Still at the hospital...
Idag har jag tillbringat hela dagen med att..................vänta..............
Som tur är så mönstrade syster Anna av vid 7 och ny trevlig personal kom in. =)
Vi ska ta prover på lever och galla och sen ska du ner på kontrast sa den nya trevliga tjejen. " Jag kommer att ligga på dom lite så det går snabbare" sa hon. Kände att jag genast gillade henne.
Smärtan hade avtagit lite efter ketogansprutan och jag kände mej helt ok för stunden.
Svarade på lite mail och vilade lite.
Skulle ju dessutom vara fastande så det fanns inte mycket att göra. Kirurgläkaren tittade förbi och kände på magen och tyckte att det var väldigt konstigt att jag hade så ont.
Klockan halv ett började smärtan igen och jag bad om en ny spruta.
Påpekade att jag verkligen inte ville bli susig, men det blejag i alla fall, så jag blev illamående och fick kräkas upp det lilla jag hade i magen. Sen släppte det.
Klockan 15.20 fick jag tid på kontraströntgen. När doktorn tryckte med grejen på magen så trodde jag faktiskt att jag skulle dö ett tag, så ont gjorde det.
Jobbigt för då kom tårarna igen. Han hittade inte heller något fel, så då bestämde jag mej. Nu skulle sonden bort!
Jag hade redan ringt tidigare och berättat för Sahlgrenska att jag var på Näl. Då får du komma hit så vi sätter igång med behandlingen med en gång tyckte min läkare.
-Nä, det gör jag inte, svarade jag. Jag måste veta att jag är ok och har en vanlig dags ätande innan jag börjar strålbehandlingen. Det är väldigt viktigt för mitt mentala jag, svarade jag. Jag har lagt tre månader på att boosta upp mej med alternativ
medicin och bestämt mej för att om jag skulle var tvungen att börja med strålbehandlingen så skulle jag vara i toppskick. Då kan jag ju inte komma in till er och börja från minus. (för det lär ju fn inte bli bättre...)
Dessutom påpekade dom hur viktigt det var att jag skulle gå upp i vikt och nu helt plötsligt så spelar det ingen roll...? Hm..
Nä.
Som tur är, är det jag, patienten, som bestämmer. Pratade även med kirurgen som faktiskt höll med mej.
Vid fyra så kom en ny kirurg in, trevliga killen hade gått hem :( (lite söt var han oxå ;)) och blivit ersatt av en tjej.
Samtidigt kom en öron läkare in. Jag fick reda på vad jag redan visste. Inga fel vad dom såg och inga fel på provsvaren heller.
-Jag tänker inte ha så här ont längre! sa jag. Jag vill att ni tar bort den här grejen! Ja, det kunde dom ju inte besluta om idag utan då var man tvungen att vänta......... (!) igen? Helt fantastiskt!
Jag talade om för båda damerna att jag var faktiskt fullt frisk när jag kom in hit och nu har ni lyckats att göra mej sjuk genom att sätta in den här mojängen, som dessutom skulle få mej att hålla vikten o c h av någon förunderlig anledning så har det
blivit helt tvärtom. Nu har jag gått ner 2,5 kilo!
Då svarar öronläkaren "Du var inte alls frisk, du hade cancer!" (allvarligt?)
Jag tänker inte börja min strålbehandling förrän jag vet att jag är 100% ok!
Varpå öron läkaren säger, "Vad menar du? Ska du inte börja din behandling imorgon?"
-Nä det är klart att jag inte gör, svarar jag. Jag har inte ätit på ett dygn och dessutom har jag rasat i vikt.
-Ja men det spelar ingen roll, svarar hon, det viktiga är ju att du sätter igång med behandlingen
-Nä, det viktigaste är att jag mår bra när vi sätter igång med behandlingen, svarar jag..
-Jamen, se på din knöl på halsen, den är ju jättestor! (jag undrade inom mej om hon på fullt allvar trodde att jag inte hade lagt märke till den...) Det är ingen cancer i den, replikerade jag. Det är en svullen lymfkörtel!
Det ar som när dom sa, jo men vet du varför du har satt den här sonden?
Allvarligt? Tror dom att man som patient inte har koll på varför man gör vad?
Till slut så först kirurgen att jag menade allvar. Då säger hon, "Tyvärr kan vi inte ta bort sonden, för då måste vi göra en allvarlig bukoperation och det kan medföra komplikationer, samt att du får vara på sjukhus i en vecka kanske." Normalt sett så
väntar man i fyra veckor innan man tar bort den så att kroppen har kunnat läka sej runtomkring...
Snacka om att vara tillbaka till gå!
Jag lovar att jag har nog aldrig känt mej så uppgiven. Fick man info om detta? Icke sa Nicke!
Till slut så kom kirurgen med ett förslag.
Jag ordinerar dej efter-operations-medicin så får du ta det i en-två veckor, värktabletter och morfinliknande preparat för att hålla smärtan i schack, så kan du trappa ned så småningom och du kan leva ett normalt liv under tiden.
Det var långt ifrån det svar jag ville ha, men kände att det fanns inga andra alternativ så jag sa ok.
Efter dom hade gått så bestämdes det att jag skulle stanna en dag till, inte något jag gillade något nämnvärt men jag hade inte något alternativ.
När jag väl fått dagens tredje dos av smärtstillande så började jag fundera.
Tänk utanför boxen!
Kan det vara så att jag har fått magkatarr kanske? (något jag aldrig haft, men då kan man få ont när man äter kanske?) Eller magsår? Stressen att ha cancer är ju enorm, kanske har jag fått en reaktion? Jag tog tag i en syster och frågade om losec. Vad
har man att förlora?
Sen sa jag att jag hade tyckt att sonden satt för hårt och frågade om någon kunde komma och hjälpa mej att lossa på den lite. Kanske var det därför jag hade så himla ont? Det var i alla fall värt ett försök.
När dom väl kom in och skulle dra i plattan hände något mycket märkligt. Det fullkomligt sprutade ut var ur hålet där sonden satt. Så nu vet vi var problemet är. Jag har fått en varinfektion runt sonden. Tänk att man skulle vara tvungen att be om detta
själv för att komma på var problemet låg...
Så nu har jag fått antibiotika och är på väg tillbaka
Skam den som ger sej!
Tomorrow is another day =)