ALTERNATIV CANCER

Ett otroligt need att skriva om allt jag hittar och går igenom under min kamp att bekämpa min cancer. Jag hittar så mycket under mina sömnlösa nätter på webben att jag tänkte att det kunde vara bra att samla all info på ett ställe.

Att hjälpa till...

Publicerad 2017-09-28 16:04:00 i Allmänt, Aprikoskärnor, Uppdatering,

Ser jag som en självklarhet...
Varje gång jag möter vänner eller bekanta som befinner sej i en skräckblandad förtvivlan om att ha fått beskedet c a n c e r så känner jag ett enormt behov att ge dom hopp, råd och hjälp.
Alla vill inte ha denna påhoppade alternativa hjälp jag vill ge dom, men jag känner ändå att jag måste...
Så idag, sprang jag in i en mycket kär vän som precis är nyopererad och berättade för honom om aprikoskärnor och chaga-te. Eftersom jag skulle skicka honom en länk så googlade jag lite och hittade denna länken.
Mycket intressant läsning tycker jag!
Har inte hunnit läsa allt men känner att jag var tvungen att dela med mej!
https://www.vaken.se/modules/newbb/viewtopic.php?topic_id=20815
Så, när vi ändå håller på... Antar att Ni som inte känner mej är nyfikna på hur jag mår?
Kan ju glädja er med att jag mår T o p p e n !
Jag har ju varit väldigt hes ända sedan strålningen och i våras blev det mycket sämre efter en flygresa (eller så var det för att jag tjoade alldeles för mycket när dottern spelade handboll dagen efter jag kom hem... ;)) Men efter min kontroll på JK så skickade min läkare mej direkt på remiss till öronnäsahals för hon, som hon sa, tyckte inte att jag skulle gå med en knut på stämbandet. (Vilken var orsaken till min heshet tydligen...)
Jag skriver urgent på remissen för då tror dom det är cancer (fast det tror jag inte att det är, försäkrade hon mej) och då kommer du in fortare.
Jag fick en kallelse och åkte dit, glad i hågen, för jag tänkte att nu får jag typ en pencilinkur eller nåt och så blir jag mindre hes.
När jag kommer in i salen, blir jag mött av en sköterska som säger med nedslagen blick, h u r är det med dej...? Jag känner en rysning av obehag samt den välbekanta panik känslan som är exakt lik den jag hade för 4 år sedan och det är sjukt hur historien upprepar sej...
Dom är inte jättepsykologiska på den här avdelningen...
När jag är färdigundersökt, så är jag på bristningsgränsen...
Det är en läkare och 2 sköterskor i rummet som uppträder som om jag kommer att dö inom en månad...jag blir naturligtvis helt panikslagen och hjärnan hamnar i error-läge så jag beter mej förmodligen helskumt, får fullkomlig panik och undrar vad dom håller på med och försöker förklara att min läkare på JK kanske överdrev på remissen, för till mej så har hon sagt att hon v e r k l i g e n inte trodde att knuten var cancerogen...
Nej men vi vill ta det säkra före det osäkra så denna kommer vi att operera bort, för det här kan mycket väl vara en begynnande cancer, får jag till svar... Eftersom jag är en väldigt envis tjej och har dessutom läst alldeles för mycket om cancer (förmodligen mer än vad som är bra... ;)) så "vet" jag att skära... d e t är inte så bra...
Så än en gång, så vill jag först försöka kurera mej själv...
Läkaren tycker, naturligtvis, att jag är helknäpp, men jag snubblar ut ifrån mottagningen med gråten i halsen där jag stammar fram att jag tänker minsann inte operera mej för jag har ändå inte tid, för jag ska åka på potatiscup med min dotter! Så det så!
Sätter mej i bilen och försöker reda ut i huvudet vad 17 som hände. Jag var definitivt inte beredd på detta, även om man alltid, efter att ha haft cancer, är livrädd och bär med sej dagligen att det finns en chans att cancern ska komma tillbaks.
Varenda liten utbucknad på kroppen analyseras grundligt ska ni veta av en sådan som mej och jag antar att detta är väldigt vanligt hos fd cancerpatienter.
På vägen hem bestämmer jag mej för att inte berätta för någon om vad dom tror, för jag vill inte oroa familjen igen, kan verkligen inte låta våra barn gå igenom denna pärs en gång till, googlar allt jag kan om stämband, knutor, stämbandscancer och sen börjar en ny resa...
Först var jag helt tyst i en vecka för det läste jag någonstans att det kunde få en knut att gå tillbaka. Men det är i n t e lätt om man är en pratglad tjej som mej...
Sen följde ett kopiöst drickande av citronte med honung, chaga-te, inköp av aprikoskärnor som jag tuggade i mej, men för att vara på den säkra sidan så bokade jag en ny tid i Spanien och åkte ner för att träffa doktor Hilu som jag inte har sett sedan innan behandlingen för drygt 4 år sedan.
Jag kände att, o m det var cancer så skulle jag minsann ligga före den, även denna gång och om inte, så kunde det säkert inte göra någon skada att boosta sej lite. Det är ju det som är så finurligt med alternativmedicin.
Jag gjorde även ett till besök på Näl hos underbara TR som är mycket mer psykologisk än andra läkare.
När jag kom in i hans rum så säger han; -Jaha-ja, då så ska vi titta på den där obetydliga knuten som du har i halsen... och jag började storgråta och slängde mej runt halsen på honom.
Han konstaterade där och då, att förmodligen så hade knuten gått tillbaka något, men tyckte att vi skulle ta bort den ändå. Jag ville vänta och frågade om det var farligt, han sa att om jag väntade till augusti så borde det inte göra någon större skillnad men att jag skulle höra av mej om hesheten blev värre. Annars skickar jag en kallelse till op i Augusti svarade han. Jag tyckte att vi kunde ses för ett besök först och han upprepade ordet operation, jag upprepade b e s ö k? Han skrattade och sa att vi hörs i augusti.
Hela sommaren gick och rösten blev verkligen inte bättre. Faktum är att det var så illa att på min svärmors födelsedag så fick jag mima ja må hon leva...
Eftersom envisa jag nu hade fått försöka kurera mej själv och även om jag, efter mina nya utskrivna vitaminer från Hilu, mådde ännu bättre än vanligt i resten av kroppen, kände mej verkligen jättepigg och mycket mindre trött, så var halsen katastrof...
När jag precis hade bestämt mej för att kontakta TR så kommer ett brev från Näl.
Där stod det: Du är välkommen på besök/operation... :D :D
Han är lite lustig den här läkaren...
Så nu sitter jag här 1,5 månader senare och alla moln är som bortblåsta...igen tack och lov.
Stämbandsoperationen gick jättebra. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att vara tyst efteråt, men jag fick lov att prata och hade med en gång en mycket bättre röst. Jag fick besök av TR när jag låg på uppvak och han sade att han verkligen inte trodde att det var några cancerceller i den där knuten men att han skulle skicka den på analys i alla fall.
För några veckor sedan kom ett brev hem där det stod; Det var som jag trodde, ingenting farligt i din knut i halsen. Hoppas att din röst är bättre och hör av dej om du har några frågor.
Kan man bli lyckligare...?
Jag önskar verkligen ingen dessa upplevelser, det är ju som att åka bergochdalbana, men för mej så är det också små uppvakningsknuffar som talar om att livet är alldeles för kort för att stressa omkring och glömma att njuta av det som sker här och nu...
Så, att hjälpa till, när andra befinner sej i den förtvivlade cancer bubblan, blir naturligtvis en självklarhet och påminner mej ständigt om vad som är viktigt här i livet.
Önskar er alla en fantastisk helg och för er som bara hamnade här efter att ha sökt på stämbandsknut...

Min summering av en stämbandsknut / stämbandsoperation:
Att vara tyst hjälper, men man bör nog vara tyst i minst 2 veckor. (en vecka gjorde att det blev bättre men ej bra...)
Snabb operation, ingrepp som sker direkt via svalget. Läkaren "klipper" lite på sidan där knuten sitter. Efter uppvak kan man prata men ej skrika. Det gör knappt ont efteråt.
Idag 6 veckor senare har jag mycket bättre röst även om jag fortfarande är lite hes, men hör och häpna, jag kan faktiskt ta en ton... Helst i bilen eller i duschen så ingen annan hör, men det låter i alla fall ;)
Kram på er alla! ♥

Om

Min profilbild

Anette

"Jag har inte många bollar i luften, jag har ett bollhav" 2-barns mamma född -67, driver 4 företag inom hotell och restaurang och dygnet har inte tillräckligt med timmar. Det är väl förmodligen därför jag har fått cancer... Jag försöker alltid att se något positivt i allt elände och i detta fallet är det nog att jag blir tvungen att jobba mindre. Men det ska gudarna veta, det är f-n inte lätt. Är man van att ha koll på allt så är det också väldgt svårt att släppa. Samtidigt som ett kontrollfreak som jag måste naturligtvis lägga min näsa i allt som händer även om jag borde vara hemma och ta det lugnt.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela