ALTERNATIV CANCER

Ett otroligt need att skriva om allt jag hittar och går igenom under min kamp att bekämpa min cancer. Jag hittar så mycket under mina sömnlösa nätter på webben att jag tänkte att det kunde vara bra att samla all info på ett ställe.

Att hjälpa till...

Publicerad 2017-09-28 16:04:00 i Allmänt, Aprikoskärnor, Uppdatering,

Ser jag som en självklarhet...
Varje gång jag möter vänner eller bekanta som befinner sej i en skräckblandad förtvivlan om att ha fått beskedet c a n c e r så känner jag ett enormt behov att ge dom hopp, råd och hjälp.
Alla vill inte ha denna påhoppade alternativa hjälp jag vill ge dom, men jag känner ändå att jag måste...
Så idag, sprang jag in i en mycket kär vän som precis är nyopererad och berättade för honom om aprikoskärnor och chaga-te. Eftersom jag skulle skicka honom en länk så googlade jag lite och hittade denna länken.
Mycket intressant läsning tycker jag!
Har inte hunnit läsa allt men känner att jag var tvungen att dela med mej!
https://www.vaken.se/modules/newbb/viewtopic.php?topic_id=20815
Så, när vi ändå håller på... Antar att Ni som inte känner mej är nyfikna på hur jag mår?
Kan ju glädja er med att jag mår T o p p e n !
Jag har ju varit väldigt hes ända sedan strålningen och i våras blev det mycket sämre efter en flygresa (eller så var det för att jag tjoade alldeles för mycket när dottern spelade handboll dagen efter jag kom hem... ;)) Men efter min kontroll på JK så skickade min läkare mej direkt på remiss till öronnäsahals för hon, som hon sa, tyckte inte att jag skulle gå med en knut på stämbandet. (Vilken var orsaken till min heshet tydligen...)
Jag skriver urgent på remissen för då tror dom det är cancer (fast det tror jag inte att det är, försäkrade hon mej) och då kommer du in fortare.
Jag fick en kallelse och åkte dit, glad i hågen, för jag tänkte att nu får jag typ en pencilinkur eller nåt och så blir jag mindre hes.
När jag kommer in i salen, blir jag mött av en sköterska som säger med nedslagen blick, h u r är det med dej...? Jag känner en rysning av obehag samt den välbekanta panik känslan som är exakt lik den jag hade för 4 år sedan och det är sjukt hur historien upprepar sej...
Dom är inte jättepsykologiska på den här avdelningen...
När jag är färdigundersökt, så är jag på bristningsgränsen...
Det är en läkare och 2 sköterskor i rummet som uppträder som om jag kommer att dö inom en månad...jag blir naturligtvis helt panikslagen och hjärnan hamnar i error-läge så jag beter mej förmodligen helskumt, får fullkomlig panik och undrar vad dom håller på med och försöker förklara att min läkare på JK kanske överdrev på remissen, för till mej så har hon sagt att hon v e r k l i g e n inte trodde att knuten var cancerogen...
Nej men vi vill ta det säkra före det osäkra så denna kommer vi att operera bort, för det här kan mycket väl vara en begynnande cancer, får jag till svar... Eftersom jag är en väldigt envis tjej och har dessutom läst alldeles för mycket om cancer (förmodligen mer än vad som är bra... ;)) så "vet" jag att skära... d e t är inte så bra...
Så än en gång, så vill jag först försöka kurera mej själv...
Läkaren tycker, naturligtvis, att jag är helknäpp, men jag snubblar ut ifrån mottagningen med gråten i halsen där jag stammar fram att jag tänker minsann inte operera mej för jag har ändå inte tid, för jag ska åka på potatiscup med min dotter! Så det så!
Sätter mej i bilen och försöker reda ut i huvudet vad 17 som hände. Jag var definitivt inte beredd på detta, även om man alltid, efter att ha haft cancer, är livrädd och bär med sej dagligen att det finns en chans att cancern ska komma tillbaks.
Varenda liten utbucknad på kroppen analyseras grundligt ska ni veta av en sådan som mej och jag antar att detta är väldigt vanligt hos fd cancerpatienter.
På vägen hem bestämmer jag mej för att inte berätta för någon om vad dom tror, för jag vill inte oroa familjen igen, kan verkligen inte låta våra barn gå igenom denna pärs en gång till, googlar allt jag kan om stämband, knutor, stämbandscancer och sen börjar en ny resa...
Först var jag helt tyst i en vecka för det läste jag någonstans att det kunde få en knut att gå tillbaka. Men det är i n t e lätt om man är en pratglad tjej som mej...
Sen följde ett kopiöst drickande av citronte med honung, chaga-te, inköp av aprikoskärnor som jag tuggade i mej, men för att vara på den säkra sidan så bokade jag en ny tid i Spanien och åkte ner för att träffa doktor Hilu som jag inte har sett sedan innan behandlingen för drygt 4 år sedan.
Jag kände att, o m det var cancer så skulle jag minsann ligga före den, även denna gång och om inte, så kunde det säkert inte göra någon skada att boosta sej lite. Det är ju det som är så finurligt med alternativmedicin.
Jag gjorde även ett till besök på Näl hos underbara TR som är mycket mer psykologisk än andra läkare.
När jag kom in i hans rum så säger han; -Jaha-ja, då så ska vi titta på den där obetydliga knuten som du har i halsen... och jag började storgråta och slängde mej runt halsen på honom.
Han konstaterade där och då, att förmodligen så hade knuten gått tillbaka något, men tyckte att vi skulle ta bort den ändå. Jag ville vänta och frågade om det var farligt, han sa att om jag väntade till augusti så borde det inte göra någon större skillnad men att jag skulle höra av mej om hesheten blev värre. Annars skickar jag en kallelse till op i Augusti svarade han. Jag tyckte att vi kunde ses för ett besök först och han upprepade ordet operation, jag upprepade b e s ö k? Han skrattade och sa att vi hörs i augusti.
Hela sommaren gick och rösten blev verkligen inte bättre. Faktum är att det var så illa att på min svärmors födelsedag så fick jag mima ja må hon leva...
Eftersom envisa jag nu hade fått försöka kurera mej själv och även om jag, efter mina nya utskrivna vitaminer från Hilu, mådde ännu bättre än vanligt i resten av kroppen, kände mej verkligen jättepigg och mycket mindre trött, så var halsen katastrof...
När jag precis hade bestämt mej för att kontakta TR så kommer ett brev från Näl.
Där stod det: Du är välkommen på besök/operation... :D :D
Han är lite lustig den här läkaren...
Så nu sitter jag här 1,5 månader senare och alla moln är som bortblåsta...igen tack och lov.
Stämbandsoperationen gick jättebra. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att vara tyst efteråt, men jag fick lov att prata och hade med en gång en mycket bättre röst. Jag fick besök av TR när jag låg på uppvak och han sade att han verkligen inte trodde att det var några cancerceller i den där knuten men att han skulle skicka den på analys i alla fall.
För några veckor sedan kom ett brev hem där det stod; Det var som jag trodde, ingenting farligt i din knut i halsen. Hoppas att din röst är bättre och hör av dej om du har några frågor.
Kan man bli lyckligare...?
Jag önskar verkligen ingen dessa upplevelser, det är ju som att åka bergochdalbana, men för mej så är det också små uppvakningsknuffar som talar om att livet är alldeles för kort för att stressa omkring och glömma att njuta av det som sker här och nu...
Så, att hjälpa till, när andra befinner sej i den förtvivlade cancer bubblan, blir naturligtvis en självklarhet och påminner mej ständigt om vad som är viktigt här i livet.
Önskar er alla en fantastisk helg och för er som bara hamnade här efter att ha sökt på stämbandsknut...

Min summering av en stämbandsknut / stämbandsoperation:
Att vara tyst hjälper, men man bör nog vara tyst i minst 2 veckor. (en vecka gjorde att det blev bättre men ej bra...)
Snabb operation, ingrepp som sker direkt via svalget. Läkaren "klipper" lite på sidan där knuten sitter. Efter uppvak kan man prata men ej skrika. Det gör knappt ont efteråt.
Idag 6 veckor senare har jag mycket bättre röst även om jag fortfarande är lite hes, men hör och häpna, jag kan faktiskt ta en ton... Helst i bilen eller i duschen så ingen annan hör, men det låter i alla fall ;)
Kram på er alla! ♥

Återkoppling

Publicerad 2016-01-12 18:14:02 i Allmänt,

När jag var sjuk så hittade jag en massa bloggar och texter om folk som skrev om sin sjukdom. Men det var sällan jag hittade text om åren efter behandlingen... Vad hände? Lever dom, undrade jag ofta...
 
När man befinner sej i en kris situation som jag tycker att det är, när man får beskedet c a n c e r så söker man efter halmstrån. Överallt. Då är det extra viktigt att prata med / höra om folk som har överlevt.
För att bygga upp hoppet.
För att just du som läser just nu ska veta att det går.
Man behöver ha med sej det på resan...
 
Så just därför, kommer här en återkoppling...
 
Jag är frisk. Jag  m å r  bra!
Karin, min läkare, kommer i och för sig inte att friskförklara mej förrän om 2 år, men även hon säger att jag ska använda uttrycket frisk. För det är jag och jag mår toppen! :D
 
Jag går på återbesök en gång i halvåret och nu tycker jag t.o.m att det är riktigt trevligt att åka till Sahlgrenska och stämma av.
Det är i n t e en nära döden upplevelse längre, snarare skönt att få bekräftat att allt är bra. Sen är Karin väldigt trevlig och bra att ha och göra med. Så det är en bra halvårsavstämning.
Nu sist pratade vi om min heshet och då fick jag reda på varför jag blir så torr i halsen när jag pratar.
Det är tydligen ett vanligt symptom bland friska människor att man blir torr i halsen när man ska prata inför folk eller har ett viktigt möte. Normalt sett. Min gräns är bara kortare pga strålningen. Därför rådde hon mej till att ha med det i tänket och bälga i mej mycket vatten innan viktiga möten eller om jag ska prata inför en grupp och har man med det i tänket så kan man grunda med vatten och ha med sej en vattenflaska till mötet så underlättar man för sej själv och slipper bli snustorr och harkla sej hela tiden, för då förlorar man fokus.
Det var bra att veta att detta är en normal åkomma och att den bara är lite mer framträdande hos mej pga strålningen. Så nu grundar jag ordentligt innan mötena och det funkar jättebra. :)
Hes och lite taskigt med saliv, är ju en biverkning jag får dras med, men som jag säger, jag finns!
Bara en sådan sak...! Jag får vara med! Se mina barn växa. :D Underbart!
Det enda jag skulle vilja ändra på är, att jag inte sjunger så bra, ha-ha! Har kanske sjungit hellre än bra innan, ;), men nu låter jag som en kraxande kråka och jag har alltid sjungit med våra barn så nu har jag äntligen kommit mej iväg till logopeden för att se om det går att göra något för att förbättra.
Vi gjorde ett taltest, vilket var lite intressant, för hennes kommentar blev; Ja, här har vi ju lite att jobba med. Du andas ju inte när du pratar och så pratar du väldigt fort...:D
Nähä...? :D :D :D
Ja, dom som känner mej vet ju. :D Jag pratar i turbofart. Men det ska bli spännande och se.Ska dit en gång i veckan i 4 veckor från nästa vecka.
Kanske kan jag lära mej att p r a t a låååångsaaamt....och sjunga lite..♪ ♪ ♪ . Vi får se!
 
Sen har vi ju vikten...Jo, den vände. Jösses i lådan! Från att ha varit ett undernärt spektakel, jag blev ju jättesmal efter behandlingen, så har jag gått upp i vikt och mer därtill.... :O
Tror aldrig jag har vägt så här mycket.
Har i och för sig aldrig tagit det så här lungt heller.
Det är en stor skillnad mellan att springa runt, servera gäster och sitta stilla och jobba framför datorn... Det gör att man sväller ut liksom.... :D :D :D
Har man läst mina tidigare inlägg så kan man ju se att det fanns en period där jag var  v ä l d i g t fokuserad på v a d jag åt, när jag fick diagnos...och jag tror att det var min räddning faktiskt, men sen är människan lat och det är  v ä l d i g t  gott att dricka en öl på kvällen och äta goda gräddsåser :P
Jag går lite på vad min läkare Hilu sa, när jag undrade om jag a l d r i g mer skulle kunna dricka en öl...
-Detta är en kur, när kuren är klar och systemet återställt så behöver du inte vara lika noggrann.
Så här är man nu. 7 kilo över idealvikten.... Hm...
Ska börja en ny kur, tror jag... :D :D
Men som jag säger, huvudsaken är faktiskt, jag finns och jag mår bra! Sen några kilo hit eller dit, vad spelar det för roll?
En del undrar just, vad jag äter och dricker nu och det leder mej till en väldigt underlig upplevlse jag hade idag...
Jag trycker faktiskt i mej lite aprikos kärnor då och då. Även om jag gärna tar en öl, finns det vissa saker jag inte dricker längre. Jag dricker inte coca cola. Jag har inget socker i kaffet. Min teori är att det är det dagliga sockerintaget som inte är bra. Sen finns det perioder då man ska utesluta socker helt. För att svälta cancerceller. Men nu tror jag att mina är borta, så en dessert kan slinka ned om man är ute och fikar. Och jag tror att det är viktigt att veta att man behöver inte vara sockervägrare resten av livet. Sen kan man vara lite sparsam, men visst kan man unna sej. Så tänker jag i alla fall!
Något som jag har fortsatt tagit tillvara på och dricker relativt ofta, är chaga te. (en svamp som innehåller massor med antioxidanter)
Det är dessutom väldigt gott och vi hittade en chaga vid ett hus för ett tag sedan, där jag gick och frågade ägaren om vi fick lov att ta ned den. Det blev lite jobbigt när jag skulle berätta varför...och av någon förunderlig anledning så började tårarna rinna när jag berättade att jag tror att den hjälper mej att hålla cancern borta..  Jättejobbigt...
Men han var väldigt trevligt förstående och sa att visst kunde vi ta med oss chagan.
Jag och min underbara pojkvän försökte få ned denna svamp ifrån trädet utan någon större succe... Den satt alldeles för högt, var alldeles för hård och vi hade bara en yxa med oss som inte var så vass så det gick inget vidare... Vi frågade om vi fick komma tillbaka en annan dag och ta med oss en liten såg och det var ok. :)
Idag var mitt x på besök och det är han som har gett mej chaga innan, så jag frågade om han ville följa med och hämta en chaga. Vi tog med stege och såg och åkte iväg till huset.
Jag gick och knackade på, eftersom jag ville berätta att vi var där igen, i ren artighet. Frun i huset öppnade och jag berättade att jag pratat med hennes man för ett tag sedan. Hon visste mycket väl vad det gällde sa hon, men till min stora förvåning, sa hon också att hennes man hade ångrat sej....
Jag blev både förvånad och besviken, att jag inte kom mej för att fråga varför, fast det hade ju säkert inte spelat någon roll...Så vi fick åka hem med svansen mellan benen...
Folk är underliga ibland.
Jag kan inte komma ifrån den konstiga, nästan iskalla blicken jag fick ifrån frun i huset.
Men jag får hoppas att det är så, att dom kanske vill använda den själva. För annars är det ju lite elakt skulle man ju kunna tro och jag väljer att i n t e tro det. Kanske har dom någon som dom känner som behöver chaga bättre än jag...?
Det jobbigaste är att jag har en väninna som fortfarande inte är helt av med sin cancer och jag var så glad att jag hade hittat en ny chaga och kunde ge mer chaga till henne med...
Hur som helst, min bucketlist för det nya året är:
Njuta av livet
Hitta en annan chaga.. :)
Umgås mer med mina barn
Resa mer
Pussa mer på min kärlek! (jodå, jag är fortfarande kär... ;)
Lägga krut på sånt  j a g  vill...!
Vad betyder det?
Jo, människan är ett lustigt djur. Vi gör bara en massa saker för att vi måste och inte för att vi vill. Jag har märkt att jag lägger mer och mer tid på tråkiga kontorsgöromål istället för att göra det jag verkligen vill. Renovera möbler och inreda. Pyssla! Detta har jag dessutom möjlighet att göra i mitt jobb, men det kommer alltid en massa annat tjafs ivägen. Så sedan första januari frågar jag mej själv dagligen: " Vad  v i l l  jag?" Och jag kommer varje dag fram till att jag lägger enormt mycket tid på saker jag egentligen inte ens har lust att göra och minimalt med tid på det jag egentligen vill. Vilket jag tror att många gör...och när det är tråkigt, blir man ineffektiv...
Så min målsättning 2016, ska bli: Delegera bort tråkiga saker och göra mer saker som ger mej stimulans!
Ett av mina favorituttryck är, " Man ska göra det man är bra på! " Men jag lever inte efter det. Skumt...
 
 
2016 ska jag göra det jag är bra på!
Ha kul och bli mer effektiv!
Kanske lägger jag upp en bild på något projekt. Vi får se.
 
Under tiden, god fortsättning på Er därute!
Har du hittat till denna sidan pga att du är sjuk och orolig?
Kämpa på! Det är för just DIN skull jag skriver idag!
Kram! ♥
 
 

Lycka är att vara frisk... och kär!

Publicerad 2015-02-10 22:16:02 i Allmänt,

Kände bara att jag ville säga hej till er därute som läser, kämpar, kanske undrar hur det gick...
Jo, jag är fortfarande vid liv... :)
Inte friskförklarad ännu, men jag säger som en talare Mathias Bönnemark säger:
Jag är frisk! Det är bara läkarna som inte får säga att jag är frisk ännu... ;)
 
Jag tror allting har med inställning att göra. Självklart så kan man påverka själv. Sen kanske man dör ändå. Det kommer man ju att göra förr eller senare. Det vet vi. Jag föredrar senare... Definitivt. :)
 
Därför vill jag dela med mej av den här länken.
En fantastisk talare.
Ibland lyssnar jag igen.
För att bli påmind.
För att använda styrkan jag hade för att bli frisk i mitt vardagliga liv.
För det handlar om inställning.
Jag hade inställningen att jag skulle överleva till varje pris.
Fastän jag var rädd.
Livrädd.
Men jag gick in och försökte vara en tia varje dag, när jag kämpade mot sura systrar, för att hålla koll på morfindosen, mina blodvärden etc. etc.
 
Idag försöker jag att ta tillvara på dagen lite bättre.
Jag är långt ifrån iland. Men en bit på väg.
 
En väninna sa till mej igår, när jag sa att jag var stressad...
-Jag trodde att du skulle sluta stressa. Det sa du i alla fall efter du blev sjuk...
Det var lite bra att bli påmind om det. Orden träffade mitt i prick. Jag rannsakade mej själv. Fick först dåligt samvete, men... sen svarade jag:
-Jo, det har du helt rätt i. Den gamla Anette hade kört på i 3-4 timmar till... Men nu väljer jag att sluta tidigare. Innan jag blir helt slut.
 
Jobbar jag mycket? Ja, absolut. Jag vet inte vad 40 timmarsvecka är. Men... Jag jobbar inte 12-16 timmar om dagen. Jag kör kanske max 10-12 timmar. Och jag är oftast ledig på helgen numera.
Jag kan naturligtvis bli bättre på detta och jobbar på det, men jag trivs med vad jag gör och njuter av livet!
Och som en liten bonus så är jag kär också... ;)
 
Kram på er!
 
Här kommer klippet:
Ingenting är omöjligt!
 

Att leva...

Publicerad 2014-03-24 10:22:57 i Allmänt, Cancer,

Ett litet snabbt inlägg här i den stressiga vardagen...
Jag såg en länk på facebook, där en sjuksyster hade gjort en bok om vad döende patienter ångrade att dom inte hade gjort medans dom var friska. Mycket läsvärt och tänkvärt.

Jag vill dela med mej av denna länk till alla mina vänner och säga, läs inte bara igenom det utan sätt dessa i relation till ert eget liv och tänk efter...

De som känner mej väl vet att jag är något av en workoholic.
Jag har också varit jätteduktig på att lägga mej själv längst ner på priolistan och det tror jag att väldigt många gör. Att ge sej själv tillåtelse att vara lycklig! Att ta tid till sej själv.
Jag har alltid tyckt att mitt jobb gör mej lycklig och att det räcker, varit mästare på att skjuta fram saker och tänkt, jag kan ju göra det sen. Det kommer att bli mer tid längre fram.
Det blir det inte...
Jag insåg inte det förrän jag själv stod och stirrade döden i vitögat, när jag fick besked att jag hade cancer.
Det var först då jag började tänka efter, men då har man inte tid heller, för då är uppdraget att kämpa för sitt liv.
Jag såg med förtvivlan ett faktum där jag kanske inte skulle kunna ta med mina flickor på alla äventyr jag hade planerat att vi skulle göra... Alla kul saker jag själv ville göra, saker jag inte hunnit med...
Tack och lov, har jag behållt kontakten med alla mina vänner genom åren. Även om vi inte träffas så ofta så finns dom där och det var väldigt skönt att ha deras stöd när jag mådde som sämst. Jag fick även oväntat stöd från gäster och ytliga bekanta som gav ett uppmuntrande ord på vägen. Tro mej, i en sådan situation när man stirrar ner i avgrunden så behöver man allt stöd man kan få. Jag har aldrig tackat er ordentligt, men bara att veta att ni fanns där för mej, var väldigt viktigt och gjorde att jag fick ork att kämpa mej vidare. Tack!
Nu har jag haft den fantastiska turen att kunna bekämpa cancern och idag är jag symptomfri. Men det har lärt mej att vara ödmjuk inför livet och att ta vara på den tid jag har. Sedan jag blev frisk så har jag dragit ner på tempot, rest flera gånger både själv och med mina flickor och jag har lärt mej att prioritera min egen lycka. Ta ledigt. Göra ingenting. ( Just den håller jag fortfarande på att jobba med... ;) )
Det har varit en tuff skola! Men ingenting som inte för något gott med sej.
Någon sa till mej för ett tag sedan, du lever som om du skulle dö imorgon. Ja, man kanske gör det efter en sådan här erfarenhet, men hellre det än tvärtom.
Så kära vänner, ta och gå ut i solskenet och sätt er ner och fundera på vad ni verkligen vill göra och börja planera för att genomföra det. Livet är här och nu! Njut! För det gör jag!
Kram på er! Anette.
 
http://hyllat.se/de-fem-saker-manniskor-angrar-mest-pa-dodsbadden/
 

MIN EGEN BEHANDLING

Publicerad 2013-02-28 18:11:41 i Allmänt,

I mitt sökande så finns det så otroligt många vägar att gå.
Det är så svårt att välja vilken metod man ska följa som ni säkert har sett i tidigare inlägg.  Ambivalenta jag försökte ju köra alla metoderna ett tag %-)
Den metoden var inte bra. I alla fall inte mentalt. Jag glömde saker, fick dåligt samvete, blev frustrerad och uppgiven och kände att tumören svällde i alla fall.
Jag tror att man ska köra en metod åt gången. Sen kan man kompa upp med lite grejor vid sidan om, om det inte krockar.
 
Så här gör jag en normal dag:
Dricker en halv citron i 2 glas vatten på fastande mage varje morgon (för att rensa ut)
Torrborstar kroppen 8 ggr på varje ställe i riktning mot hjärtat (för blodcirkulationen)
Äter 2 gram gurkmeja samt lite andra homeopatmediciner som jag har fått från Spanien,
bl.a. blodört, ringblomma, selen mm.
Dricker 15 ml aloe vera.
Äter rostat bröd med avocado & jalapenos till frukost
Dricker färskpressad apelsinjuice
 
Efter maten så gurglar jag mej med:
Bikarbonat
Salt och vatten
Cellfood som jag sväljer
Två andra preparat som jag också sväljer som är immunboostare
3ml. silicio (kisel)
Inhalerar en olja som består av eucalyptus, mint och 8 andra eteriska oljor
Inhalerar bikarbonat
Smörjer halsen med bikarbonats kräm
 
Hela tablett och gurgelproceduren upprepar jag på kvällen förutom gurkmejan.
Aprikoskärnor äter jag 32 stycken om dagen.
Jag äter inte friterad mat och undviker socker och mjölk. (det är ett himla läsande på bipacksedlar då nästan allt innehåller antingen socker eller mjölk i någon form. Typ pulver och liknande.
Jag har tagit bort kaffet helt och hållet =( men det får jag väl leva med tills jag blir frisk igen =)
Samt att jag försöker att gå och lägga mej innan 23.00 (det funkar inte alltid men oftast.. :)
I övrigt äter jag som vanligt fast mer grönsaker, helst ekologiskt och gärna vilt, samt att jag försöker få i mej 3 frukter till innan klockan 3
 
Tänk på att det här är inget expertutlåtande.
Detta är en metod som är anpassad till mej.
Baserad på mina blodvärden.
Däremot är det inte sagt att du inte kan torrborsta dej...äta 5 frukter, eller göra mer av det som står här.
Det finns massor med grejor jag gör som är bra för alla.
Kiselet som jag tar, i flytande form, motverkar rynkor och gråa hår. Ger bättre naglar mm. Så i allt elände så blir jag ju snyggare i alla fall =) tror jag, ha-ha..
Nä, skämt åsido, men jag har lite mindre rynkor och det gråa håret har minskat. Så det funkar ju på mej.
En del är jätteförvånade över att jag får äta pasta och bröd. Men min läkare i Spanien har sagt att det påverkar inte mej, så den här behandlingsmetoden är väldigt individuell.
Däremot tror jag att man ska gå på sin magkänsla.
Min magkänsla säger mej att jag mår väldigt bra, att mitt immunsustem är på topp och det känns i hela kroppen.
 
Gurgelschemat och torrborstningen samt kosten har jag hållit på med sedan oktober och nu när jag var nere i Spanien så hade jag förbättrat mina värden med 75%. :)
Magkänslan stämmer känns det som.
Det finns forfarande saker jag måste jobba på, för min lever renar inte kroppen ordentligt.
Därför har jag börjat äta selen bl.a.
Jag skulle gjort en leverrensning men den uteblev för jag hade ont i magen den dagen jag skulle sätta igång och sen var det sjukhusbesökens tid, så det har trillat mellan stolarna tyvärr.
Nu är det inte läge heller då jag inte är helt hundra efter sondinsättningen.
Jag ska köra några coffe-enemas istället när jag kommer hem.
Det lär behövas efter alla konstiga mediciner jag har fått på sjukhuset.
 

ONLY THE DEAD FISH FOLLOW THE STREAM ♪

Publicerad 2013-02-10 22:54:00 i Allmänt, Kärlek, Motivering,

Jag blev så lycklig av Louies sång!
Vilken kämpar tjej!
Jag vet ju att hon har haft/har det jättetufft från och till med sin sjukdom.
Men hon står forfarande på egna ben, bokstavligt, även om det är vingligt.
Så den sången eller ja, faktiskt hela uppträdandet gav mej så otroligt mycket styrka.
Det fick mej att känna att jävlar anamma!
Som min granne Jackie sa härom dagen,
"Anette, du måste ha mycket jävlar anamma!"
 
Louise Hoffsten har mycket jävlar anamma i sej!
Det måste man ha om man står på scen när man inte kunde gå för två veckor sedan.
Jag har också mycket jävlar anamma i mej, som tur är.
Jag är ingen followstreamare =) inte direkt...:-D ha-ha :-D
 
Sen får jag mycket stöd och push runtomkring ifrån.
Igår fick jag stöd från Louise.
Fastän hon inte visste om det...
Tack Louise!
Jag är skyldig dej en middag på din favorit-tapas-restaurang;)
Mi casa es tu casa!
 
Vill gärna rekommendera Louises sida.
Girlpower!
 
http://www.hoffsten.com/

DET SVARTA HÅLET

Publicerad 2013-02-10 17:20:00 i Allmänt,

Jag åkte ner i ett svart håli oktober - 2012
Jag hamnar fortfarande ibland i det stora svarta hålet.
Det är fruktansvärt.
Men man måste ge sej lov att vara i det stora svarta hålet ibland.
Jag har jätteproblem med det.
Jag ska alltid vara stor och stark.
Jag ska alltid ha koll på situationen.
Jag har i n t e koll nu.
Det gör mej jätteirriterad!
Då söker jag av nätet för info.
Då blir jag lite lugnare.
Att känna att jag gör något, att jag kontrollerar situationen gör att jag tar mej ur det svarta hålet.
Och det är på ovansidan jag vill vara.
 

VARFÖR?

Publicerad 2013-02-10 15:59:00 i Allmänt,

Varför skriva en blogg?
Varför fick jag cancer?
Varför?
Så många frågor man har och ju mer man läser desto mindre vet man känns det som.
Min tanke med denna blogg är i alla fall att samla all information som jag hittar om alternativa och traditionella sätt att behandla cancern och när jag är färdig med mina behandlingar och har överlevt, cancern är borta och jag är frisk så finns denna lilla databank att bläddra runt i för att hitta hopp, stöd och framför allt
a l t e r n a t i v.

Om

Min profilbild

Anette

"Jag har inte många bollar i luften, jag har ett bollhav" 2-barns mamma född -67, driver 4 företag inom hotell och restaurang och dygnet har inte tillräckligt med timmar. Det är väl förmodligen därför jag har fått cancer... Jag försöker alltid att se något positivt i allt elände och i detta fallet är det nog att jag blir tvungen att jobba mindre. Men det ska gudarna veta, det är f-n inte lätt. Är man van att ha koll på allt så är det också väldgt svårt att släppa. Samtidigt som ett kontrollfreak som jag måste naturligtvis lägga min näsa i allt som händer även om jag borde vara hemma och ta det lugnt.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela