ALTERNATIV CANCER

Varför vill jag inte göra traditionell behandling?

Livrädd!

Min mamma var dålig länge runt julen 1999. Hon fick då beskedet att hon hade lungcancer någon gång i januari om jag inte missminner mej.

För mej så är hela den här tiden någon form av blurr.

Jag var gravid med vår första dotter och var väl inne i något graviditetsflum och jag hade filosofin att cancer, ja det botar man nuförtiden...

Min syster ringde mej en dag och väckte mej upp ur min flummiga filisofi med ett ryck då hon blev uppriktigt förbannad på mej och skrek i telefon, "Förstår du att vår mamma kan dö?"

Då vaknade jag till liv.

Innan dess så tror jag inte att jag hade satt mej in i hur illa det kunde gå. Min syster var jätteinformerad och läste allt hon kom över på nätet och delade säkert med sej med all info till mej, men det fanns inte så mycket att tillgå då och alternativa former var det ont om, eller åtminstonde länkar till dom.

Jag känner nog att det finns mer info att tillgå idag men ibland så får man för mycket av den informationen och då blir man förvillad. Som cancerdiagnostiserad så känner man att man vill prova allt.

Då blir det varken hackat eller malet. Eller så blir det både hackat och malet.

Men det vet man inte. Förrän efteråt.

I mammas fall var det så att hon fick strålning.

Hon blev så svag och medtagen att hon aldrig kunde börja med cellgifterna.

Hon kunde inte äta pga att det blev svårt att svälja och för att hon fick svamp i munnen.

Jag vet att jag fick säga till om dropp för hon blev bara smalare och smalare.
Hennes immunförsvar var i botten och det gick naturligtvis någon form av magsjukepedimi på JK och den åkte ju hon också på. Jävla skit var det faktiskt. Sen när jag kom och hälsade på henne hög-gravid som jag var så var hon så hög på morfinet att hon såg skojiga saker i taket.

När jag påpekade för sjukhuspersonalen att hon hade fått för hög dos så sa dom att, "Nää, hon e sån!"

Varpå jag fick kallat in någon överläkare som fick sänkt morfin dosen fort som fn så jag kunde prata med mamma igen.

Ja det var en pärs.

Det hände mycket konstiga saker när vår mamma var sjuk.

Men även om min syster hade förvarnat mej så blev det en chock när hon försvann.

Vi skulle flyttat hem mamma den dagen.

Jag hade 6 veckor kvar till förlossning och vi hade bestämt att jag och min sambo skulle komma hem och hälsa på henne hemma för första gången på flera månader.

Vi hade ordnat med hemhjälp och skulle fixa trösklarna så hon kunde snurra runt i rullstolen, för hon var fortfarande för svag för att gå.

Hon hade metastaser i hela kroppen och dog av vatten i lungorna.

Vi hade ett helt kompendium med klagomål gällande hennes behandlling som vi hade tänkt driva vidare, men vi orkade aldrig. Sorgen var för stor. Det var för jobbigt att gå igneom allt en gång till.

Därför var det fruktansvärt när jag fick ringa min syster och berätta att jag kanske hade cancer.

Därför säger jag att hon dog av strålningens biverkningar och därför är jag väldigt skeptisk till den sortens behandling.