Telefonsamtalet...
Förra veckan var det dags.
Datumet för den slutgiltiga röntgen infann sej och jag åkte till Sahlgrenska.
Egentligen var jag inte så nervös. Jag hade ju intalat mej att jag mådde bra så röntgen gick med en klackspark. Väl därifrån så ringde jag upp min sjuksköterskas direktnummer på JK och bad att dom skulle ringa med en gång när dom fick svaret. Det skulle ta tre dagar innan svaret var klart, men min läkare var på semester och skulle inte vara tillbaks förrän måndag så dom skulle lägga en lapp i hennes låda.
I förrgår var det måndag och ingen ringde....
Då började tankarna.
Även om man har bestämt sej för att man är frisk och att man har klarat av det värsta så är det ju ändå aldrig helt säkert förrän man vet.
I går flydde jag fältet.
Är man mitt i högsäsong och driver 4 företag inom turism så är det inte helt lätt att koppla ner.
Därför tog jag med mej flickor och hundar och drog till mina underbart goda vänner i Göteborg.
Hade en underbar dag igår, i fantastiskt vackert väder där vi strosade omkring i Slottskogen. 'Jag och min väninna och mina och hennes barn som är allra bästa vänner och vovvarna.
Stannade till för en lunch på Villa Belpark. Jag sa till min väninna Karina att jag hade lust att ringa Sahlgrenska igen men ville vänta tills barnen inte var i närheten. För tänk om det skulle bli ett dåligt besked...
När jag väl ringde så hade klockan hunnit bli ett par minuter över 4 och det var naturligtvis stängt.
Flickorna och Karina gick i förväg medans jag gick på damernas. När jag stod där och tittade på mitt rangliga jag i spegeln så började jag att fundera. Undra hur det ser ut hos en doktor när hon kommer tillbaks från semestern. Väljer hon vilka samtal hon gör tro och undviker de svåra till sist, eller är det helt enkelt så att högen är för stor och att man börjar uppifrån och jobbar sej nedåt?
Då ringde telefonen.
Dolt nummer!
Jag hoppade till och svarade.
Det var min läkare.
-Hur mår du?, frågade hon.
Vi småpratade i ungefär en minut sen kunde jag inte hålla mej längre.
-Har du positivt besked till mej?, frågade jag.
-Jaa, sa hon, det har jag.
-Är cancern helt borta? frågade jag och kunde knappt tro det var sant.
-Ja, det finns ingenting på dina röntgenplåtar som inte ska vara där, sa hon
Jag hade nog trott att jag var säker men när hon sa att jag var utom fara så var det enormt mycket undangömd oro som släppte och tårarna sprutade. Det var lyckotårar men också en otrolig inneboende oro som släppte.
-Jag lipar ju varje gång vi träffas eller pratar, snyftade jag mellan tårarna.
Hon försäkrade att det var helt normalt och vi pratade en stund till och det var mycket glädje i det samtalet.
Som läkare måste man ju ha världens bästa jobb när man ger sådana här besked.
Det var tur att jag stod i damrummet för där fanns papper :)
När jag kom ut var min lilla dotter Saga den första jag såg. Att få lov att berätta för henne, mellan nya tårar, att nu var det verkligen säkert och att det inte ens fanns en gnutta cancer kvar var en obeskrivlig känsla. Det var hon som sa att nu är det över när vi fick första beskedet att dom inte såg något på halsundersökningen. Sen gick jag till in stora flicka och berättade samma sak. Då förstod jag hur mycket hon har burit inom sej för då kom allting. Min stora söra Tera som precis har kommit in i tonåren och behöver ha en mamma vid sin sida och ställa alla de där konstiga frågorna man har...
-Mamma, jag har varit livrädd och trott att du skulle dö varje dag, erkände hon då.
Det var många tårar som kom.
Att dessutom få dela detta med en av mina allra bästa vänner Karina denna dag var stort. Vi skrattade och grät och sen var det som om allt var en enda stor dröm och vi nästan fick nypa oss i armen. I alla fall jag...
Jag sa, det är konstigt, hur lätt det har gått ändå. Fast egentligen är det nog inte så. Man har bara en enorm förmåga att förtränga jobbiga saker väldigt fort. Men när jag tänker efter så har det varit en hemsk resa. Jag får nog själv läsa min blogg en dag för att fatta vad jag har gått igenom men just nu är jag bara glad att det är över.
Jag mår ju fantastiskt bra. Vi pratade idag med Karinas svärmor om hur jag upplevde tiden på sjukhuset, när slemmet var som Karlssons klister och jag fick dra ut det ur halsen och jag kände mej som en spetälsk äcklig person. Nej, det har nog inte varit så lätt i alla fall.
Men nu är det över.
Jag måste forfarande återhämta mej från behandlingen och jag är fortfarande extremt torr i munnen på mornarna, men jag är inte lika trött längre och jag har äntligen börjat äta normalt. Desserter är fortfarande ingen hit, inte vin heller. Jag kan dricka lite, men häller jag upp ett glas får jag väl i mej hälften ungefär.
Svettningarna har börjat ge med sej så jag svettas inte lika mycket längre.
Nu är nästa mål att ta bort knappen nästa torsdag. =) (då kan jag sola när vi åker till Spanien =))
Jag kan äntligen dricka näringsdryckerna istället för att ta dom via slangen, även om dom fortfarande påminner mej om kväljningarna som jag fick när jag mådde illa hela tiden och fick upp dom varannan dag. Men jag har nästan kommit över det och målet är nu att hålla vikten hela veckan så jag ser att jag inte går ner i vikt längre.
Kram på er alla där ute som läser och tack alla ni som har stöttat mej genom den här resan.
Det känns fantastiskt att kunna ge er glada nyheter!
Jag kommer självklart att fortsätta att blogga men kanske inte lika ofta.
Känner ni någon som har eller känner någon som har cancer får ni gärna vidarebefordra det jag har skrivit.
Jag är idag helt övertygad om att allting jag har gjort i förebyggande syfte, både mentalt och kostmässigt, samt mina besök hos doktor Hilu i Spanien har tagit mej dit jag är idag.
Min målsättning när jag började skriva var att detta skulle vara en positiv blogg med all fakta jag kom över och med ett lyckligt slut.
En plats där man kan hitta motivation och styrka men samtidigt öppningar när man hamnar i den förvirrade situation som en cancerdiagnos innebär.
Jag hoppas att med detta kan motivera många och jag ser gärna att ni använder min sida och lägger in egna konstruktiva tips om hur man bekämpar en cancer.
Detta som står i denna blogg fungerade för mej. Min väg kanske inte funkar för alla.
Men jag tror att man kan hitta inspiration här, till en väg som passar. Jag känner att det grundläggande är att man gör sånt som känns rätt och riktigt för en själv och att man är motiverad och har rätt inställning. Och till sist, ge aldrig upp!!
En förutsättning för att få ett lyckligt slut var ju att överleva.
Jag har överlevt! Det är bättre än att vinna högsta vinsten på lotto!
Nu ska jag planera för framtiden =)
♥ / Anette.
