort en leverrensning men den uteblev för jag hade ont i magen den dagen jag skulle sätta igång och sen var det sjukhusbesökens tid, så det har trillat mellan stolarna tyvärr.
Nu är det inte läge heller då jag inte är helt hundra efter sondinsättningen.
Jag ska köra några coffe-enemas istället när jag kommer hem.
Det lär behövas efter alla konstiga mediciner jag har fått på sjukhuset.
 

Sond ont del 6

Publicerad 2013-02-28 09:12:23 i Dagbok,

Lycka :-)
Idag är jag lycklig!

Idag får jag börja äta igen!
Det känns underbart!
Så underbart att jag inte bryr mej om att sjukhusmaten inte håller topp noch...
För då hade man kunnat undra varför inte sjukhusen går i bräschen för bra och närinsrik helst obesprutad mat.
Varför det i sjukhuscafet på sahlgrenska bara finns delicatobollar och mjölkchoklad
Varför det finns socker och mjölkämnen i alla näringsdrycker
Varför det inte finns grönt te till frukost som innehåller hur många antioxidanter som helst
Nej, idag bryr jag mej inte om det.
Idag är jag bara lycklig för att jag får dricka en kopp te och äta en liten smörgås.
God Morgon!

Vikt idag 59,3 :)

Tankar

Publicerad 2013-02-27 13:19:03 i Motivering,

Pratade nyss med en gäst på telefon som har ska komma till vårt hotell för ett större event i vår. De två sista gångerna han har ringt så har jag varit på sjukhus så nu berättade jag för honom varför jag är här. (jag brukar normalt inte tala om för våra gäster att jag är sjuk, men här blev det bara så)
Han föreläser dessutom om kost och tyckte att jag hade en jätteintressant inställning till min sjukdom och frågade om jag skriver ner mina tankar om hur jag tänker runt den här tillvaron jag befinner mej i.
"Jag bloggar" svarade jag.
Men så när jag tänkte efter så kanske det inte är så lätt att förstå i mina spretiga inlägg hur jag tänker.
Så det ska jag förklara här.
Jag är övertygad om att allt man gör påverkar en i mer eller mindre utsträckning.
Mina cancerceller har fått fäste för att jag inte lyssnat på mej själv.
Jag har jobbat för mycket, sovit för lite.

Jag har alltid känt att jag har ätit bra, mycket varierad kost med mycket grönsaker, men jag har hällt i mej ca. 10 kaffe med mjölk och socker om dagen, samt druckit cola till maten och käkat rostat bröd med ost och smör varje morgon. Så det nyttiga jag har fått i mej, har kaffet tagit död på och så har jag matat eventuella cancerceller med socker. Mjölkprodukter som tex ost, slaggar igen hela reningsystemet.

Så när doktor Hilu talade om det för mej så var det egentligen väldigt logiskt. Det är väl bara så att man tänker, det händer inte mej.
Jag är helt övertygad om att jag mår så bra nu pga min ändring av min livsstil och min kost.
(Notering. Jag mådde väldigt bra innan hela sondgrejen och med tanke på vad jag just gått igenom så är jag i förvånansvärt gott skick även nu)
Det är också det som kommer att ta mej ur den här soppan jag hamnat i. Jag får helt enkelt dubbelboosta mej när jag kommer hem.

Jag vill bara med detta säga, till alla som orkar läsa och vara med på den här berg och dalbanan...

Ät mer frukt (helst 5 om dan)
Drick mer vatten (2 liter om dagen)
Bestäm dej för att koppla ner, mer än några timmar
Ta en promenad om dagen. (hinner du inte, gå minst tre gånger i veckan)
Vänboosta ofta
Vänta med kaffet, minst en halvtimma efter maten.
Var snäll mot dej själv
Stanna hemma om du blir sjuk
Titta på din mattallrik. Se till att minst halva består av grönsaker. (och då räknas inte potatisen dit)
Minska ditt sockerintag
Har du problem i leder? Prova att ta bort mjölkprodukter i 1-2 månader.
(Jag har haft så ont i mina knän att jag ej kunnat sätta mej på huk innan, för då låser det sej. Det är helt borta nu!)
Låt kroppen få ha feber om du kan. Det dödar eventuella cancerceller
Gör en blodanalys en gång om året och kolla vad som saknas i din kropp, återställ balansen. (Analysen kostar 300€, flyg med ryan för en tusing, bo torsdag-söndag för en tusing, det är en väl investerad semester för både dej och din hälsa) Att det är på costa del sol där solen lyser och man kan dricka gott vin och äta goda tapas efteråt är ju inte fel, eller? ;) Hälsoresa de lux :-D

Så får du inte cancer och förmodligen ingen annan allvarlig sjukdom heller.

Nu ska jag och mitt dropp på promenad! :-)

Sond ont del 5

Publicerad 2013-02-27 10:30:31 i Dagbok,

Another day in paradise ;-)

Har sovit sådär.
Gått ut och informerat mej alldeles för mycket om peritonit. Hittade en artikel från Karolinska med en studie om Peg och dess biverkningar.
Önskar jag hade läst den innan.
Skulle någon fråga mej idag skulle jag svara...
Nej, är du cancerpatient och ska genomgå en strålning och är fullt frisk innan ska du i n t e sätta en sådan här mokajäng i en helt frisk kropp.
Jag kanske får ta tillbaka det senare i behandlingen men just nu känns det som det dummaste jag gjort!

Idag fastar vi igen.
Nu väger jag mej varje dag.
Jag vägde 62 kg innan behandlingen.
Jag vägde 60,1 igår.
Idag väger jag 59,1
Trots att jag fick näringsdropp igår.
Jag är lite irriterad. Nej det stämmer inte. Jag är jätteirriterad.
Jag har fått be om vätska hela tiden. Nu bad jag att det skulle bli insatt med en gång så min kropp inte behöver vänta. Det är jobbigt att behöva propsa.
Jag hade en hel lista med frågor till läkaren när hon kom.
Bland annat frågade jag om inte det skulle tryckas ut något var. Jag tycker att en logisk slutsats är att man bedövar området och trycker ut det variga så vi får bort det.
"Jo, det kan vi göra" svarade doktorn
Det känns inte som om hon hade kommit med den iden själv.
Nä, fasen, min tanke var att detta skulle vara en positiv blogg med mycket livsglädje. Jag har kommit totalt på villovägar....
Men just idag är jag inte så positiv.
Jag sa till läkaren nu att det är ju helt idiotiskt att göra så här på en frisk patient. Ni har ju satt ner hela mitt immunsystem. Hon var benägen att hålla med. Men nu är det som det är, svarade hon.
Hade jag fått reda på att detta kunde medföra sådana komplikationer hade jag aldrig gjort det här. Hon sa att en bukoperation var en operation som man ska ha respekt för.
Men hon sa också att du får inte hänga upp dej på det här negativa. För då sänker du också immunförsvaret. Jag svarade att det är inte så himla lätt att se något positivt i det här.
Ja, idag är jag bitter. Jag vill hem och krama på mina barn.
Jag ska ärligt säga att jag har lust att stämma hela sjukvården för det här. Och det kommer jag att göra. Sen.
Fördelen är att jag har allt dokumenterat här på bloggen. :-)

Men läkaren har lite rätt, även om jag är arg nu, så bör jag tänka positivt, så jag tar mej ur det här.
Såå, positiva saker:
Det fanns nästan inget var kvar i såret.
Jag kan spela farmville hela dagen...:-)
Alltså, tappar jag två kilo till, kommer jag i de kläder jag hade när jag bodde på Teneriffa för 15 år sen så, its not that bad!
Jag har en jätte snygg rumpa nu ;-)

Sond ont del 4

Publicerad 2013-02-26 19:46:56 i Dagbok,

Tillbaks på banan....
Det som förundrar mej när jag är på sjukhus, är hur fantastiskt bra vissa saker fungerar medans andra är totalkatastrof.
Jag är förundrad över hur man som läkare kan poängtera hur viktigt det är att en patient i n t e tappar vikt genom att äta nyttig kost och tillföra sej själv vitaminer, men att det sedan är av ringa betydelse om man tappar vikt pga av att man har fått en sond i magen på läkares rekommendation som medför komplikationer och sedan tappar vikt.
Det är tydligen inte samma sak.
Vad som förundrar mej mer är att ingen funderar på varför det blev en komplikation.
Follow up existerar inte riktigt i den här världen tydligen.
Min syster berättade för mej hur hennes son fick jättekomplikationer efter en blindtarmsoperation som varade i flera månader. Vad som var förunderligt var att läkaren som hade opererat aldrig fick reda på att det blev fel... (?)
Jag undrar...
Som tur är i min förunderliga värld så undrar jag en massa saker.
För hade jag lyssnat på vissa läkares rekommendationer att påbörja en strålbehandling idag, utan  att undra över vad det var för fel, så kunde det ha tagit en ända med förskräckelse.
Det påpekade jag mycket tydligt i morse för densamma när dom gick ronden.
Av någon förunderlig anledning så lyssnade alla när jag pratade idag. :)
Igår försökte dom mer överrösta mej.
Tänk att det ska vara så svårt att lyssna på patienten...
Nu är strålningen uppskjuten i minst en vecka.
Det gör mej ingenting. För nu kommer jag att hinna att tvätta innan jag åker till Göteborg =)
Och jag är tillbaks på banan. :)
Men jag är fortfarande förundrad...
Imorse så blev jag ordinerad att fasta. Igen!
Alltså, jag  b e h ö v e r  inte gå ner mer i vikt. Men läkaren som hade satt sonden sa att det var jätteonödigt att jag åt. Så jag fick lyssna på honom.
När han däremot började prata om mej med personalen över mitt huvud så var jag tvungen att säga till.
-Titta gärna på mej när du pratar, är du snäll. sa jag, vänligt men bestämt.
Jag hatar när läkare ignorerar patienten. Det kanske inte var hans mening, men nu känner jag att dom får börja lyssna. Jag hade 5 personer inne idag på ronden och för en gångs skull så lyssnade dom på mej och det var nog inte roligt för den andra läkaren när jag tyckte att hon kanske ska vara lite mer lyhörd, när jag sa att vilken tur att jag inte lyssnade på dej och satte igång en strålbehandling....? Då höll hon en mycket låg profil...
När jag sedan bad att dom skulle göra en blododling för att se att jag inte får blodförgiftning så sa hon, vill du att vi gör en så gör vi det. Jag frågade då om pencilinet jag får tar en eventuell blodförgiftning också?
Det sa hon att det gjorde. Jag tänkte att jag kanske får lita på det då.
Senare under dagen har jag fått en ny pencilinkur...undra varför...?
Nu intar jag dubbla kurer.
Jag har fått något som heter peritonit. Det kan mynna i blodförgiftning. Jag har googlat under natten, så jag var påläst när läkarna kom. Dom tänkte skicka hem mej med smärtstillande tabletter. Och hade jag inte insisterat och sagt NEJ till att bli transporterad till strålkliniken så hade dom förmodligen kört igång med strålningen också. Då hade jag med all säkerhet kunnat dö.
Jag har hela tiden haft den åsikten att det är inte cancern som tar död på patienterna utan allt runtomkring meck.
Detta har inte fått mej att ändra åsikt...
Vi bestämde ju imorse att jag skulle gå på dropp och då skulle dom sätta in socker och vatten. Jag bad åter igen att få utan socker.
När jag talade med min syster på JK så tyckte hon att jag skulle få näringsdropp istället spå jag inte tappar mer i vikt. "Finns det sånt?" frågade jag. "Självklart!"svarade hon. Då gick jag in och bad om näringsdropp.
Ytterligare en sak jag blir förundrad över...
Om dom vet att jag har rasat i vikt. Varför sätter dom inte det med en gång?
Men jag är inte bitter :)
Det är sant.
Jag är otroligt glad att jag kan sitta upprätt och ser fram emot att kunna äta imorgon.
Idag har jag suttit och jobbat nästan hela dagen och det känns jättebra. Jag har fått gjort en massa. Svarat på massa mail. Gjort menyer. Beställt varor.
En del av er tycker säkert att jag är helt galen. Men att ha datorn med sej och få vara lite produktiv när man är på sjukhuset gör att man inte känner sej lika sjuk.
Jag ska hem snart.
Och äta och tvätta och få gjort allt det där som jag inte hann dessa dagarna för att jag har legat och haft ont.
Mysa med mina oroliga barn.
Så jag är inte sur för att strålningen är uppskjuten. Snarare tvärtom, för nu kommer jag att hinna med alla förberedelser. Samtidigt är jag otroligt glad att vi äntligen hittat felet och att jag kommer att slippa smärtlindring.
Skam den som ger sej!
Kram på er!
 

Sond ont del 3

Publicerad 2013-02-26 00:36:00 i Dagbok,

Still at the hospital...
Idag har jag tillbringat hela dagen med att..................vänta..............
Som tur är så mönstrade syster Anna av vid 7 och ny trevlig personal kom in. =)
Vi ska ta prover på lever och galla och sen ska du ner på kontrast sa den nya trevliga tjejen. " Jag kommer att ligga på dom lite så det går snabbare" sa hon. Kände att jag genast gillade henne.
Smärtan hade avtagit lite efter ketogansprutan och jag kände mej helt ok för stunden.
Svarade på lite mail och vilade lite.
Skulle ju dessutom vara fastande så det fanns inte mycket att göra. Kirurgläkaren tittade förbi och kände på magen och tyckte att det var väldigt konstigt att jag hade så ont.
Klockan halv ett började smärtan igen och jag bad om en ny spruta.
Påpekade att jag verkligen inte ville bli susig, men det blejag i alla fall, så jag blev illamående och fick kräkas upp det lilla jag hade i magen. Sen släppte det.
Klockan 15.20 fick jag tid på kontraströntgen. När doktorn tryckte med grejen på magen så trodde jag faktiskt att jag skulle dö ett tag, så ont gjorde det.
Jobbigt för då kom tårarna igen. Han hittade inte heller något fel, så då bestämde jag mej. Nu skulle sonden bort!
Jag hade redan ringt tidigare och berättat för Sahlgrenska att jag var på Näl. Då får du komma hit så vi sätter igång med behandlingen med en gång tyckte min läkare.
-Nä, det gör jag inte, svarade jag. Jag måste veta att jag är ok och har en vanlig dags ätande innan jag börjar strålbehandlingen. Det är väldigt viktigt för mitt mentala jag, svarade jag. Jag har lagt tre månader på att boosta upp mej med alternativ medicin och bestämt mej för att om jag skulle var tvungen att börja med strålbehandlingen så skulle jag vara i toppskick. Då kan jag ju inte komma in till er och börja från minus. (för det lär ju fn inte bli bättre...)
Dessutom påpekade dom hur viktigt det var att jag skulle gå upp i vikt och nu helt plötsligt så spelar det ingen roll...? Hm..
Nä.
Som tur är, är det jag, patienten, som bestämmer. Pratade även med kirurgen som faktiskt höll med mej.
Vid fyra så kom en ny kirurg in, trevliga killen hade gått hem :( (lite söt var han oxå ;)) och blivit ersatt av en tjej.
Samtidigt kom en öron läkare in. Jag fick reda på vad jag redan visste. Inga fel vad dom såg och inga fel på provsvaren heller.
-Jag tänker inte ha så här ont längre! sa jag. Jag vill att ni tar bort den här grejen! Ja, det kunde dom ju inte besluta om idag utan då var man tvungen att vänta......... (!) igen? Helt fantastiskt!
Jag talade om för båda damerna att jag var faktiskt fullt frisk när jag kom in hit och nu har ni lyckats att göra mej sjuk genom att sätta in den här mojängen, som dessutom skulle få mej att hålla vikten o c h av någon förunderlig anledning så har det blivit helt tvärtom. Nu har jag gått ner 2,5 kilo!
Då svarar öronläkaren "Du var inte alls frisk, du hade cancer!" (allvarligt?)
Jag tänker inte börja min strålbehandling förrän jag vet att jag är 100% ok!
Varpå öron läkaren säger, "Vad menar du? Ska du inte börja din behandling imorgon?"
-Nä det är klart att jag inte gör, svarar jag. Jag har inte ätit på ett dygn och dessutom har jag rasat i vikt.
-Ja men det spelar ingen roll, svarar hon, det viktiga är ju att du sätter igång med behandlingen
-Nä, det viktigaste är att jag mår bra när vi sätter igång med behandlingen, svarar jag..
-Jamen, se på din knöl på halsen, den är ju jättestor! (jag undrade inom mej om hon på fullt allvar trodde att jag inte hade lagt märke till den...) Det är ingen cancer i den, replikerade jag. Det är en svullen lymfkörtel!
Det ar som när dom sa, jo men vet du varför du har satt den här sonden?
Allvarligt? Tror dom att man som patient inte har koll på varför man gör vad?
Till slut så först kirurgen att jag menade allvar. Då säger hon, "Tyvärr kan vi inte ta bort sonden, för då måste vi göra en allvarlig bukoperation och det kan medföra komplikationer, samt att du får vara på sjukhus i en vecka kanske." Normalt sett så väntar man i fyra veckor innan man tar bort den så att kroppen har kunnat läka sej runtomkring...
Snacka om att vara tillbaka till gå!
Jag lovar att jag har nog aldrig känt mej så uppgiven. Fick man info om detta? Icke sa Nicke!
Till slut så kom kirurgen med ett förslag.
Jag ordinerar dej efter-operations-medicin så får du ta det i en-två veckor, värktabletter och morfinliknande preparat för att hålla smärtan i schack, så kan du trappa ned så småningom och du kan leva ett normalt liv under tiden.
Det var långt ifrån det svar jag ville ha, men kände att det fanns inga andra alternativ så jag sa ok.
Efter dom hade gått så bestämdes det att jag skulle stanna en dag till, inte något jag gillade något nämnvärt men jag hade inte något alternativ.
När jag väl fått dagens tredje dos av smärtstillande så började jag fundera.
Tänk utanför boxen!
Kan det vara så att jag har fått magkatarr kanske? (något jag aldrig haft, men då kan man få ont när man äter kanske?) Eller magsår? Stressen att ha cancer är ju enorm, kanske har jag fått en reaktion? Jag tog tag i en syster och frågade om losec. Vad har man att förlora?
Sen sa jag att jag hade tyckt att sonden satt för hårt och frågade om någon kunde komma och hjälpa mej att lossa på den lite. Kanske var det därför jag hade så himla ont? Det var i alla fall värt ett försök.
När dom väl kom in och skulle dra i plattan hände något mycket märkligt. Det fullkomligt sprutade ut var ur hålet där sonden satt. Så nu vet vi var problemet är. Jag har fått en varinfektion runt sonden. Tänk att man skulle vara tvungen att be om detta själv för att komma på var problemet låg...
Så nu har jag fått antibiotika och är på väg tillbaka
Skam den som ger sej!
Tomorrow is another day =)
 

Socker

Publicerad 2013-02-25 10:03:00 i Kosten,

En snabbnotis.
Har kommit på att droppet som man får i armen innehåller en socker och vattenlösning.
Det är ju bra att ge till cancerpatienter.... eller?
Framför allt när jag har jobbat stenhårt för att undvika socker.
Så jag påpekade detta för sjuksyster och fick istället dropp utan socker. =)
Nåt att tänka på kanske om du inte vill ha i dej socker...

Sond ont del 2

Publicerad 2013-02-25 09:52:00 i Dagbok,

-DU HAR EN JÄVLA TRÅKIG ATTITYD! skrek syster Anna.
-Jag ska notera i journalen hur du beter dej!
 
Sedan igår befinner jag mej på sjukhus igen....
Smärtan har bara blivit värre och värre och redan i lördags morse ringde jag direkt till avdelningen för att fråga om detta var normalt. Igen. För att få reda på hur mycket jag totalt kunde ta i smärtlindring. När inte det hjälpte längre så ringde jag efter ambulans igår för att bli körd till sjukhuset igen.
Det fanns inte med på värdskartan att köra själv...;)
Väl här så blev jag undersökt av en läkare som kände på magen och hon hittade inget direkt fel.
Typiskt var väl också att när jag väl var här så hade smärtlindringen äntligen börjat verka så då hade jag ju inga paniksmärtor. Hon kom in till mej och tyckte att vi kunde avvakta med att göra en bukröntgen tills dagen efter.
Det tyckte inte jag.
(det är intressant här hur doktorn försöker få mitt godkännande av hennes beslut precis som om jag inte har ont längre och säger "är det ok?" "Nä, det är inte ok", svarar jag.)
Jag förstår inte varför man ska vänta när man vet att man har jätteont och att det är något fel. Det mest logiska borde vara att skriva ut remisser på löpande band för att hitta felet.
Jag tror tyvärr att många patienter är så trötta på att behöva propsa på att få vård och att bli utredda att man bara suckar, ja, ja, vi väntar....och så går tiden...
Men sån är inte jag.
Så efter mycket propsande så fick jag henne att skriva en remiss så att jag ev. kunde bli röntgad samma kväll.
-Jag har jätteont och det är något som är väldigt fel sa jag. När hon hade gått så fick jag äte lite och vips, paniksmärta igen!
Fick alla möjliga mediciner som inte hjälpte och låg bara och kved. Till slut så hjälpte det något så jag kunde börja köra lönerna som jag naturligtvis inte har hunnit köra i helgen eftersom jag har haft så ont.
Medans jag satt och jobbade så kom dom in med en liter kontrastvätska som jag skulle dricka upp under två timmar. Det gjorde definitivt mitt tillstånd inte bättre, men det var ett nödvändigt ont och den sista lönen gick iväg med nöd och näppe. Jag hade otroliga smärtor.
När jag var klar så märkte jag också att kanylen som satt i armen satt fel och gjorde ont som sjutton så jag bad en syster byta den. Det var vaktbyte tydligen och när den nya systern kom för att tala om för mej att jag skulle ned till röntgen så påpekade jag åter igen att kanylen gjorde jätteont.
-Vi byter inte den nu! sa den mindre trevliga syster Anna. Du ska ner på röntgen nu.
-Ja, men det ska kontrast i kanylen, påpekade jag, och din kollega sa att vi skulle provspola den innan.
Då har jag helt plötsligt framför mej en sådan där sköterska, det där allra egna slaget, som aldrig har läst patient psykolgi eller lyssnade inte på lektionen, och gör en av de saker som jag hatar allra mest när jag är på sjukhus, hon fnyser, vänder på klacken och går och jag hör ifrån korridoren ett "Jag ska kolla, som betyder tänker jag inte alls. För hon har bestämt att jag inte ska få någon ny kanyl!
Det värsta jag vet är när man inte står kvar och tittar på patienten när man pratar med den.
I detta läge så har jag så fruktansvärt ont av kontrasten dessutom att jag inte ens kan ligga med benen högt. Ingenting hjälper.
Syster Anna kommer tillbaks med en rullstol och en kollega som ska köra mej ner till röntgen.
Jag frågar om hon har kollat, gällande kanylen och hon svarar att det har hon gjort.
-Och?, väntar jag.
-Vadå och?, säger hon.
-Och ska vi provspola?
-Nä, jag har bestämt tillsammans med dom andra sköterskorna att den är ok. Vi hinner inte sätta en ny nu.
-Men den är inte ok, protesterar jag.
-Ja, så får det bli, svarar hon.
Jag säger till henne att hon bör jobba på sin attityd och patientrespekt, men blir så uppgiven för mitt i allt det här så har jag ju jävligt ont i magen, så jag orkar inte.
Kollegan skjutsar ner mej till röntgen. Även hon reagerar (om än diskret) över syster Annas nonchalans.
Väl nere på röntgen så har jag så ont att jag bara skakar och tårarna sprutar. Det är inte likt mej att lipa över smärta så det här är nåt i hästväg. Får till slut samlat mej så jag kommer upp på båren och ska hålla armarna högt och ligga stilla. Jag får verklligen anstränga mej till det yttersta för att inte tappa det totalt.
När kontrasten dessutom åker in i venen (kanylen som gör ont..) så gör det så ont att jag bara kvider.
Men magontet förtar även den smärtan och jag lyckas hålla andan på kommando och dom tar sina bilder.
När jag blir uppkörd till min avdelning igen så sprutar tårarna. Det känns ungefär som en förlossningsvärk som aldrig tar slut. Jag staplar in på sköterske expeditionen och som tur är, så här inte "sympatiska" Anna där.
Får prata med någon som ger mej ketogan. (typ morfinliknande preparat) Jag vill bara ha en halv för jag gillar inte att bli susig. Jag möter Anna i korridoren som undrar om vi kan börja om från början och jag känner att det är progress. :) Alla kan komma på fel fot ibland, så självklart. Förklarar att jag har fått nog av smärta nu och att jag kanske inte hade så mycket tålamod. Hon plockar bort den onda kanylen och föreslår att jag ska ta den andra halvan av ketoganet. Jag håller med.
Hon kommer även in med lite diklofenak och alvedon som jag trycker i mej.
Smärtan släpper ändå inte.
När klockan är halv tolv, måste det ha kickat in, tänker jag och härdar ut.
Klockan halv ett kommer hon förbi igen, jag har fortfarande panikont och jag ber om mer smärtlindring, jag har så ont att jag tror jag ska dö, rent ut sagt. Hon svarar att dom ska komma ned från kirurgen och titta på mej så jag kommer inte att få mer smärtlindring nu. För då blir det svårt för dej att tala om var du har ont. Det låter logiskt. Jag stålsätter mej och härdar vidare. Jag får även reda på att sonden ser bra ut men det kan vara så att den trycker mot gallan och det ger gall-nånting.
Runt kvart över ett somnar jag i ren utmattning.
Sover och vaknar om vartannat, väntande på kirurgen och när klockan är halv fem så stapplar jag upp och frågar vad som händer.
-Vi har fattat beslutet att dom ska vänta tills imorrn, svarar Anna
(vad är det alla väntar på, undrar jag i mitt huvud)
-Men jag har ju väntat hela natten utan smärtllindring på att kirurgen skulle komma, säger jag.
-Ja, nu har vi fattat det beslutet att du inte hade så ont eftersom du sov. svarar Anna.
-Men det är väl klart att jag hade ont, svara jag. Jag förstår att ni bara menar väl, men sova kan jag göra hemma, för mej är det fullständigt egalt om vi gör undersökningen klockan 1 eller 3 på morgonen. Jag vill bara att den görs, svarar jag.
-Nu har vi gjort så här i alla fall i samrådan med kirurgen, får jag till svar.
-Jag förstår det, men undrar, hur gör vi nu?
Då svarar den andra sköterskan, "Anna ringer kirurgen nu".
-Hon kommer tillbaka och säger att hon har pratat med dom och tagit beslutet att vänta tills imorgon. (och så väntar vi igen...) Klockan är ju fem på morgonen redan, så jag undrar ungefär när.
Det kan hon inte svara på.
-Du kan däremot få ketogan nu, säger hon.
-Den jag inte kunde få inatt för att vi väntade på kirurgen?, undrar jag lite ironiskt.
Då flippar Anna ut!
-DU HAR EN  J Ä V L A  TRÅKIG ATTITYD! skriker hon åt mej."Nu har jag fått nog!"
-Jag har inte kommit hit för att  S O V A  fattar du väl!!, svarar jag.
Hon piper iväg med ett, "jag ska skriva in i patientjournalen att du är en jävligt jobbig patient.
 
Proffsigt! Eller vad tycker ni?
 
Det som är mest frustrerande i det här är att peggen skulle vara i förebyggande syfte för att jag inte skulle rasa i vikt under behandlingen.
Nu har jag gått ner ytterligare två kilo.
Imorrn är det meningen att jag ska börja min strålbehandling kl.08.00.
Planen såg ut så här:
Igår skulle jag packat och tvättat inför en vecka i Göteborg och ha myskväll med mina tjejer.
Idag skulle jag ha möte med personalen och lämna över det sista innan jag börjar min behandling.
Jag skulle ha ätit upp mej, enligt läkarens order, haft en peg i magen i förebyggande syfte, anlänt Sahlgrenska vid gott mod och gott immunförsvar.
 
(Jag sa till läkaren för en stund sedan. Jag var i toppskick när jag kom hit för 5 dagar sedan. Nu är jag inte det längre. Det här funkar sådär, tycker jag.)
 
Istället ser det ut så här:
Jag har inte hunnit tvätta och packa.
Mötet med personalen har jag fått frysa.
Jag har gått ner 2 kilo och vet inte ens om jag kan eller vill börja min behandling imorgon.
Det goda modet är som bortblåst.
 
Jag har gått från superplus till minus på fem dagar. Jag kan inte ens ta mina hälsomediciner för då får jag ont i magen.
 
Ja, jag är lite uppgiven och arg just nu!
Det är skit att det kan bli såhär. Just nu har jag inte så ont eftersom dom gav mej en spruta imorse. Nu väntar jag på resultaten från gallan och levern. Samt att dom ska göra ett ultraljud. Sen får vi se.
Jag känner att, hittar dom inte felet, får dom ta bort den här saken i magen och så får jag börja om.
Jag har i alla fall en plan.
Forsättning följer...
Jävlar anamma!

Sond Ont

Publicerad 2013-02-25 05:14:13 i Dagbok,

23 februari
Skulle gjort ett inlägg igår men jag var så himla trött och hade nåt vansinnigt ont.
Man blir lite sur på sjukvården ibland, för en del grejer blåser dom upp så det blir jättestort medans andra låter som en petitess. Att sätta en sond skulle vara en petitess. In, tjong, ut, lite ont, klart!
Det var i princip info jag fick.
Nu efteråt så fattar jag ju att ett hål i magen g ö r ont! Men jag tänkte inte på det innan. Och nu har jag ont som fa-an rent ut sagt. Googlade hela nätet igår för att se om det var normalt men hittade väldigt få inlägg. Inget som gjorde mej klokare, heller. Pratade även med en sköterska som sa, "åh, har du s å ont?"
Varpå jag replikerade, "vaddå, är inte detta normalt?"
-Jag vet inte, vi brukar ju skicka hem patienterna efter en dag.
-Och ni har ingen follow up då? frågade jag
-Njae, inte direkt, svarade hon.
Så här sitter jag med pieceofcakesonden som helt plötsligt inte alls är så kul... :-(
Klockan halv sju imorse ringde jag till avdelning 61 direkt och frågade om detta var normalt.
Alltså, jag har så ont nu att det känns ibland som förlossningsvärkar fast runt magsäcken. Jag lovar att nu har jag örnkoll på var d e n sitter!
En läkare ringde upp efter en timma och sa att alla reagerar olika. Men om jag inte har feber så är det ingen fara.
Jag har alltså börjat fundera på att skjuta på behandlingen om det inte blir bättre, svarade jag.
Men hon lugnade mej med att tala om att jag tog för lite painkillers och väntade för länge så att smärtan hann att eskalera.
Hon bad mej vänta över helgen och återkomma på måndag.
Så vi får väl vänta då :( jag och tålamod...;)
Problemet här är ju åter igen info. Dom har skrivit ett jättefint infoblad om massa grejor, men har ingen info om smärta efteråt.
Dom berättar inte heller innan man kommer att man inte kommer att få mat på ett dygn. (om man inte jagar efter sköterskan i korridoren med droppvagnen i högsta hugg förståss;)
Hade någon sagt, ät ordentligt innan, för när sonden är satt får du inte mat förrän nästa dag och ha med dej egen kost. För på sjukhuset finns inget laktos och sockerfritt. Även om du har gett den infon innan. Samt förbered dej på smärta i fem dagar, det är normalt. Så hade jag nog sett på det här lite annorlunda.
Dessutom har jag blivit förstoppad kom jag på nu, så kanske är det anledningen till att jag har ont... Vem vet?

Under tiden vilar jag lite medans en av mina bästa vänninnor har kommit på besök med sina barn och sin mamma och fixar för stunden god mat i mitt kök.
Som min lilla dotter sa, "mamma, du måste ha jätteont som har gått och lagt dej när du har gäster. Det har aldrig hänt förut."
Det har hon rätt i.

Dagen efter...

Publicerad 2013-02-21 22:36:00 i Dagbok,

Det känns marginellt bättre men det gör fortfarande ont som...f.
Men envis som jag är, körde jag i alla fall hem själv, men en 80åring hade gått om mej på vägen till bilen. Det gick inte fort. Men det går framåt.
Håller smärtorna i schack med alvedon och diklofenak. Undviker att hosta, dra djupa andetag och skratta är ingen höjdare heller =) Kan i alla fall ätit som vanligt idag. Det var nice.
Fick lägga ner och jobba på kontoret idag som det var tänkt. Har tagit det lungt hemma med mina flickor som hade bakat en raw cheesecake som var jättegod till sin mamma.
Jag har världens underbaraste barn.

Rapport från sjukhuset

Publicerad 2013-02-20 22:59:00 i Dagbok,

Japp nu sitter den där.
Le slang!
Den är inte snygg direkt, mycket längre an jag trodde och jag har ont som f-n rent ut sagt.
Har precis vaknat och har smärta i nyckelbenen av alla ställen.
Men jag har haft en bra dag idag =)
Fick svaret på min sista petct och det finns inga fler tumörer i kroppen än den som sitter i halsen. Verkar även som om min teori om svullna lymfkörtlar istället för metastaser är rätt. pet
En otrolig lättnad!
Jag ska villigt erkänna att jag har varit livrädd att jag med mina alternativ stod inför den fasansfulla upptäckten att cancern hade spridit sej under dessa tre månader och att jag hade satsat på fel häst.
Nu känns det precis tvärtom!
Jag vet att det jag har gjort och gör, stärker. Eftersom jag har lagt om min livsstil så har inte nya cancerceller så lätt att få fäste =) En fantastisk känsla! Glädjen är obeskrivlig. Det var jätteskönt att kunna ringa Javier och barnen och äntligen komma med en glad nyhet!
Så nu äker jag till Sahlgrenska med siktet inställt på halsen och här ska det skjutas cancerceller!! :-D
 
Tillbaks till sonden.
Jag hade lite feellingen av att ta in på ett hotell när jag kom vid ettsnåret idag med min lilla flygplansväska på hjul. ;)
Väl incheckad fick jag sätta på mej sjukhusets snygga utstyrsel och sen fick jag vänta.
Klockan tre rullade dom iväg med mej och doktorn sa att dom inte skulle söva mej helt, så det gjorde dom inte heller.
Fick någon drog, typ morfinliknande, som gjorde att jag kände mej sketfull och sen gjorde dom operationen och jag var typ i något mellanläge av vaket och slumrande tillstånd. Jag kände ingenting, men jag hörde allt som sades.
Fördelen med detta sätt är att man inte slocknar helt och man känner sej inte lika groggy efteråt.
På uppvaket så frågade dom om jag ville ha någon smärtlindring men jag kände att det inte gjorde så ont så jag hoppade. Groggy-känslan var borta och jag mådde bra, bortsett från lite trött.
När jag kom tillbaks till avdelningen var jag hungrig som en varg!
Tyvärr jobbar inte dessa människor på krogen och där uppstod naturligtvis problem....
Efter att jag hade studsat upp (nyopererad, men hungrig och arg) jagade jag fatt i sköterskan som hade sagt att hon inte visste och talade om för henne att om nu läkaren har glömt att informera er så tycker jag att du ringer upp honom hemma, med en gång. (han hade ju gått hem för dagen...)
"Nja, vi brukar ju inte göra så," fick jag till svar. Det bryr jag mej inte om, svarade jag.
Du har här en cancerpatient framför dej, som inte ska gå ner mer i vikt så det är av största vikt att du tar reda på hur det ligger till, fräste jag. Det tog tydligen skruv och vips så fick jag morotssoppa och en yoghurt. Inte mycket till a la carte, men mer än tillräkligt för mej idag. :-)
När jag var uppe och sprang så kände jag dessutom att det här går ju alldeles utmärkt och att det kommer inte alls att bli några problem imorrn när jag ska köra hem.
Nu är jag inte lika säker....
Fick senare typ runt åtta hysteriskt ont i magen och så strålade det uppåt. Tog två alvedon men det hjälpte inte alls. Helt plötsligt eskalerade smärtan i en liknande förlossningsvärk fast från mellangärdet och upp  occh ut i nyckelbenen. Det är ju tur att man lärt sej djupandas. Men det hjälpte inte alls så jag fick kalla på den där smärtlindringen som jag hade tackat nej till. Intog groggyläge igen (hatar verkligen det) men det hjälpte och så slocknade jag. Nu har jag lite ont men hanterbart och groggyläget är borta.
Det är skönt att det inte sitter i så länge. Jag är ju väldigt anti-ketogan, då mamma tryckte i sej det och blev helt konstig. Men det var tur att det fanns idag, för jag hade hysteriskt ont ett tag.
Men, jag hoppas att det kommer att kännas bättre imorrn.
Nu ska jag bara lägga en carlsberg-order och sen ska jag försöka sova lite till.
Vi får se om jag får ringa in körhjälp imorrn...
Gonatt alla goa vänner där ute!

Att berätta...

Publicerad 2013-02-20 01:04:00 i Dagbok,

Igår natt tog jag steget ut och skickade adressen till denna blogg till mina vänner. Det var med blandade känslor jag gjorde det. Dels tycker jag inte om att göra folk ledsna, men sen å andra sidan vill jag att dom ska få veta det från mej och samtidigt blir det ju lite tjatigt att upprepa samma sak om och om igen. Så även om denna bloggen först och främst var för att sprida allt jag får reda på vidare och för att försöka ge någon annan förtvivlad stackare lite stöd och hopp, som går igenom samma sak, så är det också väldigt praktiskt att kunna informera om läget, kontinuerligt, utan att folk behöver känna sej jobbiga för att dom frågar eller för att dom inte frågar.
Alla reagerar vi ju olika i sådana här situationer, så det här känns bra.
Inte minst av egoistiska själ också. Det är en lisa för hjärnan att få ventilera av sej och när det kändes som om hela huvet var fullt med gula postit lappar med cancerinfo så började jag att skriva och första dagen skrev jag nog i 5-6 timmar. Det som är bra med en blogg är att man kan skriva flera olika stycken, och dom behöver inte hänga ihop. Det var inte mycket som hängde ihop innan jag började skriva och jag ska erkänna att ett tag så kände jag mej väldigt förvirrad. Man sen mådde jag jättebra! =) Förundransvärt hur bra det blir när man delar upp tankarna i taggar och ämnen. Nägot jag verkligen rekommenderar.
Reaktionen av mitt mail till mina vänner, (jag har säkert glömt att skicka till nån) blev att jag började gråta när jag fick första svaret, för naturligtvis hade jag gjort någon ledsen, men samtidigt blev jag väldigt glad äver alla uppmuntrande ord mellan tårarna och jag har fått både långa och korta svar och reaktioner. En del har inte skrivit alls och jag vet ju att det är så. Det innebär inte att man bryr sej mindre. Bara förmodligen att man inte vet vad man ska skriva.
En nära vän till mej miste sin bror i en flygolycka för många, många år sedan. Då var det jag som inte visste vad jag skulle säga. Det resulterade i att jag inte hörde av mej på ett bra tag. Min tanke var, att om jag ringde henne och frågade hur det var, så skulle jag ju bara göra henne mer ledsen. Som tur var förstod hon det, så hon ringde själv.
Efter dagens reaktioner har jag dessutom kommit fram till att jag förmodligen drar ihop en tjejträff, nu när jag ändå är nere i Göteborg, har alla nära och är ledig. =)
Lite svart humor men, det är ju bättre att vi träffas nu när jag är alive and kicking, för sen vet man ju inte...
Nä, jag  s k a  inte dö. Det har jag bestämt nu. Men som jag sa till mina barn, för jag ville inte ljuga, när dom frågade om man kunde dö av cancer, jag kan ju lika gärna ha otur och bli överkörd av en buss.
Självklart är jag fortfarande orolig till och från, men min vanlig-känsla sitter kvar i själen och just nu mår jag riktigt bra.
Till och med så bra att jag inte ens tyckte att det var jobbigt att decifiniera hela kroppen med sånt där sjukhus schampo och min stora dotter frågade om jag inte var orolig över morgondagen och att få en slang inopererad i magen. Nä, faktiskt inte, sa jag. Fast nu börjar jag förstås fundera på om jag kommer att känna av ingreppet i övermorgon. Jag kanske inte kan hoppa och studsa med slang på magen. Hm...får kolla det imorrn.
Naturligvis hade dom dessutom gjort fel på tiden och lyckats att sätta upp mej för operation till kl.8,30. fastän jag blev lovad sist på dagen. (det var ju det där med hur dom disponerar tiden,,,)
Nix, sa jag. Det går  i n t e! Jag måste köra löner innan jag åker.Så dom fick ändra lite. Igen. Men det gick bra.
Hann i alla fall få undan alla räkningar på kontoret och hann med en film i soffan med flickorna.
Lite sportlovsmys ska det ju ändå va.
Kram alla! Gonatt!
 

KETOGENISK DIET

Publicerad 2013-02-19 01:22:00 i Alternativ, Cancer, Ketogenisk Diet,

Kolla in den här länken, klicka på bilden.
Detta känns ändå som genomförbart.
Och jag tror att det kan fungera.
Om inte strålningen tar min cancer har jag ett alternativ till =)
Kommentera gärna om ni har egna erfarenheter.
Detta är typ lchf helt enkelt.
Det enda problemet som gör att jag inte kör nu, är att jag inte får gå ner mer i vikt.
Så jag väntar lite.
 
 
 

Sond terapi

Publicerad 2013-02-18 21:44:00 i Dagbok,

Idag var jag på Näl och pratade med dom inför sättningen av sonden.
Jag har valt att sätta en sond i magsäcken om det blir problem med sväljandet.
Eftersom mamma fick otroliga sväljproblem efter strålningen så vill jag vara förberedd. Sen har jag i och för sig ställt in mej på att klara mej utan sond. Den är bara där omifallatt.
Som läkaren sa, "Du verkar så himla envis att du kommer säkert inte att behöva den" ;)
 
Lite störande tycker jag dock att det är att jag måste åka dit två gånger för att få satt en sond. En gång för besök och sen för att sätta sonden. Det är ju inte så att dom har någon förståelse för att man har hundra grejor att fixa med. Nixpix, nu är du sjuk = du har inget liv och vi kan disponera din tid som vi vill...typ
Jag hade ju  l i t e  synpunkter på detta och jag ringde naturligtvis upp för att ändra på allt som dom hade bestämt. Sån e jag ;) Hade i alla fall tur och fick prata med en sköterska som förstod att jag hade ett liv och fixade så det går minimalt med tid när jag är där, men... jag får inte köra hem efter att dom har sövt mej så då måste jag stanna över natten :( halvkul!
Ja,ja, det är bara att gilla läget. Man kan inte få bestämma jämt. ;)
BTW. Undra hur sexig man är med en slang på magen? %-)
 
Uppdrag! Kolla efter dekorplåster till att tejpa över slangen!
Nån som har ett tips?
 
Börjar mer och mer se fram emot att bli strålbehandlad och få bort den här hemska klumpen på halsen. Helt otroligt faktiskt, med tanke på att jag var vettskrämd för behandlingen för tre månader sedan och var helt övertygad om att jag skulle dö om jag genomgick en strål och cellgifts behandling. Men nu är jag nog så mentalt förberedd jag kan bli. Känner att jag mår fantastiskt bra fysiskt och det är grundläggande för att kunna stå sej genom en behandling. Dessutom är jag helt övertygad om att det är minst lika viktigt att vara psykiskt förberedd. Jag har bara bestämt mej att nu ska jag fixa det här! Det har varit en speciell resa att ta sej hit mentalt, men nu är jag redo.

Att känna sej vanlig

Publicerad 2013-02-17 21:52:05 i Dagbok,

Det är konstigt det att man inte reflekterar över hur det känns att vakna upp varje dag och må bra.
Det är något vi tar för givet.
Jag har istället vaknat upp varje dag och känt mej sjuk.
Fastän jag egentligen mår rätt bra, om man borser från den lilla jävla tumören som sitter i min hals förstås, som gör att jag sätter i halsen när jag äter och att jag har en fruktansvärt oattrakttiv kula på halsen, som jag numera måsta döjla med en scarf....
Men bortsett från det så mår jag faktiskt förträffligt. Fysiskt.
Tyvärr så funkar ju inte psyket på det viset och varje morgon när jag vaknar upp så känner jag mej sjuk, nästan döende ibland, fastän jag är frisk... (ja, ja, nästan i alla fall ;)
Hur som helst så har jag upplevt en fantastisk helg av vanlighet denna helgen =)
Jag stuvade in barn och hundar i bilen och åkte och hälsade på våra vänner och deras barn och fastän jag inte borde så åt jag god mat, inte alltid helt i riktning med min diet och tårta (!) jösses vilken tårta =)
(min läkare i spanien har ju sagt att jag kan fuska lite eftersom mina värden är så bra nu.)
 Och jag har fuskat faktiskt, nästan hela helgen =)
Men med mycket gott samvete då även dom på Sahlgrenska säger att jag måste äta upp mej nu inför strålningen.
Så tårtan åkte ner med m y c k e t gott samvete :-D
Men det bästa av allt var att jag under hela helgen har vaknat upp och känt mej vanlig. Sådär vanlig som man är när allt är bra och man inte har några bekymmer. Det var nog den skönaste upplevelse jag har haft på länge, bara vara, och mysa och prata och slappa och bara vara vanlig... och inte känna sej sjuk.
Jag läste i en spansk blogg att vän-boost var det bästa man kunde göra för sej själv när man har cancer. Förmodligen annars också men...  Det stämmer!
Det här var det bästa jag kunde gjort på länge. Jag har hotat mina vänner med att jag flyttar nog in där under denna tiden för det var så lätt att glömma, hemma hos dom. Jag kan inte riktigt förklara varför, men förmodligen för att när jag är hemma hos mej själv, går och funderar ibland, eller alltsom oftast på vad jag inte kommer att hinna med när jag är sjuk och det drar ner mej i det mörka hålet.
Om jag blir sjuk? För nu med nyvunnen energi så känner jag att jag klarar detta, och det känns helt fantastiskt! 
Att bara känna sej vanlig! Och glad!
Nu börjar dagboken.
 
 

EN HÄLSOBLOGG

Publicerad 2013-02-11 01:33:39 i Alternativ, Cancer, Hälsa, The Gerson Therapy,

som jag sprang på nu innan jag skulle gå och lägga mej.
Mer Gerson Terapi =) Nice!
Det som jag tycker är skönt är att det kan läka i princip allt.
Jag undrar om den kommer att ta mina åderbrock på benen =)
 
 
http://attblifrisk.wordpress.com/about/ca

THE GERSON THERAPY

Publicerad 2013-02-11 00:47:25 i Alternativ, Cancer, Hälsa, The Gerson Therapy,

Jag har som sagt sökt av nätet överallt och tryckt i mej all info som går och hade det inte varit så att min tumör hade växt så hade jag definitivt satt mej på ett flyg och åkt till Mexico eller Ungern för att ta en två veckors intro kurs i denna terapi.
Det här är alternativ på hög nivå och jag är säker på att det fungerar.
Tyvärr är det så i mitt fall att tiden springer iväg och min cancer är ju behandlingsbar med strålning, därför väljer jag denna vägen denna gången. Däremot så kommer jag att använda mej av Gersons juicer under tiden för att boosta immunsystemet, samt coffée enemas för att detoxa och jag kommer att äta mycket raw food både innan, under och efter behandlingen.
Min övertygelse är att man måste även behandla kärnan till problemet och det är nog i allra högsta grad vad vi äter.
Sen vet jag inte hur jag kommer att må efter behandlingarna och det kan hända att jag åker till Ungern då för att restora systemet. Vi får se hur det blir.
Men detta bestämde jag mej för igår, när jag pratade med min alternativläkare Jaqcues.
Ja, jag har tre stycken.
Det är bra, men det är som bollhavet som jag beskriver i min profil ibland...:-)
Det blir för mycket info och det är ju ofta så att de tre i n t e tycker samma och då måste jag välja själv.
Jättesvårt.
Hur som helst. Nu har jag valt en gyllene medelväg och med den finns det även plats för lite livsnjutning.
Dessutom så säger dom på Sahlgrenska att det inte är bra att gå ner för mycket i vikt innan behandlingen och då är det kanske viktigt att jag äter sunt men inte glömmer proteinerna.
 
Så det kommer att slinka ner lite ägg och kyckling under tiden och sen får vi se och kanske kan jag fuska med lite parmesan någon gång..;)
Vad som är viktigt att veta här är följande. Om man börjar med Gerson 100 procent så ska man verkligen inte fuska. Kroppen mår bra av att äta denna sortens mat. Men, det kickar också igång immunsystemet rätt rejält så du kan få feber och må dåligt i 2-3 dagar. Detta är bara positivt, för det betyder att din kropp har satt igång att ta hand om din cancer. Detta är en kur som pågår under två år och sedan är man cancerfri.
Det finns många som har gjort detta och blivit av med sin cancer.
Det svåra är att hålla sej till protokollet.
Att inte falla för frestelserna.
Fuskar man dessutom mitt i behandlingen kan det ställa till med massor.
I mitt fall så är jag på väg in i en annan typ av behandling. Jag tror inte att det är bra att utsätta kroppen för två sorters behandlingar fullt ut om man inte har en Gerson doktor som granne. Då kanske man istället ska göra en mjukövergång. I mitt fall så känner jag att min sociala bit är minst lika viktig som kosten. Jag vill njuta av ett glas vin med mina vänner och jag vill äta sunt, men som tur är har jag en annan alternativläkare Hilu, som står för den gyllene medelvägen. Det känns som en väg som passar mej just nu.
Jag kan gå över till 100 procent Gerson sen om det behövs.
 
Tycker i alla fall att om man inte har en cancer som turboväxer som min, så kan man åka till någon av Gersons kliniker. Dessutom vill jag tillägga, att om jag inte hade något alternativ, så hade jag satt mej på flyget redan nu, för då finns det absolut ingen tid att förlora.
 
Länkar här:
http://gerson.org/gerpress/
 
Videon är väl värd att se, men ställ in dej på 1,5 timma =)
https://www.youtube.com/watch?v=sbIixJI_oa4&wide=1
 
Life exempel på Gerson terapin:
http://gersonandme.wordpress.com/2012/02/14/temptations/
http://www.thewellnesswarrior.com.au/2011/10/diary-of-a-gerson-person-a-day-every-day-in-the-life/?doing_wp_cron=1360538583.5997390747070312500000
 
Inköpslista mm. Klicka på bilderna!
 
 
 

HUMÖRET

Publicerad 2013-02-10 23:28:13 i Cancer, Motivering,

Min tanke med att skriva denna bloggen var att hitta de positiva sakerna på vägen och försöka ge hopp åt andra cancersjuka.
Det är svårt att få ett sådant här besked.
Jag lade mej bokstavligen ner på sängen och grät ögonen ur mej i flera dagar efter att dom hade tagit proverna i halsen. Redan då kände jag på mej att det inte var en ok knöl.
Sedan dess har mitt humör åkt bergochdalbana.
Det  ä r  jättejobbigt.
Det finns dagar som det är svårt att hitta positiva grejor med det här.
Men...
Jag läste på en spansk sida att Cancer ofta har en psykisk anledning också.
Det är nödvändigt att hitta den anledningen, för annars så sitter orsaken till cancern kvar...
Jag har letat efter den anledningen och jag har kommit fram till flera saker.
En är bland annat att jag har varit jätteduktig på att sätta mej själv åt sidan. Det låter kanske lite konstigt, men för mej så har jag prioriterat jobbet och glömt bort att njuta på vägen.
Nu är ju jag så lyckligt lottad att jag älskar det jag håller på med och då är det lätt att glömma bort att man inte lever ett vanligt liv.
Som tur är, har jag goda, förstående gamla vänner som väljer att komma och hälsa på eftersom jag jobbar så mycket.
Tur är väl det, för annars hade jag inget socialt privat liv alls.
Då man träffar så mycket folk hela tiden också så får man ju den sociala ådran tillfredställd då vi har många mysiga gäster som med åren har blivit vänner, fast det är ju ändå så att det är i samband med jobbet man umgås.
Det är nog inte riktigt sunt.
Tyvärr har det tom gått så långt att om jag inte jobbar så har jag dåligt samvete...
Man bör nog ha ett liv vid sidan om jobbet. Det har jag inte haft på många år.
Det är nog en psykisk anledning i sej själv.
Så till det positiva .-)
Det här med cancer har för mej blivit lite av ett wake up call.
Livet ger mej en slow down varning!
Därför ser jag detta ur en positiv vinkel, där jag utan att ha dåligt samvete, gör absolut ingenting, eller bara slappar i soffan med barnen. Fixar till lite hemma. Något jag alltid har priat bort, då det har varit viktigare att ha det snyggt på våra restauranger och hotell än någonting annat.
När vi åkte iväg till Spanien på min hypertermi behandling så tog jag flickorna med mej och vi fick en extra vecka tillsammans i värmen. Det var inte fy skam =)
Min äldsta dotter sa en morgon, det är nästan så att vi skulle kunna skåla för din knöl mamma, för utan den hade vi inte varit här nu =) Jag höll med! Det är positivt, eller hur?
Så nu när jag ska in på behandling, fastän jag egentligen är vettskrämd, så ser jag det som en ypperlig chans att återknyta kontakten med alla goa gamla vänner jag har i Göteborg och mysiga fikastunder och middagar med gott vin, något jag inte har gjort i någon större utsträckning på flera år!
Så nog finns det mycket positivt med detta.
Sen bara att ha kunnat trappa ner jobb-takten  u t a n  dåligt samvete. Det är ju klart att det är ju synd att det skulle behövas en cancer till det, men va 17?
En få va gla för de lille ;)

ONLY THE DEAD FISH FOLLOW THE STREAM ♪

Publicerad 2013-02-10 22:54:00 i Allmänt, Kärlek, Motivering,

Jag blev så lycklig av Louies sång!
Vilken kämpar tjej!
Jag vet ju att hon har haft/har det jättetufft från och till med sin sjukdom.
Men hon står forfarande på egna ben, bokstavligt, även om det är vingligt.
Så den sången eller ja, faktiskt hela uppträdandet gav mej så otroligt mycket styrka.
Det fick mej att känna att jävlar anamma!
Som min granne Jackie sa härom dagen,
"Anette, du måste ha mycket jävlar anamma!"
 
Louise Hoffsten har mycket jävlar anamma i sej!
Det måste man ha om man står på scen när man inte kunde gå för två veckor sedan.
Jag har också mycket jävlar anamma i mej, som tur är.
Jag är ingen followstreamare =) inte direkt...:-D ha-ha :-D
 
Sen får jag mycket stöd och push runtomkring ifrån.
Igår fick jag stöd från Louise.
Fastän hon inte visste om det...
Tack Louise!
Jag är skyldig dej en middag på din favorit-tapas-restaurang;)
Mi casa es tu casa!
 
Vill gärna rekommendera Louises sida.
Girlpower!
 
http://www.hoffsten.com/

MAMMAS CANCER

Publicerad 2013-02-10 22:08:00 i Cancer, Privat,

Varför vill jag inte göra traditionell behandling?
Livrädd!
Min mamma var dålig länge runt julen 1999. Hon fick då beskedet att hon hade lungcancer någon gång i januari om jag inte missminner mej.
För mej så är hela den här tiden någon form av blurr.
Jag var gravid med vår första dotter och var väl inne i något graviditetsflum och jag hade filosofin att cancer, ja det botar man nuförtiden...
Min syster ringde mej en dag och väckte mej upp ur min flummiga filisofi med ett ryck då hon blev uppriktigt förbannad på mej och skrek i telefon, "Förstår du att vår mamma kan dö?"
Då vaknade jag till liv.
Innan dess så tror jag inte att jag hade satt mej in i hur illa det kunde gå. Min syster var jätteinformerad och läste allt hon kom över på nätet och delade säkert med sej med all info till mej, men det fanns inte så mycket att tillgå då och alternativa former var det ont om, eller åtminstonde länkar till dom.
Jag känner nog att det finns mer info att tillgå idag men ibland så får man för mycket av den informationen och då blir man förvillad. Som cancerdiagnostiserad så känner man att man vill prova allt.
Då blir det varken hackat eller malet. Eller så blir det både hackat och malet.
Men det vet man inte. Förrän efteråt.
I mammas fall var det så att hon fick strålning.
Hon blev så svag och medtagen att hon aldrig kunde börja med cellgifterna.
Hon kunde inte äta pga att det blev svårt att svälja och för att hon fick svamp i munnen.
Jag vet att jag fick säga till om dropp för hon blev bara smalare och smalare.
Hennes immunförsvar var i botten och det gick naturligtvis någon form av magsjukepedimi på JK och den åkte ju hon också på. Jävla skit var det faktiskt. Sen när jag kom och hälsade på henne hög-gravid som jag var så var hon så hög på morfinet att hon såg skojiga saker i taket.
När jag påpekade för sjukhuspersonalen att hon hade fått för hög dos så sa dom att, "Nää, hon e sån!"
Varpå jag fick kallat in någon överläkare som fick sänkt morfin dosen fort som fn så jag kunde prata med mamma igen.
Ja det var en pärs.
Det hände mycket konstiga saker när vår mamma var sjuk.
Men även om min syster hade förvarnat mej så blev det en chock när hon försvann.
Vi skulle flyttat hem mamma den dagen.
Jag hade 6 veckor kvar till förlossning och vi hade bestämt att jag och min sambo skulle komma hem och hälsa på henne hemma för första gången på flera månader.
Vi hade ordnat med hemhjälp och skulle fixa trösklarna så hon kunde snurra runt i rullstolen, för hon var fortfarande för svag för att gå.
Hon hade metastaser i hela kroppen och dog av vatten i lungorna.
Vi hade ett helt kompendium med klagomål gällande hennes behandlling som vi hade tänkt driva vidare, men vi orkade aldrig. Sorgen var för stor. Det var för jobbigt att gå igneom allt en gång till.
Därför var det fruktansvärt när jag fick ringa min syster och berätta att jag kanske hade cancer.
Därför säger jag att hon dog av strålningens biverkningar och därför är jag väldigt skeptisk till den sortens behandling.
 
 

DIAGNOS & TUMÖRKONFERENS

Publicerad 2013-02-10 21:41:00 i Alternativ, Cancer,

Man ska vara frisk för att orka vara sjuk sa någon...
 
Diagnos oktober / kontrast no 1
I min ursprungsdiagnos fick jag reda på att jag hade en 35 mm. cancer i halsen. Det var den läkaren på Karlanderska tog prov på.
Knölen som man såg på utsidan halsen trodde jag.
Nope!
 
Läkarträff 1 oktober
Väl på tumörkonferensen var jag väl förberedd och hade med mej ett block med ca 25 olika frågor.
Läkaren som var en tjej och inte speciellt sympatisk visade klart och tydligt att hon tyckte att jag var helt dum i huvudet som valde alternativ vård.
Jag satt där själv med mina 25 frågor och jag drog dom en efter en.
Det var väl under en av dessa frågor som det kom fram att knölen jag kände inte var cancern, eller i alla fall inte modern. Det kunde mycket väl vara en dotter tumör.
Så alltså satt själva ursprungstumören i svalget istället och var som ett öppet så fick jag reda på.
 
Vilket innebar att jag gick dit i tron om att ha en tumör, men hade istället tre... ?
 
När man väl hade hämtat sej från den chocken så var jag redan på väg till Spanien och Clinica Hilu. (se inlägg Hilu)
På Clinica Hilu fick jag också reda på att om man är och drar i tumören för att ta ev. prover så är risken att man aktiverar tumören och därav att jag helt plötsligt fick ytterligare en svullnad längre ner på halsen. Kul! Det hade dom  i n t e  berättat i Sverige.
 
Ett tips!
Gå inte själv på dessa konferenser. Träffa inte läkare själv som jag har gjort. Det är jättejobbigt att hålla reda på allt dom säger, även om man har med sej papper och penna, samt som en mycket vis doktor på öronnäsahals på Sahlgrenska sa. Det är så lätt att man missar något i info och om man är två så kommer man ihåg dubbelt så mycket.
 
Läkarträff 2 november
Jag vill inte göra strålning och cellgifter! (se inlägg mammas cancer)
Efter mycket diskuterande fram och tillbaka så sa han;
"Att prata med dej är ju som att bestiga Mount Everest" (:-D jag brukar ha den effekten på folk...:-D)
och det spelar ju inte så stor roll vad jag tycker här. Huvudsaken är att du är nöjd med det du bestämmer och vi rekommenderar starkt vår behandling men vill du kolla andra alternativ så får du självklart göra det.
Han hade i alla fall  l i t e  mer vidvinkelseende...
Så han har jag behållt. ;)
 
Diagnos januari / kontrast no2
Enligt telefonsamtal med min vettiga läkare fick jag veta att min moder-tumör hade växt från 18x15 till 21x17 mm.
Knäckt över detta blev jag naturligtvis först. Ner i det svarta hålet igen...
 
Strax efter det åkte jag ner till Spanien och pratade med min läkare där så kom jag på att tumören hade ju varit 35 mm från början. Hm??
 
Ringde upp min läkare i Sverige och frågade hur det låg till och då visade det sig att dom hade bestämt på tumörkonferensen att den var 20mm. (???)
Känns det som om vi blir klokare nu?
Nope!
Så jag skrev ett mail till Karlanderska och bad dom jämföra röntgenbilderna av samma läkare men då vill dom inte hamna i trångmål, som jag fattar det, så nu ligger bollen hos mej.
 
Uppdrag: Att hitta en neutral röntgenläkare som kan jämföra mina två kontraster.
På det viset kan vi se om hypertermin i Spanien har gjort utslag eller inte.
Det känns som om man slåss mot väderkvarnar här. För det går sådär.
Men snart har jag båda röntgenskivorna hemma och då får jag skicka dom till någon som kan kolla.
Fortsättning följer...
 
Teorier
Det kan vara så att knölarna på halsen bara är svullna lymfkörtlar.
Det vet ingen.
I protokollet från biopsin står det icke malignt.
Det innebär i min värld att den är ofarlig.
Men läkarna säger att det är troligt att det är dottertumörer.
Men ingen vet säkert.
Det finns ett sätt att ta reda på det.
Det är att göra en PET CT.
När jag träffade doktor Hilu från Spanien nu i januari så sa han att det är bra att göra en form av ultraljud där man mäter aktiviteten i tumörer och knölar. På det sättet ser man hur mycket av området som är aktivt. Då ser man också om knölarna på halsen är tumörer, tydligen.
Det har ingen gjort här hemma. Det har dom inte ens erbjudit sej att göra.
Jag frågade om det gick att göra en sådan kontroll efter mitt besök i Spanien för arr jag lättare skulle kunna fatta ett beslut.
Nu ska vi göra en sådan kontroll. =)
Återkommer när jag har fått svar.
 
En annan teori är att även om tumören har visat sej vara större så kan det bero på en inflammation som gör att tumören ser egentligen större ut än vad den är.
Det kan man också se på en PET CT.
 
En fundering också...
Jag har fått reda på att när man drar och sliter i en tumör för att få fram ett prov så är risken att man aktiverar den.
Det gör man tydligen också när man gör flera kontraster då kontrast vätskan kan aktivera tumörområdet.
Ett ultraljud gör ingenting. Påverkar inte tydligen. Men får fram aktiva resultat.
Frågan är varför det inte görs fler PET CT?
Är det för dyrt tro?
 
Läkarmöte no 3 januari
Jag har funderat...
Är lite rädd...
Även om resultatet av min/mina tumör/er är lite osäkert, så har jag en knöl på halsen som bara växer tyvärr.
Så nu har jag bestämt mej för att göra traditionell behandling i alla fall.
Jättejobbigt faktiskt.
Men jag känner att tiden bara går och även om jag fortfarande mår jättebra så har jag en helvetesknöl på halsen som växer och d e t känns inte bra. Så efter lite funderande, ett besök i Spanien, där vi har ändrat i min behandling under tiden. Vilket jag självklart hoppas hjälper också, så har jag bestämt mej för att kombinera mitt alternativa behandlingssätt med det dom rekommenderar här hemma.
Så jag ringde min läkare igen och sa att jag ville göra en PET CT för att kunna fatta ett beslut och nu har jag satt igång hela karusellen och det med skräckfylld förtjusning... ;-)
 
 

ALTERNATIV 1. CLINICA HILU

Publicerad 2013-02-10 18:32:03 i Alternativ, Hälsa, Privat,

När jag först fick diagnosen blev jag naturligtvis panikslagen.
Nu tar jag det mer med ro.
Jag har gjort mina val och igår fattade jag ett viktigt beslut. Jag kommer till det sen.
 
En vecka efter diagnos satt jag på ett flyg till Spanien.
Jag hade genom bekanta fått tid på en klinik i Marbella där dom arbetar med alternativ cancervård.
 
Att göra ett utvärderande blodprov, är något som jag rekommenderar till alla, sjuka och friska att göra någon gång, om inte annat i förebyggande syfte.
Väl där fick jag träffa doktor Hilu som gjorde ett stick i fingret, men här skulle jag få resultaten direkt till min stora förvåning. Inte vänta i några veckor som i Sverige...
När han hade tagit proven så lade han dom så att jag kunde se resultaten på en tv-skärm och berättade att jag hade bland annat orenheter i blodet, svårigheter för levern att rena, dålig blodcirkulation, dåligt cvitaminupptag, tungmetaller i kroppen etc. (cancerpatienter har ofta tungmetaller i kroppen)
Han berättade också att man inte får cancer av en anledning, utan av flera.
Han mätte mina binjurar och kom fram till att dom var 4 ggr så stora. Det innebär att min stresshastighet låg på 400km i timmen istället för normala 100 som han uttryckte det.
Det förklarar varför jag alltid tyckt att jag varit uppe i överljudsfart... ;)
Jag har alltid sagt, när folk frågat om jag varit stressad, -Nä, jag går fort bara...
 
Kontentan av detta besök var att han rekommenderade att jag skulle lägga om min kost, genomgå ett gurgelschema med mycket naturmedel som bikarbonat, salt och vatten samt en 10 sessioners behandling av hypertermi.
 
Detta innebar alltså att jag fick sluta dricka kaffe med mjölk och socker, cola till maten och gräddsåser samt ostmackor...
Jösses! Undra vad jag skulle äta då...?
 
Alltså, jag har alltid tyckt att jag ätit bra mat.
Det har jag säkert också, men tyvärr har jag dödat alla vitaminer med ett fanatiskt kaffe, mjölk och socker drickande...Coca cola är tydligen inte heller så bra. Cancerceller älskar socker!
Hade någon sagt till mej för ett år sedan, drick inte så mycket kaffe, du kan få cancer, så hade jag svarat:
-Eller hur!
 
Nu är det säkert inte så att kaffet enbart har gett mej cancer, men i kombination av för många koppar,
(typ 10 om dan...) massor med mjölk, ost och socker, stress, för lite sömn mm så har jag inte kunnat tillgodogöra mej de vitaminer kroppen behöver och då har cancercellerna fått fäste.
 
A l l a  har cancerceller i kroppen. Men det är bara i vissa kroppar dom löper amok. Andra kroppar har ett fungerande immunsystem och då rensar kroppen ut dom istället.
 
En del säger att det är rent lotteri.
 
Det tror inte jag.
Jag tror däremot på doktor Hilus teori att man kan kicka igång kroppens immunsystem så att kroppen själv tar hand om cancern.
 
Jag fick ett förhållningsschema på vad jag inte skulle äta.
Jag fick med mej ett strikt "gurgelschema" om 12 olika saker som skulle gurglas och sväljas. Det mesta var bikarbonat, salt och vatten. Men detta skulle boosta upp immunsystemet ordentligt.
Jag skulle äta 5 frukter om dan.
Förstå hur svårt det är att få i sej fem frukter om dan. Och helst innan klockan 3.
Ett helt företag för någon som mej.
Skitsnack tycker kanske ni, men för odisciplinerade, stressade, workoholic mej så är detta jättesvårt att komma ihåg.
Jag skulle börja dagen med färskpressad citronjuice och vatten
Torrborsta kroppen innan morgonduschen
Dricka 2 liter vatten om dagen
Dricka färskpressad apelsinjuice till frukost
Då hade jag tre frukter kvar.
Bra dagar har jag fått i mej alla tre. Dåliga dagar har jag fått i mej en extra.
Men som en kär vän till mej sa. Äter du tre så är ju det fortfarande trehundra procent mer än du åt förut, eller hur! Det är ju hur bra som helst =)
Jag gillar honom!
Hur som helst så har jag hållt på mina morgonrutiner, mitt gurglande, samt druckit grönt te utan socker, tagit bort alla laktosprodukter,(förstå hur svårt det är att leva utan ost..) och resultatet blev, när jag var nere på återbesök nu i januari, efter tre månaders gurglande, att jag hade förbättrat mina blodvärden med 75%. :-)
 
Doktor Hilu rekommenderade även en hypertermi behandling och jag åkte ner i november för att göra en behandling ggr 10 samt detox.
 
Vad är hypertermi?

Hypertermi är en form av radiovågor som cancercellerna reagerar på och temperaturen kommer upp till närmare 39 grader och då dör cellerna automatiskt och cancertumören krymper. Man sätter dessa sändare, som ser ut som stora tennisrack, jätteobekvämt var det första gången, på var sin sida om halsen. Sen får man ligga där i en timma.
Detta upprepas i tio dagar.
Fördelen med denna behandling är att den är helt biverkningsfri.
Man går dit och mår bra och mår lika bra efteråt.
I samband med behandlingen så andas man in rent syre i 6 minuter och varannan gång görs det en detox via fötterna. Ni förstår inte vilka skumma grejor som kommer ut ifrån fötterna... :-O
Man sticker ner fötterna efteråt i ett fotbad med salt och vatten och så sitter det en grej i som joniserar vattnet och efter en typ 15 minuter så är vattnet alldeles mörkbrunt... Urläskigt!
Men jag mådde verkligen jättebra under min behandling i Spanien.
 
Efter detta skulle en ny kontraströntgen göras i Sverige som skulle jämföras med den första för att se om dom hade krymt tumören och jag skulle meddela resultatet till Spanien.
 
Här stöter jag naturligtvis på patrull.
 
I Spanien så samarbetar alternativa sjukvården med den traditionella och där är det mycket vanligt att man kombinerar hypertermi och strålning eller kemo.
 
I Sverige så rynkar läkarna på näsan och tror att alla är kvacksalvare som bara försöker lura en på pengar och har ingen lust att lyssna, tyvärr.
Så man får driva den striden själv.
Eftersom jag ändå har lyckats få tag på en vettig läkare så beställde han en kontrast till mej.
 
Resultatet av den håller jag fortfarande på att undersöka...
 
Se vidare i bloggen under diagnoser.
 
Vill i alla fall rekommendera varmt denna klinik i Puerto Banus.
 
 
http://www.centromedicohilu.com/eng/
 
 
 
 

DET SVARTA HÅLET

Publicerad 2013-02-10 17:20:00 i Allmänt,

Jag åkte ner i ett svart håli oktober - 2012
Jag hamnar fortfarande ibland i det stora svarta hålet.
Det är fruktansvärt.
Men man måste ge sej lov att vara i det stora svarta hålet ibland.
Jag har jätteproblem med det.
Jag ska alltid vara stor och stark.
Jag ska alltid ha koll på situationen.
Jag har i n t e koll nu.
Det gör mej jätteirriterad!
Då söker jag av nätet för info.
Då blir jag lite lugnare.
Att känna att jag gör något, att jag kontrollerar situationen gör att jag tar mej ur det svarta hålet.
Och det är på ovansidan jag vill vara.
 

MIN CANCER

Publicerad 2013-02-10 17:12:00 i Cancer, Min Cancer,

Jag upptäckte en knöl på halsen i somras.
Min stora flicka sa en dag när jag stod och kände på den,
- Är du orolig för knölen, mamma?
- Njae, svarade jag, kom på mej själv och avslutade med ett bestämt - Nej.
- Det ser jag att du är, sa hon, jag är ju din dotter...
 
För att göra en lång historia kort så beställde jag, på inrådan av min frisör och vänninna Monica, för annars hade jag nog inte ens kommit iväg, tid på Karlanderska.
Fick tid samma dag.
Tack vare vår privata sjukförsäkring, skaffa en sån, om du inte har en!
Väl uppe hos doktorn så frågade han vad han kunde hjälpa mej med, och jag sa, jag vill att du berättar för mej att jag inte har cancer i halsen.
Där bröt jag helt klart ihop, eftersom min mamma gick bort i lungcancer för 12 år sedan (hon var 53 år) och i detta ögonblick så kom hela min rädsla till ytan, alla tankar jag hade tryckt undan bara öste över mej. Det blev naturligtvis inte bättre av att han kände på hela halsen och sa: Det här ser inte bra ut, vi får skicka dej vidare för biopsi.
I det läget så börjar man ana att det kanske inte är ett inkapslat fiskben...
Fick tid på Sahlgrenska och åkte dit, dom tog prover, det skulle dröja någon vecka eller två så jag åkte på semester och bestämde med läkaren att vi skulle träffas direkt när jag kom hem.
Det är en rätt skum känsla att se sig själv i spegeln varje morgon och intala sej själv att man inte är sjuk, inte kommer att dö, inte har cancer.
Men det var i princip det jag gjorde. Varje dag. Affirmerade.
Jag tror att det skumma med cancer är just att i många fall känner man sej inte sjuk.
 
Jag mådde fantastiskt bra!
Hur ska man kunna ha cancer då?
Fast oron kommer smygande...tänk om...tänk om jag dör...
Det jobbigaste var sista kvällen, när vi satt med hela familjen (min spanska familj) och jag tittade på mina flickor och kände att nästa gång dom har en sådan här sammanstrålning, så är inte jag med.
Jag fick ju värsta panikattacken och fick gå in på toaletten och hyperventilera ett tag. Tårarna sprutade men jag lyckades ändå efter en stund att samla ihop mej, slänga lite kallt vatten i ansiktet, solglasögon på (tack o lov så var vi ju i spanien. Där har a l l a solglasögon även inomhus ;) ut igen till sällskapet, skämtade lite krystat med en servitör på vägen för att skingra tankarna, det är nog alla år i krogbranschen, när man har tränats att bita ihop inför jobbiga gäster och ha pokerface antar jag, som gjorde att ingen märkte något. Den kvällen tänkte jag nog att jag skulle dö.
 
Eftersom vi hade bestämt att flickorna skulle vara kvar en vecka med sin far så åkte jag hem till Sverige själv.
Dagen efter hade jag möte med läkaren.
Jag var redo mentalt och gick med bestämda steg till doktorns rum.
Jag var mentalt redo för ett cancerbesked. Trodde jag...
Väl där så berättade han att provsvaren inte var tillräckligt tydliga och att han hade bokat en tid till mej nästföljande dag för att bli sövd och för att han skulle kunna ta direkta prover i halsen. Han berättade också att jag inte skulle kunna köra bil själv så jag var tvungen att be någon om hjälp att köra mej hem.
Där rasade min värld ihop.
Igen.
 
Jag är en sån där tjej som har vansinningt svårt att be om hjälp. (något jag måste jobba på, jag vet..)
Dessutom så hade jag ju inte berättat för någon mer än mitt x.
Nu var han i Spanien.
Den enda som jag kände att jag kunde och ville ringa blev naturligtvis min syster. (självklart vet jag att alla mina vänner hade ställt upp, men i ett sådant här läge så vet man inte riktigt hur man ska bete sej, eller rättare sagt, jag visste inte...)
Att ringa upp min syster och tala om att jag skulle undersökas för cancer var något av det värsta jag gjort.
Helt plötsligt så skulle jag sätta min syster tillbaks i denna hemska cancer-situation då vi stod brevid, maktlösa, när vår mamma bara blev sämre och sämre. Fruktansvärt.
Men jag ringde henne i alla fall.
Och storgrät!
 
Att bli sövd innefattar tydligen en massa andra saker som jag inte kände till...
Att man ska tvätta kroppen innefrån och ut, tre gånger och håret med något fnöskeliknande schampo som gör att det känns som om håret blir svinto. Jobbigt var dessutom att man skulle vänta några timmar emellan och jag hade lönekör på jobbet så jag priade det, vilket innebar att när jag väl var färdig så skulle jag behöva vara uppe hela natten för att tvätta mej ren och sedan köra till sjukhuset.
När klockan var 3 på morgonen så körde jag sista schamponeringen, sov i tre timmar och sen satte jag mej i bilen på väg till domedagen, kändes det som...
 
Åter igen, alla år i krogbranschen talade om för mej att uttrycket i läkarens ansikte talade inte för något fiskben och knölen satt kvar när jag vaknade upp efter narkosen, så jag visste nog redan där.
 
Men hoppet är det sista som lämnar människan.
 
Jag sa i alla fall till min doktor att det räckte med att han ringde och gav mej besked. Jag hade verkligen inte någon lust att sitta i bilen 2 timmar fram och tillbaka för att få reda på att jag har cancer.
Nä, det hade jag f-n inte tid med! Jag driver ju flera företag och behövs här.
Så det så!
Han tyckte det var lite ovanligt men accepterade mitt svar och ringde en vecka senare.
 
En elak tumör i halsen var diagnosen.
Jag skrev först en elak tumörjävel... men så sa han inte...%-)
Det var jag...som tänkte högt...
 
Det är här min resa börjar.
Mot solens rike.
Jag  s k a  överleva
och lära mej saker, på resans gång.
 

VARFÖR?

Publicerad 2013-02-10 15:59:00 i Allmänt,

Varför skriva en blogg?
Varför fick jag cancer?
Varför?
Så många frågor man har och ju mer man läser desto mindre vet man känns det som.
Min tanke med denna blogg är i alla fall att samla all information som jag hittar om alternativa och traditionella sätt att behandla cancern och när jag är färdig med mina behandlingar och har överlevt, cancern är borta och jag är frisk så finns denna lilla databank att bläddra runt i för att hitta hopp, stöd och framför allt
a l t e r n a t i v.

Om

Min profilbild

Anette

"Jag har inte många bollar i luften, jag har ett bollhav" 2-barns mamma född -67, driver 4 företag inom hotell och restaurang och dygnet har inte tillräckligt med timmar. Det är väl förmodligen därför jag har fått cancer... Jag försöker alltid att se något positivt i allt elände och i detta fallet är det nog att jag blir tvungen att jobba mindre. Men det ska gudarna veta, det är f-n inte lätt. Är man van att ha koll på allt så är det också väldgt svårt att släppa. Samtidigt som ett kontrollfreak som jag måste naturligtvis lägga min näsa i allt som händer även om jag borde vara hemma och ta det lugnt.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela