ALTERNATIV CANCER

Jag är så lycklig över att vara hemma att jag glömmer bort bloggen mellan varven.

 

Sen har jag fullt sjå med att få någon form av koll på rutinerna och kommer liksom till någon form av insikt varje dag. Det är inte klokt vad man upptäcker när man har lite tid att rannsaka sej själv lite.

Nu till helgen får jag besök och jag började fundera på vad vi skulle göra när min väninna kommer och hälsar på med sina barn.

Ett "problem" jag inte haft tidigare då jag har jobbat dygnet runt så jag har typ sagt till nära och kära, " Åh, vad kul! Kom! Jag jobbar men ni kan bo hos mej och jag ska försöka komma loss runt 22-23 tiden så kan vi ta ett glas vin tillsammans..."

Vilket många gånger resulterade i att det var så mycket att göra att jag ej kom ifrån eller att mina vänner helt enkelt fick hälsa på mej på krogen.

Dagen efter så var jag utflugen oftast innan dom vaknade och dom fick komma och säga hejdå på mitt jobb.

Som tur är har jag underbara, flexibla vänner som har ett enormt tålamod och gillar mej ändå (tror jag ;)) men nu med facit i hand och lite mindre stress runt omkring så kommer jag på att jag har nog glömt hur man umgås.

Fick ett mail ifrån en annan väninna igår som skrev att hon skulle åka på tjejträff till Barcelona idag.

Åh vad kul det låter tänkte jag.

Jag kan inte komma ihåg när jag gjorde något med mina tjejkompisar sist.

Däremot så vet jag att jag har sagt typ en miljon gånger att vi måste hitta på något, för viljan har alltid funnits där jämt, men det har alltid varit något i vägen.

Har äntligen fått insikten att man måste planera sådana saker samt omprioritera vad som är viktigt.

Kom på dessutom att jag har blivit jätteirriterad på mitt ex när han har tagit ledigt och åkt ut och fiskat eller något annat kul (även om det heller inte har varit överdrivet ofta så har han kopplat ner oftare än jag) och inser nu att valet faktiskt ligger hos mej. Jag har helt enkelt varit avundsjuk på att han har prioriterat sej själv.

Men jag har en jobbig tagg med dåligt samvete om jag inte jobbar och det är lite farligt faktiskt. Men när man får cancer har man inte dåligt samvete längre....

Helknäppt egentligen. Ska man behöva bli sjuk för att inse att man måste lägga tid på sej själv...?

 

Så nu gjorde jag en lista (jag älskar listor ;)) med hur min tillvaro ska se ut de närmaste månaderna och då började jag inte med att planera alla jobbmåsten som jag måste ta tag i som alltid har hamnat överst förut. (Det är ju så att är man egen företagare så kan man inte släppa helt även om man är sjukskrien för det kan ta en ekonomisk ända med förskräckelse...)

Men jag vände på kakan istället och planerade min egen tid först och försökte sedan få in lite jobb emellan.

Det blev en väldigt annorlunda lista där jag även skrev upp alla roliga sociala grejor jag kan göra. Vänner jag kan hälsa på, platser jag och flickorna kan besöka, åka till Frankrike och hälsa på min syster, tjejresa till London eller New York mm.mm. Det blev en jättelång lista. En görmejsjälvgladlista =)

När jag var klar så mådde jag jättebra!

Jag tror att alla sönderstressade människor behöver göra så här mellan varven för att ta reda på varför vi jobbar så mycket. Sätta sej ner och göra delmål. Roliga sådana.

 

Jag har alltid sagt att livet var så mycket enklare på Teneriffa när jag bodde där.

Det var lättare att städa, lära sej spanska, jobba. Då ska man ta i beräkning att vi jobbade 6 dagar per vecka och tjänade exakt så mycket att det räckte till hyra, spara lite så man kunde åka hem till Sverige en gång per år, samt att man kunde gå ut och äta middag den enda dag man var ledig med vännerna och köpa sej ett nytt klädesplagg för ca 5000 pesetas. Så vi hade det inte så fett.

Men grejen var att det var sol och varmt hela tiden.

Så man städade snabbt innan man gick till playan, eller åt en frukost och lärde sej 30 spanska glosor innan man gick till playan (detta gjorde jag varje dag och tre månader senare pratade jag spanska... =) Men det är klart att man skulle säkert kunna lära sej kinesiska på ett kick om det är varmt och skönt och man kan bada 365 dagar om året. Sen är ju inte jag någon vintermänniska heller.;)

Men för mej var det alltid något roligt som hände efter det "tråkiga måstet" ...solen, playan, människorna... Ja det var en underbar tid och jag stannade ju där i tre år.

 

Nu har jag kommit fram till att min lilla lista på kuliga grejor att göra får bli min playa och sol medans vi bor kvar i Sverige och vädret är som det är. Så efter jag har städat köket från papper idag så ska jag göra en liten utflykt med mina barn. =)

 

Och ja, hur är det med hälsan?

Jo, det går framåt och som ni ser i mailet så börjar energin att flöda åt alla håll och det är så typiskt mej att vilja så mycket och så blir det kanske inte alltid som jag vill men jag försöker ändå.

Har lite problem med att få mat-rutinerna att fungera. Detta beror nog uteslutande på att jag alltid jobbat och äter när det finns tid. När man är sjuk och på rehabiliteringsväg så är ju detta grundläggande och detta är något jag måste lära mej. Har försökt att äta vanlig kost och inser att jag måste behålla peggen (slangen i magen) ett tag till, för så fort jag tar bort eller glömmer en välling så går jag ner i vikt.

Det som händer är att jag sätter i halsen när jag äter och måste tugga jättemycket och har ont när jag sväljer, så det mesta måste sväljas ner med vatten. Man jag försöker ändå.

Ringde dietisten igår och fick beställa en ny omgång med proteindrycker. I slutet av veckan ska jag till doktorn och byta peggen till en knapp på magen och jag hoppas att jag inte kommer att behöva den så länge.

Det är ju inte så kul att gå till playan med en plastslang på magen... B-)

Men för stunden behöver jag den för att kunna öka i vikt så det är bara att gilla läget.

(Har dessutom fått lite ont i området runt peggen men det kan bero på träningen så vi får se vad han säger på fredag)

 

I övrigt är jag piggare, orkar mer, men blir ibland hysteriskt trött och försöker lägga mej och sova siesta en stund. Jag kommer inte ihåg det varje dag men det är också något som jag behöver träna på. Ibland så hamnar jag i ett läge där jag helt enkelt inte orkar röra mej ur fläcken. Typ som att sitta på sängkanten och önska att man ligger. Men dom säger att detta är ett vanligt fenomen och biverkning av behandlingen.

Min doktor berättade om en patient som satt med fjärrkontrollen i handen och inte orkade att stänga av tvn fastän hon inte ville titta på tvn.

 

Slemmet i halsen är mycket mindre. Jag hostar upp lite grand men det är så sällan att jag inte har några problem med att umgås med folk nu. (för ett par veckor sedan kunde jag inte gå någonstans utan min spottpåse...)

Jag har börjat träna sjukgymnastik och även om jag är helt slut på kvällen efteråt så gör det gott för kroppen och rumpan har börjat att flytta sej så smått tillbaks.. =) Den är inte helt på plats ännu men det går åt rätt håll ;)

Har fått lite ont i ryggmusklerna men det tror jag är ren och skär träningsvärk eftersom jag är uppe och rör på mej hela tiden.

 

Det största problemet just nu är nog mitt tålamod, eller snarare brist på tålamod, som gör att jag känner mej lite frustrerad över att inte kunna planera en resa till Spanien. Jag hade som mål att åka i slutet på juni då vi är bjudna på fest med flickorna, fast som det ser ut nu så vet jag inte hur lång tid det tar tills jag kan äta ordentligt så att jag behåller min vikt och jag kan inte åka om jag inte är säker på att allt funkar i kroppen. så vi får avvakta och se. Sen får jag nog sänka ribban här hemma. Hade en plan att röja en plats per dag, nu när jag är sjukskiven och hemma, men känner att jag inte ens orkar röja en grej i veckan ibland, så här behöver jag också jobba med det berömda tålamodet och det dåliga samvetet över att det inte blir gjort.

Sen har vi ju det där med smaken...

Jag äter i stort sett all mat nu och smaken är nästan helt tillbaka. Ananas var däremot inget som var bra för min såriga hals så det ska vi nog strunta i och drycker går det sådär med, för att inte tala om alkoholhaltiga drycker.

Jag har äntligen hittat en tropisk juice som är drickbar men annars så är det vatten för hela slanten.

Provade öl och det smakade jäst diskvatten. Då provade jag en klunk cider och det gick inte det heller.

Så nu i helgen så testade jag ett glas rose. Det var lika illa det. Så det känns inte som om det blir så mycket alkohol för mej i sommar. Men jag får väl festa till det med lite bubbelvatten i värsta fall. =)

 

Kram på er alla och njut av det vackra vädret som kommer nu =)

 

Min positiva lista:

Jag börjar gå upp i vikt.

Jag har upptäckt att smink är bra när man känner sej lite vissen och jag brukar inte sminka mej vardagsvis men lite mascara och eyeliner gör underverk helt klart!

Det var ju tom så att flickorna sa; Vad fin du är mamma! S-)

Jag har renoverat 2 rum på hotellet. (dvs. hantverkarna under min ledning =) Bilder kommer.

Ritat en grillutebar till utesereringen.

Varit på shoppingtur och handlat examenskläder till barnen (vilket gjorde mej helt slut så jag fick sitta och vila i affärerna i slutet, men det var det värt)

Skaffat pass till vovvarna.

Sovit siesta 2 ggr denna vecka.

Njutit av vår vackra trädgård. (den jag skulle fixa i, men för stunden är jag bara glad att sitta stilla ute och njuta ) Det bästa med trädgårdar är att man får en ny chans nästa år, så där stressar jag i n t e  upp mej. =)

Varit på ett möte för turism i vår bygd och träffat folk och känt mej som en vanlig person =) Det var jättetrevligt!

Jag är extra nöjd med alla bra snack som jag har haft med mina flickor den senaste tiden.. Den ena är ju på väg in i tonåren med allt vad det innebär och jag tror att vi behöver mycket snack framöver.

Det känns också underbart skönt att dom börjar bli lite mindre oroliga för sin mamma.

 

Vikt 56,8

Medicin:

Morfinplåster 12mg

3x500g alvedon

3x50g diklofenak

Behöver inget flytande morfin längre =D

 

 

 

När jag fick beskedet att jag hade cancer, så fick jag samtidigt dödsångest.

 

Nu så här i efterhand förstår jag det nog ännu mer. Jag kommer ihåg att när jag körde igenom staden så tänkte jag att, om ett tag finns allt det här kvar, men inte jag. Det är en väldigt skum känsla.

Jag pratade med en kille som hade cancer för 15 år sedan och han sa att det jobbigaste var att vakna upp varje morgon och tänka, "Jag har cancer" . Det stämmer. Så gjorde jag också. Varje morgon.

Men det gör jag inte längre.

Igår när jag körde uppför Valbogatan för att åka till sjukgymnastiken så tänkte jag;

"Staden finns kvar... och jag också..."  Det var en lycklig känsla =)

Självklart så har jag inte fått ett besked att cancern är helt borta. Det kommer jag inte att veta förrän dom har gjort röntgen i Juli. Men jag har ställt in mej på att cancern  ä r  borta, no matter what ;)

För knölarna på halsen försvann redan efter tre veckor så, så är det bara.

 

Min vecka har varit lite bergochdalbana som vanligt.

I lördags så hände något jättekonstigt. Jag satt i soffan och helt plötsligt blev jag yr.

Min mormor har sagt ibland att hon inte kan träffa oss eller gå ut för att hon är yr idag och jag har tänkt att det är väl inte så farligt. Men då fattar man inte vad som kommer med yrsel. Det gjorde jag i lördags. Hela rummet snurrade och jag kände mej som om jag var aspackad och naturligtvis så kom illamåendet som ett brev på posten och jag spydde som en gris. Fick ringt till avdelningen som jag har legat inne på för att fråga vad sjutton som händer och fick prata med helt fel person som hävdade att detta inte hade något med min behandling att göra utan hänvisade till sjukvårdsupplysningen. Jag var nära att be henne dra åt ...

Fick min yngsta dotter att hålla i mej för att kunna ta mej till sovrummet för att inte ramla omkull och på vägen dit var jag tvungen att stanna till på toa för att lägga mej på alla fyra igen.

Sen fick jag rumphasa mej in i sovrummet för hela världen snurrade.. Kom till slut i alla fall upp i sängen och lyckades somna. Vaknade två timmar senare och det var som bortblåst.

Men det var fruktansvärt obehagligt.

Min egen teori är att kroppen reagerar på viktnedgången eller att jag inte hade fått i mej tillräckligt med vätska. Att det inte skulle ha med min sjukdomsbild att göra, tror jag så mycket jag vill på.

 

Hur som helst så fick jag väl efter det en ordentlig tankeställare och eftersom det helt plötsligt även har blivit svårare att äta. Sätter i halsen igen och har fått mer ont. Så har jag återgått till mina vällingsdrycker som rinner ner i magen och nu har jag gått upp igen, tack och lov. Hade en filosofi att jag skulle börja äta lite rawfood men det gick sådär. För det är jobbigt att få hem råvaror (man orkar bara inte gå runt och leta efter allt, jag blir ju trött efter fem minuter) och hur som helst så gick jag ändå ner i vikt så nu häller jag i mej tre vällingar om dagen och äter det jag kommer över. Ska försöka att få i mej lite juicer istället. Men just nu så är det bara vällingar och det funkar =)

 

Har hunnit med att ha ett möte med personalen denna vecka och varit på sjukgymnastik 2 ggr.

Gick dit i en förhoppning att kunna flytta tillbaks rumpan dit den ska vara. =)

Det är ju inte så att jag kör ett hysteriskt träningspass direkt. Jag ska ju inte svettas och gå ner i vikt så i mitt fall handlar det om att få upp cirkulationen i kroppen. Dvs. att jag cyklar långsamt i 5 minuter (igår ökade jag till 7 ;)

Samt går på en stegmojäng där man håller i några handtag så man rör på både armar och ben. Där körde jag 5 minuter första gången och igår ökade jag till tio. Samt att jag gjorde några armövningar för musklerna i armarna.

Man kan ju tycka att det egentligen är lite tidigt att börja med sådana här saker, men jag ser för hemsk ut i kroppen och allting typ bara hänger runt armar och ben och rumpan har verligen trillat ner en decimeter.

 

Som tur är har man goda vänner som muntrar upp en och en av mina bästa väninnors man var på genomresa och tittade in för att säga hej och när hans fru frågar i andra ändan av telefonen hur jag såg ut så svarade han;

"Förträffligt! Hon är så där fotomodell smal som man ska vara nuförtiden =) Skitsnygg! "

Jojo, det är en sanning med modifikation... Ha-ha,men man måste ju vara lite ironisk i det hela. Nu kommer i alla fall kilona smygande igen så det känns bra.

I förrgår gick jag in på KappAhl och köpte lite kläder i min stora flickas storlek som hon kan få när dom blir för små för mej.. Jag har ju fått låna hennes byxor ett tag men nu kände jag att det var dags att köpa något som jag kan ha ett tag. Hittade en jättefin klänning och ett par snygga jeans i stl. 170 som satt jättebra. Så nu har jag två par =)

 

Livet går så sakteliga framåt och även om jag är extremt trött så får jag gjort lite grand ibland och ibland så får jag inte gjort någonting. En annan mycket god vän sa, "Sluta upp med att ha dåligt samvete för att du inte gör något!" då insåg jag att jag faktiskt fortfarande får dåligt samvete, inte mycket men lite, för att jag inte får undan mer här hemma. Så gav hon mej tipset att gå och köpa en solrosbok och skriva i alla positiva grejor jag gör för mej själv på en dag och läsa den. Ofta. Tills jag har gjort det så listar jag det i min blogg nedan.

 

Kram på er alla!

 

Vikt 56,5 :-)

Medicin: Plåster, 3 alvedon, 3 diklofenak, inget extra mofin igår eller idag =)

 

Positiva grejor:

Jag finns!

Jag fick fina blommor av några underbara gäster i går som har varit oroliga och dom står nu i mitt vardagsrum.

Jag ser mina barn varje dag. Lycklig!

Jag kör dom till skolan.

Jag får lite städhjälp idag som ska hjälpa mej att städa här hemma.

Ikväll ska jag styla mina flickor som ska på fest.

Jag mår lite bättre för varje dag. (fast idag har jag träningsvärk i benen ;)

Jag har gått upp i vikt =)

Jag har genom den här bloggen frekvent kontakt med goda vänner & familj och även okända som hjälper mej och stöttar igenom denna resan. Det är jätteupplyftande att se att så många läser och bryr sej och även om inte alla kommenterar direkt på bloggen så ringer ni, messar, mailar och bryr er. Man kan bry sej utan att kommentera också, det vet jag och jag känner att stödet är där i alla 30-50 personer som läser min blogg varje dag.

Det gör mej ofantligt glad och är ett enormt stöd.

 

När folk frågar hur jag mår och hur det har varit så brukar jag säga att det känns som om jag har varit i helvetet och vänt.När man tittar tillbaka och summerar vad man har varit igenom så är det inte klokt vad man klarar av som människa egentligen...

Nu är det en rehabiliteringsperiod som har tagit vid och min största frustration just nu är att jag inte orkar någonting. Jag har liksom kommit in i en apatisk period där dagarna bara rinner iväg och jag är bara trött. Och har ont.

Det tycker jag är l i t e jobbigt.

Min vänninna Pernilla skrattade åt den definitionen.

"Det är ju typiskt dej att beskriva detta som l i t e jobbigt. Det finns väl ingen som går igenom en cancerbehandling och beskriver det som lite jobbigt... " och det har hon väl rätt i.

En annan god vän sa att det finns ju en anledning till att du är sjukskriven augusti ut...

 

Problemet är nog bara att jag har lite svårt att inse att det här tar mer tid än vad jag vill att det ska ta.

Jag vill ju ändå kunna göra lite grejor. Få undan lite hemma. Tvätta. Röja lite. Gå ut och gå. Hitta på något med barnen. Men just nu får jag inte till någonting, armarna hänger bara rätt ner och för att förilka mej med mitt-prestationskrävande-jag så har jag bestämt mej för att inte göra någonting med gott samvete denna veckan. Jag ska försöka ta itu med mej själv på måndag istället. Tyvärr blir det nog så ändå att jag måste ta hand om några "små" deadlines som momsredovisning och så på söndag kväll i alla fall men det är inte mycket att göra åt. Det är ju så när man är egen företagare. Det går bara inte att ta bort allt.

 

När det gäller kroppen så står jag kvar och stampar på nästan samma vikt igen. 54,9.=(

Deet här med vikten har ju blivit lite maniskt. Förut så skämtade jag ju om att jag blir himla snygg i bikini, men som jag ser ut nu så skulle jag inte visa mej på stranden. Jättejobbigt.

Gick upp två kilo under veckan men dom försvann igen när jag var så trött igår att jag lade mej klockan sju och missade kvällsmaten... Får börja om från början idag med att boosta upp mej igen.

Har försökt att äta som vanligt och äntligen så börjar fler saker smaka gott, vilket är helt underbart men tyvärr så har jag blivit mer svullen i halsen och har fått svårare att äta. Ringde till Sahlgrenska som hade en teori om att det kan ha blivit så när vi satte ut kortisonet. Det var ju i och för sig en vecka sedan men jag vet inte. Faktum är att jag har mer ont och känner mej mer svullen i halsen och då blir det ju klart svårare att äta, även om smaken börjar komma tillbaks.

Men måste ju tillägga här att dethär med smaken, går förvånansvärt snabbt nu. Det började med att jag kunde känna smaken av lax och ägg för en vecka sedan. Men nu några dagar senare så känner jag mer och mer. Tomat, gurka, potatis, aioli det kommer mer och mer och för den som inte har varit ute för det här kan det vara svårt att förstå, men det gör mej alldeles lycklig att kunna äta igen, med glädje =)

 

Och under tiden jag har ont så får jag väl trycka i mej fler proteindrinkar så jag kommer upp i vikt.

Sen hostar jag igen som bara den och det kommer mera slem nu än för en vecka sedan så jag vet inte riktigt vad som händer. För att få bukt med smärtan har jag ökat upp smärtlindringen ytterligare med 2ml. morfin morgon och kväll. Det är egentligen inte så mycket, men jag vill klara mej helst utan mediciner men för stunden har jag inget val, för det gör alldeles för ont för att strunta i den. Hur som helst så hade jag en positiv upplevelse härom dagen, för jag glömde morfinplåstret och funderade på varför jag helt plötsligt fick mer smärta, innan jag kom på att jag inte hade någon smärtlindring alls... Och om jag gör en utvärdering på den smärtan som i och för sej var fruktansvärd, men gick att härda ut så hoppas jag att jag kommer över den här tröskeln snart så jag kan slippa alla mediciner jag tar. (det är den otåliga delen av mej som pratar nu... =)

 

Skönt är i alla fall att fortfarande kunna vara hemma.

Var nere på vår lilla restaurang en stund igår och hjälpte till med att texta lite skyltar och ändra lite grejor i bongmaskinen. Det är samtidigt jättetrevligt att säga hej till alla gamla goa gäster som har letat sej tillbaks nu när vi öppnat för säsongen och eftersom staden är så liten så känner ju alla, alla och det har ju spridit sej att jag är sjuk så folk undrar ju. Mysigt är att folk verkligen kommer fram och frågar hur jag mår och den omtanken som jag får från våra gäster och bekanta känns verkligen omhuldande. Vi har ju ett hemmahos ställe också så det känns helt naturligt att släppa in folk i ens privatliv, vilket hade kunnat vara lite konstigt om det hade varit på ett annat jobb.

 

Nä gott folk. Det var en snabb summering av dagsläget. Nu ska jag försöka släpa in mej i duschen ;)

Kram!

 

Vikt:

54,9

Medicinering:

12 mg morfinplåster

2 ml morfin 1-2 ggr/dag

1 st. 500 mg. alvedon 3 ggr/dag

1 st. diklofenak 50mg 3 ggr/dag

Tillstånd:

Trött &  Svullen, trång och ont i halsen.

 

Efter att jag åkte hem på permis så har det varit lite mycket, därför har jag inte hunnit att uppdatera bloggen men nu känns det som om jag börjar få rätsida på saker och ting...

Först åkte jag hem och överraskade barnen. Jag åkte först upp till Sagas skola och när hon såg mej så släppte hon alla väskor och jackor och sprang och kramade mej. Tårarna rann nedför hennes kinder av glädje. Hon var helt lyrisk!! Så skulle vi åka och hämta Tera. Saga höll hårt i min hand i bilen som om jag skulle försvinna, men släppte den när jag gick ut för att möta Tera. Då blev det samma sak. Tårarna bara öste fram. Så där var vi, tre lipsillar, lyckliga över att vara tillsammans igen. Det var mycket kärlek som bara svämmade över.

Det var otroligt skönt att bara vara tillsammans. Vi myste hela dagen som gick alldeles för fort och sen sov vi alla tre i min säng den natten. Det var jättetrångt men otroligt mysigt.

Dagen efter så kändes allt så bra så jag ringde sjukhuset och frågade om jag kunde stanna en natt till :)

Sedan dess har jag faktiskt varit hemma.

Det har gått bra men det är ett helt företag att rodda runt allt.

Man tänker inte på hur uppbackad man är på ett sjukhus egentligen. Mat, kläder, mediciner kommer per automatik. Man träffar läkare varje dag och stämmer av hur man mår och justerar ev. medicinering. Nu hux flux ska man fixa allt själv.

Det låter ju inte så mycket och jag som alltid har haft hundra bollar i luften borde ju lösa detta med en klackspark, men det  ä r  jobbigt. När man inte tycker att mat smakar direkt gott så blir man ju inte direkt motiverad av att laga något. Jag är extremt trött hela tiden och sover inte direkt bra. Har fått en biverkning av behandlingen som har satt min egen termostat ur funktion. Ena stunden är jag jättevarm nästa stund fryser jag. På natten svettas jag igenom 3-4 tröjor så det är som om jag har kommit in i värsta klimakteriet. Läkarna på Sahlgrenska hade en teori om att behandlingen eventuellt har triggat igång klimateriet i förtid....

Kul!

Som om det inte räcker med de biverkningar man redan har..

Det bränner fortfarande som eld i halsen men jag tvingar mej att äta ändå.

Har satt som mål att när jag ska på återbesök i slutet på maj för att byta peggen i magen så ska jag ta bort den istället =)

Läkarna tycker att jag ska ta mer mofin mot smärtan i halsen, men jag är livrädd att bli illamående igen. Efter samtal med läkare igår så ska vi testa med diklofenak igen och se om det hjälper.

Mina levervärden har blivit dåliga så jag får bara ta max tre alvedon om dagen...

Så nu har jag morfinplåster, lägsta dosen, en alvedon tre ggr om dagen och börjar med diklofenak idag. Alla andra mediciner har jag slutat med =) Äntligen! Fick ju omeprazol mot ett magsår jag aldrig har haft... men ätit i förebyggande syfte för att kortisonet kan trigga igång blödningar. Nu tog jag kortison sista gången i torsdags så jag kände att jag inte behövde den längre... Och jag känner ingen skillnad =) Samt att jag har inte börjat bli illamående igen så det har slagit väl ut. Vi fick brytit spyreflexen med kortison och jag mår fortfarande bra.

Sen ska jag inhalera acetylcystein tre gånger om dagen men då har dom chabblat på apoteket i den här lilla byn så dom hade inte beställt, så jag får inte grejorna förrän på onsdag.

Hur som helst så har jag härdat ut och jag har fått koll på det mesta. Ska bra försöka att få en rutin på att gå ut och röra på mej lite också. Det har ju varit svinkallt och eftersom jag inte har något underhudsfett längre så fryser jag värre än en hund när vi går ut. Men idag är det varmare...

Sen som pricken över i så har båda barnen blivit sjuka igen sedan jag kom hem. Saga har fått värsta förkylningen och Tera har skadat ett ledband i knät och går på kryckor, bra timat nu när jag behöver all hjälp jag kan få... ;) Men, men... huvudsaken är att vi är tillsmmans och på något sätt så får jag ihop det ändå.

Tack och lov så har mina vita blodkroppar ökat till 3,5 igen så jag är inte lika infektionskänslig längre. Saga har ju varit livrädd att smitta sin mamma.

Sen har vi ju kroppen då... Viktminskningen gör att jag ser ut som jag varit med på en Robinson expedition och rumpan har halkat ner en decimeter. Alla muskler har liksom tinat bort. Inte så att jag har svårt att röra mej men jag ser hemsk ut i kroppen. Så idag har jag bokat sjukgymnastik för att flytta upp rumpan där den ska vara =)

Passade på att boka tid till både mej och Tera samtidigt så hon kan stärka sitt ledband och jag kan fixa till kroppen något. Det är ju ingen ide för mej att hoppa på ett träningspass direkt. Då blir jag ju ännu smalare...

För stunden väger jag 54,7 kg. Denna sista viktminskning har kommit den sista tiden efter strålningen var över och det var ju då man trodde att man var på väg tillbaka så det har blivit lite av ett bakslag. Har fått börja använda Teras kläder då mina är alldeles för stora. Hur som helst så får jag väl ta det piano och bara se till att gå upp några gram i veckan. Just nu så har det gått åt fel håll så nu stoppar jag i mej allt jag kommer över. Oavsett om det innehåller mjölk eller socker eller smör. Och även om det smakar socka... =) Just nu är målsättningen bara att få i mej mat. Men det kommer att gå bra. Jag får bara kämpa lite.