ALTERNATIV CANCER

Ett otroligt need att skriva om allt jag hittar och går igenom under min kamp att bekämpa min cancer. Jag hittar så mycket under mina sömnlösa nätter på webben att jag tänkte att det kunde vara bra att samla all info på ett ställe.

MIN CANCER

Publicerad 2013-02-10 17:12:00 i Cancer, Min Cancer,

Jag upptäckte en knöl på halsen i somras.
Min stora flicka sa en dag när jag stod och kände på den,
- Är du orolig för knölen, mamma?
- Njae, svarade jag, kom på mej själv och avslutade med ett bestämt - Nej.
- Det ser jag att du är, sa hon, jag är ju din dotter...
 
För att göra en lång historia kort så beställde jag, på inrådan av min frisör och vänninna Monica, för annars hade jag nog inte ens kommit iväg, tid på Karlanderska.
Fick tid samma dag.
Tack vare vår privata sjukförsäkring, skaffa en sån, om du inte har en!
Väl uppe hos doktorn så frågade han vad han kunde hjälpa mej med, och jag sa, jag vill att du berättar för mej att jag inte har cancer i halsen.
Där bröt jag helt klart ihop, eftersom min mamma gick bort i lungcancer för 12 år sedan (hon var 53 år) och i detta ögonblick så kom hela min rädsla till ytan, alla tankar jag hade tryckt undan bara öste över mej. Det blev naturligtvis inte bättre av att han kände på hela halsen och sa: Det här ser inte bra ut, vi får skicka dej vidare för biopsi.
I det läget så börjar man ana att det kanske inte är ett inkapslat fiskben...
Fick tid på Sahlgrenska och åkte dit, dom tog prover, det skulle dröja någon vecka eller två så jag åkte på semester och bestämde med läkaren att vi skulle träffas direkt när jag kom hem.
Det är en rätt skum känsla att se sig själv i spegeln varje morgon och intala sej själv att man inte är sjuk, inte kommer att dö, inte har cancer.
Men det var i princip det jag gjorde. Varje dag. Affirmerade.
Jag tror att det skumma med cancer är just att i många fall känner man sej inte sjuk.
 
Jag mådde fantastiskt bra!
Hur ska man kunna ha cancer då?
Fast oron kommer smygande...tänk om...tänk om jag dör...
Det jobbigaste var sista kvällen, när vi satt med hela familjen (min spanska familj) och jag tittade på mina flickor och kände att nästa gång dom har en sådan här sammanstrålning, så är inte jag med.
Jag fick ju värsta panikattacken och fick gå in på toaletten och hyperventilera ett tag. Tårarna sprutade men jag lyckades ändå efter en stund att samla ihop mej, slänga lite kallt vatten i ansiktet, solglasögon på (tack o lov så var vi ju i spanien. Där har a l l a solglasögon även inomhus ;) ut igen till sällskapet, skämtade lite krystat med en servitör på vägen för att skingra tankarna, det är nog alla år i krogbranschen, när man har tränats att bita ihop inför jobbiga gäster och ha pokerface antar jag, som gjorde att ingen märkte något. Den kvällen tänkte jag nog att jag skulle dö.
 
Eftersom vi hade bestämt att flickorna skulle vara kvar en vecka med sin far så åkte jag hem till Sverige själv.
Dagen efter hade jag möte med läkaren.
Jag var redo mentalt och gick med bestämda steg till doktorns rum.
Jag var mentalt redo för ett cancerbesked. Trodde jag...
Väl där så berättade han att provsvaren inte var tillräckligt tydliga och att han hade bokat en tid till mej nästföljande dag för att bli sövd och för att han skulle kunna ta direkta prover i halsen. Han berättade också att jag inte skulle kunna köra bil själv så jag var tvungen att be någon om hjälp att köra mej hem.
Där rasade min värld ihop.
Igen.
 
Jag är en sån där tjej som har vansinningt svårt att be om hjälp. (något jag måste jobba på, jag vet..)
Dessutom så hade jag ju inte berättat för någon mer än mitt x.
Nu var han i Spanien.
Den enda som jag kände att jag kunde och ville ringa blev naturligtvis min syster. (självklart vet jag att alla mina vänner hade ställt upp, men i ett sådant här läge så vet man inte riktigt hur man ska bete sej, eller rättare sagt, jag visste inte...)
Att ringa upp min syster och tala om att jag skulle undersökas för cancer var något av det värsta jag gjort.
Helt plötsligt så skulle jag sätta min syster tillbaks i denna hemska cancer-situation då vi stod brevid, maktlösa, när vår mamma bara blev sämre och sämre. Fruktansvärt.
Men jag ringde henne i alla fall.
Och storgrät!
 
Att bli sövd innefattar tydligen en massa andra saker som jag inte kände till...
Att man ska tvätta kroppen innefrån och ut, tre gånger och håret med något fnöskeliknande schampo som gör att det känns som om håret blir svinto. Jobbigt var dessutom att man skulle vänta några timmar emellan och jag hade lönekör på jobbet så jag priade det, vilket innebar att när jag väl var färdig så skulle jag behöva vara uppe hela natten för att tvätta mej ren och sedan köra till sjukhuset.
När klockan var 3 på morgonen så körde jag sista schamponeringen, sov i tre timmar och sen satte jag mej i bilen på väg till domedagen, kändes det som...
 
Åter igen, alla år i krogbranschen talade om för mej att uttrycket i läkarens ansikte talade inte för något fiskben och knölen satt kvar när jag vaknade upp efter narkosen, så jag visste nog redan där.
 
Men hoppet är det sista som lämnar människan.
 
Jag sa i alla fall till min doktor att det räckte med att han ringde och gav mej besked. Jag hade verkligen inte någon lust att sitta i bilen 2 timmar fram och tillbaka för att få reda på att jag har cancer.
Nä, det hade jag f-n inte tid med! Jag driver ju flera företag och behövs här.
Så det så!
Han tyckte det var lite ovanligt men accepterade mitt svar och ringde en vecka senare.
 
En elak tumör i halsen var diagnosen.
Jag skrev först en elak tumörjävel... men så sa han inte...%-)
Det var jag...som tänkte högt...
 
Det är här min resa börjar.
Mot solens rike.
Jag  s k a  överleva
och lära mej saker, på resans gång.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Anette

"Jag har inte många bollar i luften, jag har ett bollhav" 2-barns mamma född -67, driver 4 företag inom hotell och restaurang och dygnet har inte tillräckligt med timmar. Det är väl förmodligen därför jag har fått cancer... Jag försöker alltid att se något positivt i allt elände och i detta fallet är det nog att jag blir tvungen att jobba mindre. Men det ska gudarna veta, det är f-n inte lätt. Är man van att ha koll på allt så är det också väldgt svårt att släppa. Samtidigt som ett kontrollfreak som jag måste naturligtvis lägga min näsa i allt som händer även om jag borde vara hemma och ta det lugnt.

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela