Insikt...
När jag fick beskedet att jag hade cancer, så fick jag samtidigt dödsångest.
Nu så här i efterhand förstår jag det nog ännu mer. Jag kommer ihåg att när jag körde igenom staden så tänkte jag att, om ett tag finns allt det här kvar, men inte jag. Det är en väldigt skum känsla.
Jag pratade med en kille som hade cancer för 15 år sedan och han sa att det jobbigaste var att vakna upp varje morgon och tänka, "Jag har cancer" . Det stämmer. Så gjorde jag också. Varje morgon.
Men det gör jag inte längre.
Igår när jag körde uppför Valbogatan för att åka till sjukgymnastiken så tänkte jag;
"Staden finns kvar... och jag också..." Det var en lycklig känsla =)
Självklart så har jag inte fått ett besked att cancern är helt borta. Det kommer jag inte att veta förrän dom har gjort röntgen i Juli. Men jag har ställt in mej på att cancern ä r borta, no matter what ;)
För knölarna på halsen försvann redan efter tre veckor så, så är det bara.
Min vecka har varit lite bergochdalbana som vanligt.
I lördags så hände något jättekonstigt. Jag satt i soffan och helt plötsligt blev jag yr.
Min mormor har sagt ibland att hon inte kan träffa oss eller gå ut för att hon är yr idag och jag har tänkt att det är väl inte så farligt. Men då fattar man inte vad som kommer med yrsel. Det gjorde jag i lördags. Hela rummet snurrade och jag kände mej som om jag var aspackad och naturligtvis så kom illamåendet som ett brev på posten och jag spydde som en gris. Fick ringt till avdelningen som jag har legat inne på för att fråga vad sjutton som händer och fick prata med helt fel person som hävdade att detta inte hade något med min behandling att göra utan hänvisade till sjukvårdsupplysningen. Jag var nära att be henne dra åt ...
Fick min yngsta dotter att hålla i mej för att kunna ta mej till sovrummet för att inte ramla omkull och på vägen dit var jag tvungen att stanna till på toa för att lägga mej på alla fyra igen.
Sen fick jag rumphasa mej in i sovrummet för hela världen snurrade.. Kom till slut i alla fall upp i sängen och lyckades somna. Vaknade två timmar senare och det var som bortblåst.
Men det var fruktansvärt obehagligt.
Min egen teori är att kroppen reagerar på viktnedgången eller att jag inte hade fått i mej tillräckligt med vätska. Att det inte skulle ha med min sjukdomsbild att göra, tror jag så mycket jag vill på.
Hur som helst så fick jag väl efter det en ordentlig tankeställare och eftersom det helt plötsligt även har blivit svårare att äta. Sätter i halsen igen och har fått mer ont. Så har jag återgått till mina vällingsdrycker som rinner ner i magen och nu har jag gått upp igen, tack och lov. Hade en filosofi att jag skulle börja äta lite rawfood men det gick sådär. För det är jobbigt att få hem råvaror (man orkar bara inte gå runt och leta efter allt, jag blir ju trött efter fem minuter) och hur som helst så gick jag ändå ner i vikt så nu häller jag i mej tre vällingar om dagen och äter det jag kommer över. Ska försöka att få i mej lite juicer istället. Men just nu så är det bara vällingar och det funkar =)
Har hunnit med att ha ett möte med personalen denna vecka och varit på sjukgymnastik 2 ggr.
Gick dit i en förhoppning att kunna flytta tillbaks rumpan dit den ska vara. =)
Det är ju inte så att jag kör ett hysteriskt träningspass direkt. Jag ska ju inte svettas och gå ner i vikt så i mitt fall handlar det om att få upp cirkulationen i kroppen. Dvs. att jag cyklar långsamt i 5 minuter (igår ökade jag till 7 ;)
Samt går på en stegmojäng där man håller i några handtag så man rör på både armar och ben. Där körde jag 5 minuter första gången och igår ökade jag till tio. Samt att jag gjorde några armövningar för musklerna i armarna.
Man kan ju tycka att det egentligen är lite tidigt att börja med sådana här saker, men jag ser för hemsk ut i kroppen och allting typ bara hänger runt armar och ben och rumpan har verligen trillat ner en decimeter.
Som tur är har man goda vänner som muntrar upp en och en av mina bästa väninnors man var på genomresa och tittade in för att säga hej och när hans fru frågar i andra ändan av telefonen hur jag såg ut så svarade han;
"Förträffligt! Hon är så där fotomodell smal som man ska vara nuförtiden =) Skitsnygg! "
Jojo, det är en sanning med modifikation... Ha-ha,men man måste ju vara lite ironisk i det hela. Nu kommer i alla fall kilona smygande igen så det känns bra.
I förrgår gick jag in på KappAhl och köpte lite kläder i min stora flickas storlek som hon kan få när dom blir för små för mej.. Jag har ju fått låna hennes byxor ett tag men nu kände jag att det var dags att köpa något som jag kan ha ett tag. Hittade en jättefin klänning och ett par snygga jeans i stl. 170 som satt jättebra. Så nu har jag två par =)
Livet går så sakteliga framåt och även om jag är extremt trött så får jag gjort lite grand ibland och ibland så får jag inte gjort någonting. En annan mycket god vän sa, "Sluta upp med att ha dåligt samvete för att du inte gör något!" då insåg jag att jag faktiskt fortfarande får dåligt samvete, inte mycket men lite, för att jag inte får undan mer här hemma. Så gav hon mej tipset att gå och köpa en solrosbok och skriva i alla positiva grejor jag gör för mej själv på en dag och läsa den. Ofta. Tills jag har gjort det så listar jag det i min blogg nedan.
Kram på er alla!
Vikt 56,5 :-)
Medicin: Plåster, 3 alvedon, 3 diklofenak, inget extra mofin igår eller idag =)
Positiva grejor:
Jag finns!
Jag fick fina blommor av några underbara gäster i går som har varit oroliga och dom står nu i mitt vardagsrum.
Jag ser mina barn varje dag. Lycklig!
Jag kör dom till skolan.
Jag får lite städhjälp idag som ska hjälpa mej att städa här hemma.
Ikväll ska jag styla mina flickor som ska på fest.
Jag mår lite bättre för varje dag. (fast idag har jag träningsvärk i benen ;)
Jag har gått upp i vikt =)
Jag har genom den här bloggen frekvent kontakt med goda vänner & familj och även okända som hjälper mej och stöttar igenom denna resan. Det är jätteupplyftande att se att så många läser och bryr sej och även om inte alla kommenterar direkt på bloggen så ringer ni, messar, mailar och bryr er. Man kan bry sej utan att kommentera också, det vet jag och jag känner att stödet är där i alla 30-50 personer som läser min blogg varje dag.
Det gör mej ofantligt glad och är ett enormt stöd.
