ALTERNATIV CANCER

Ett otroligt need att skriva om allt jag hittar och går igenom under min kamp att bekämpa min cancer. Jag hittar så mycket under mina sömnlösa nätter på webben att jag tänkte att det kunde vara bra att samla all info på ett ställe.

Att hjälpa till...

Publicerad 2017-09-28 16:04:00 i Allmänt, Aprikoskärnor, Uppdatering,

Ser jag som en självklarhet...
Varje gång jag möter vänner eller bekanta som befinner sej i en skräckblandad förtvivlan om att ha fått beskedet c a n c e r så känner jag ett enormt behov att ge dom hopp, råd och hjälp.
Alla vill inte ha denna påhoppade alternativa hjälp jag vill ge dom, men jag känner ändå att jag måste...
Så idag, sprang jag in i en mycket kär vän som precis är nyopererad och berättade för honom om aprikoskärnor och chaga-te. Eftersom jag skulle skicka honom en länk så googlade jag lite och hittade denna länken.
Mycket intressant läsning tycker jag!
Har inte hunnit läsa allt men känner att jag var tvungen att dela med mej!
https://www.vaken.se/modules/newbb/viewtopic.php?topic_id=20815
Så, när vi ändå håller på... Antar att Ni som inte känner mej är nyfikna på hur jag mår?
Kan ju glädja er med att jag mår T o p p e n !
Jag har ju varit väldigt hes ända sedan strålningen och i våras blev det mycket sämre efter en flygresa (eller så var det för att jag tjoade alldeles för mycket när dottern spelade handboll dagen efter jag kom hem... ;)) Men efter min kontroll på JK så skickade min läkare mej direkt på remiss till öronnäsahals för hon, som hon sa, tyckte inte att jag skulle gå med en knut på stämbandet. (Vilken var orsaken till min heshet tydligen...)
Jag skriver urgent på remissen för då tror dom det är cancer (fast det tror jag inte att det är, försäkrade hon mej) och då kommer du in fortare.
Jag fick en kallelse och åkte dit, glad i hågen, för jag tänkte att nu får jag typ en pencilinkur eller nåt och så blir jag mindre hes.
När jag kommer in i salen, blir jag mött av en sköterska som säger med nedslagen blick, h u r är det med dej...? Jag känner en rysning av obehag samt den välbekanta panik känslan som är exakt lik den jag hade för 4 år sedan och det är sjukt hur historien upprepar sej...
Dom är inte jättepsykologiska på den här avdelningen...
När jag är färdigundersökt, så är jag på bristningsgränsen...
Det är en läkare och 2 sköterskor i rummet som uppträder som om jag kommer att dö inom en månad...jag blir naturligtvis helt panikslagen och hjärnan hamnar i error-läge så jag beter mej förmodligen helskumt, får fullkomlig panik och undrar vad dom håller på med och försöker förklara att min läkare på JK kanske överdrev på remissen, för till mej så har hon sagt att hon v e r k l i g e n inte trodde att knuten var cancerogen...
Nej men vi vill ta det säkra före det osäkra så denna kommer vi att operera bort, för det här kan mycket väl vara en begynnande cancer, får jag till svar... Eftersom jag är en väldigt envis tjej och har dessutom läst alldeles för mycket om cancer (förmodligen mer än vad som är bra... ;)) så "vet" jag att skära... d e t är inte så bra...
Så än en gång, så vill jag först försöka kurera mej själv...
Läkaren tycker, naturligtvis, att jag är helknäpp, men jag snubblar ut ifrån mottagningen med gråten i halsen där jag stammar fram att jag tänker minsann inte operera mej för jag har ändå inte tid, för jag ska åka på potatiscup med min dotter! Så det så!
Sätter mej i bilen och försöker reda ut i huvudet vad 17 som hände. Jag var definitivt inte beredd på detta, även om man alltid, efter att ha haft cancer, är livrädd och bär med sej dagligen att det finns en chans att cancern ska komma tillbaks.
Varenda liten utbucknad på kroppen analyseras grundligt ska ni veta av en sådan som mej och jag antar att detta är väldigt vanligt hos fd cancerpatienter.
På vägen hem bestämmer jag mej för att inte berätta för någon om vad dom tror, för jag vill inte oroa familjen igen, kan verkligen inte låta våra barn gå igenom denna pärs en gång till, googlar allt jag kan om stämband, knutor, stämbandscancer och sen börjar en ny resa...
Först var jag helt tyst i en vecka för det läste jag någonstans att det kunde få en knut att gå tillbaka. Men det är i n t e lätt om man är en pratglad tjej som mej...
Sen följde ett kopiöst drickande av citronte med honung, chaga-te, inköp av aprikoskärnor som jag tuggade i mej, men för att vara på den säkra sidan så bokade jag en ny tid i Spanien och åkte ner för att träffa doktor Hilu som jag inte har sett sedan innan behandlingen för drygt 4 år sedan.
Jag kände att, o m det var cancer så skulle jag minsann ligga före den, även denna gång och om inte, så kunde det säkert inte göra någon skada att boosta sej lite. Det är ju det som är så finurligt med alternativmedicin.
Jag gjorde även ett till besök på Näl hos underbara TR som är mycket mer psykologisk än andra läkare.
När jag kom in i hans rum så säger han; -Jaha-ja, då så ska vi titta på den där obetydliga knuten som du har i halsen... och jag började storgråta och slängde mej runt halsen på honom.
Han konstaterade där och då, att förmodligen så hade knuten gått tillbaka något, men tyckte att vi skulle ta bort den ändå. Jag ville vänta och frågade om det var farligt, han sa att om jag väntade till augusti så borde det inte göra någon större skillnad men att jag skulle höra av mej om hesheten blev värre. Annars skickar jag en kallelse till op i Augusti svarade han. Jag tyckte att vi kunde ses för ett besök först och han upprepade ordet operation, jag upprepade b e s ö k? Han skrattade och sa att vi hörs i augusti.
Hela sommaren gick och rösten blev verkligen inte bättre. Faktum är att det var så illa att på min svärmors födelsedag så fick jag mima ja må hon leva...
Eftersom envisa jag nu hade fått försöka kurera mej själv och även om jag, efter mina nya utskrivna vitaminer från Hilu, mådde ännu bättre än vanligt i resten av kroppen, kände mej verkligen jättepigg och mycket mindre trött, så var halsen katastrof...
När jag precis hade bestämt mej för att kontakta TR så kommer ett brev från Näl.
Där stod det: Du är välkommen på besök/operation... :D :D
Han är lite lustig den här läkaren...
Så nu sitter jag här 1,5 månader senare och alla moln är som bortblåsta...igen tack och lov.
Stämbandsoperationen gick jättebra. Jag trodde att jag skulle vara tvungen att vara tyst efteråt, men jag fick lov att prata och hade med en gång en mycket bättre röst. Jag fick besök av TR när jag låg på uppvak och han sade att han verkligen inte trodde att det var några cancerceller i den där knuten men att han skulle skicka den på analys i alla fall.
För några veckor sedan kom ett brev hem där det stod; Det var som jag trodde, ingenting farligt i din knut i halsen. Hoppas att din röst är bättre och hör av dej om du har några frågor.
Kan man bli lyckligare...?
Jag önskar verkligen ingen dessa upplevelser, det är ju som att åka bergochdalbana, men för mej så är det också små uppvakningsknuffar som talar om att livet är alldeles för kort för att stressa omkring och glömma att njuta av det som sker här och nu...
Så, att hjälpa till, när andra befinner sej i den förtvivlade cancer bubblan, blir naturligtvis en självklarhet och påminner mej ständigt om vad som är viktigt här i livet.
Önskar er alla en fantastisk helg och för er som bara hamnade här efter att ha sökt på stämbandsknut...

Min summering av en stämbandsknut / stämbandsoperation:
Att vara tyst hjälper, men man bör nog vara tyst i minst 2 veckor. (en vecka gjorde att det blev bättre men ej bra...)
Snabb operation, ingrepp som sker direkt via svalget. Läkaren "klipper" lite på sidan där knuten sitter. Efter uppvak kan man prata men ej skrika. Det gör knappt ont efteråt.
Idag 6 veckor senare har jag mycket bättre röst även om jag fortfarande är lite hes, men hör och häpna, jag kan faktiskt ta en ton... Helst i bilen eller i duschen så ingen annan hör, men det låter i alla fall ;)
Kram på er alla! ♥

Återkoppling

Publicerad 2016-01-12 18:14:02 i Allmänt,

När jag var sjuk så hittade jag en massa bloggar och texter om folk som skrev om sin sjukdom. Men det var sällan jag hittade text om åren efter behandlingen... Vad hände? Lever dom, undrade jag ofta...
 
När man befinner sej i en kris situation som jag tycker att det är, när man får beskedet c a n c e r så söker man efter halmstrån. Överallt. Då är det extra viktigt att prata med / höra om folk som har överlevt.
För att bygga upp hoppet.
För att just du som läser just nu ska veta att det går.
Man behöver ha med sej det på resan...
 
Så just därför, kommer här en återkoppling...
 
Jag är frisk. Jag  m å r  bra!
Karin, min läkare, kommer i och för sig inte att friskförklara mej förrän om 2 år, men även hon säger att jag ska använda uttrycket frisk. För det är jag och jag mår toppen! :D
 
Jag går på återbesök en gång i halvåret och nu tycker jag t.o.m att det är riktigt trevligt att åka till Sahlgrenska och stämma av.
Det är i n t e en nära döden upplevelse längre, snarare skönt att få bekräftat att allt är bra. Sen är Karin väldigt trevlig och bra att ha och göra med. Så det är en bra halvårsavstämning.
Nu sist pratade vi om min heshet och då fick jag reda på varför jag blir så torr i halsen när jag pratar.
Det är tydligen ett vanligt symptom bland friska människor att man blir torr i halsen när man ska prata inför folk eller har ett viktigt möte. Normalt sett. Min gräns är bara kortare pga strålningen. Därför rådde hon mej till att ha med det i tänket och bälga i mej mycket vatten innan viktiga möten eller om jag ska prata inför en grupp och har man med det i tänket så kan man grunda med vatten och ha med sej en vattenflaska till mötet så underlättar man för sej själv och slipper bli snustorr och harkla sej hela tiden, för då förlorar man fokus.
Det var bra att veta att detta är en normal åkomma och att den bara är lite mer framträdande hos mej pga strålningen. Så nu grundar jag ordentligt innan mötena och det funkar jättebra. :)
Hes och lite taskigt med saliv, är ju en biverkning jag får dras med, men som jag säger, jag finns!
Bara en sådan sak...! Jag får vara med! Se mina barn växa. :D Underbart!
Det enda jag skulle vilja ändra på är, att jag inte sjunger så bra, ha-ha! Har kanske sjungit hellre än bra innan, ;), men nu låter jag som en kraxande kråka och jag har alltid sjungit med våra barn så nu har jag äntligen kommit mej iväg till logopeden för att se om det går att göra något för att förbättra.
Vi gjorde ett taltest, vilket var lite intressant, för hennes kommentar blev; Ja, här har vi ju lite att jobba med. Du andas ju inte när du pratar och så pratar du väldigt fort...:D
Nähä...? :D :D :D
Ja, dom som känner mej vet ju. :D Jag pratar i turbofart. Men det ska bli spännande och se.Ska dit en gång i veckan i 4 veckor från nästa vecka.
Kanske kan jag lära mej att p r a t a låååångsaaamt....och sjunga lite..♪ ♪ ♪ . Vi får se!
 
Sen har vi ju vikten...Jo, den vände. Jösses i lådan! Från att ha varit ett undernärt spektakel, jag blev ju jättesmal efter behandlingen, så har jag gått upp i vikt och mer därtill.... :O
Tror aldrig jag har vägt så här mycket.
Har i och för sig aldrig tagit det så här lungt heller.
Det är en stor skillnad mellan att springa runt, servera gäster och sitta stilla och jobba framför datorn... Det gör att man sväller ut liksom.... :D :D :D
Har man läst mina tidigare inlägg så kan man ju se att det fanns en period där jag var  v ä l d i g t fokuserad på v a d jag åt, när jag fick diagnos...och jag tror att det var min räddning faktiskt, men sen är människan lat och det är  v ä l d i g t  gott att dricka en öl på kvällen och äta goda gräddsåser :P
Jag går lite på vad min läkare Hilu sa, när jag undrade om jag a l d r i g mer skulle kunna dricka en öl...
-Detta är en kur, när kuren är klar och systemet återställt så behöver du inte vara lika noggrann.
Så här är man nu. 7 kilo över idealvikten.... Hm...
Ska börja en ny kur, tror jag... :D :D
Men som jag säger, huvudsaken är faktiskt, jag finns och jag mår bra! Sen några kilo hit eller dit, vad spelar det för roll?
En del undrar just, vad jag äter och dricker nu och det leder mej till en väldigt underlig upplevlse jag hade idag...
Jag trycker faktiskt i mej lite aprikos kärnor då och då. Även om jag gärna tar en öl, finns det vissa saker jag inte dricker längre. Jag dricker inte coca cola. Jag har inget socker i kaffet. Min teori är att det är det dagliga sockerintaget som inte är bra. Sen finns det perioder då man ska utesluta socker helt. För att svälta cancerceller. Men nu tror jag att mina är borta, så en dessert kan slinka ned om man är ute och fikar. Och jag tror att det är viktigt att veta att man behöver inte vara sockervägrare resten av livet. Sen kan man vara lite sparsam, men visst kan man unna sej. Så tänker jag i alla fall!
Något som jag har fortsatt tagit tillvara på och dricker relativt ofta, är chaga te. (en svamp som innehåller massor med antioxidanter)
Det är dessutom väldigt gott och vi hittade en chaga vid ett hus för ett tag sedan, där jag gick och frågade ägaren om vi fick lov att ta ned den. Det blev lite jobbigt när jag skulle berätta varför...och av någon förunderlig anledning så började tårarna rinna när jag berättade att jag tror att den hjälper mej att hålla cancern borta..  Jättejobbigt...
Men han var väldigt trevligt förstående och sa att visst kunde vi ta med oss chagan.
Jag och min underbara pojkvän försökte få ned denna svamp ifrån trädet utan någon större succe... Den satt alldeles för högt, var alldeles för hård och vi hade bara en yxa med oss som inte var så vass så det gick inget vidare... Vi frågade om vi fick komma tillbaka en annan dag och ta med oss en liten såg och det var ok. :)
Idag var mitt x på besök och det är han som har gett mej chaga innan, så jag frågade om han ville följa med och hämta en chaga. Vi tog med stege och såg och åkte iväg till huset.
Jag gick och knackade på, eftersom jag ville berätta att vi var där igen, i ren artighet. Frun i huset öppnade och jag berättade att jag pratat med hennes man för ett tag sedan. Hon visste mycket väl vad det gällde sa hon, men till min stora förvåning, sa hon också att hennes man hade ångrat sej....
Jag blev både förvånad och besviken, att jag inte kom mej för att fråga varför, fast det hade ju säkert inte spelat någon roll...Så vi fick åka hem med svansen mellan benen...
Folk är underliga ibland.
Jag kan inte komma ifrån den konstiga, nästan iskalla blicken jag fick ifrån frun i huset.
Men jag får hoppas att det är så, att dom kanske vill använda den själva. För annars är det ju lite elakt skulle man ju kunna tro och jag väljer att i n t e tro det. Kanske har dom någon som dom känner som behöver chaga bättre än jag...?
Det jobbigaste är att jag har en väninna som fortfarande inte är helt av med sin cancer och jag var så glad att jag hade hittat en ny chaga och kunde ge mer chaga till henne med...
Hur som helst, min bucketlist för det nya året är:
Njuta av livet
Hitta en annan chaga.. :)
Umgås mer med mina barn
Resa mer
Pussa mer på min kärlek! (jodå, jag är fortfarande kär... ;)
Lägga krut på sånt  j a g  vill...!
Vad betyder det?
Jo, människan är ett lustigt djur. Vi gör bara en massa saker för att vi måste och inte för att vi vill. Jag har märkt att jag lägger mer och mer tid på tråkiga kontorsgöromål istället för att göra det jag verkligen vill. Renovera möbler och inreda. Pyssla! Detta har jag dessutom möjlighet att göra i mitt jobb, men det kommer alltid en massa annat tjafs ivägen. Så sedan första januari frågar jag mej själv dagligen: " Vad  v i l l  jag?" Och jag kommer varje dag fram till att jag lägger enormt mycket tid på saker jag egentligen inte ens har lust att göra och minimalt med tid på det jag egentligen vill. Vilket jag tror att många gör...och när det är tråkigt, blir man ineffektiv...
Så min målsättning 2016, ska bli: Delegera bort tråkiga saker och göra mer saker som ger mej stimulans!
Ett av mina favorituttryck är, " Man ska göra det man är bra på! " Men jag lever inte efter det. Skumt...
 
 
2016 ska jag göra det jag är bra på!
Ha kul och bli mer effektiv!
Kanske lägger jag upp en bild på något projekt. Vi får se.
 
Under tiden, god fortsättning på Er därute!
Har du hittat till denna sidan pga att du är sjuk och orolig?
Kämpa på! Det är för just DIN skull jag skriver idag!
Kram! ♥
 
 

Lycka är att vara frisk... och kär!

Publicerad 2015-02-10 22:16:02 i Allmänt,

Kände bara att jag ville säga hej till er därute som läser, kämpar, kanske undrar hur det gick...
Jo, jag är fortfarande vid liv... :)
Inte friskförklarad ännu, men jag säger som en talare Mathias Bönnemark säger:
Jag är frisk! Det är bara läkarna som inte får säga att jag är frisk ännu... ;)
 
Jag tror allting har med inställning att göra. Självklart så kan man påverka själv. Sen kanske man dör ändå. Det kommer man ju att göra förr eller senare. Det vet vi. Jag föredrar senare... Definitivt. :)
 
Därför vill jag dela med mej av den här länken.
En fantastisk talare.
Ibland lyssnar jag igen.
För att bli påmind.
För att använda styrkan jag hade för att bli frisk i mitt vardagliga liv.
För det handlar om inställning.
Jag hade inställningen att jag skulle överleva till varje pris.
Fastän jag var rädd.
Livrädd.
Men jag gick in och försökte vara en tia varje dag, när jag kämpade mot sura systrar, för att hålla koll på morfindosen, mina blodvärden etc. etc.
 
Idag försöker jag att ta tillvara på dagen lite bättre.
Jag är långt ifrån iland. Men en bit på väg.
 
En väninna sa till mej igår, när jag sa att jag var stressad...
-Jag trodde att du skulle sluta stressa. Det sa du i alla fall efter du blev sjuk...
Det var lite bra att bli påmind om det. Orden träffade mitt i prick. Jag rannsakade mej själv. Fick först dåligt samvete, men... sen svarade jag:
-Jo, det har du helt rätt i. Den gamla Anette hade kört på i 3-4 timmar till... Men nu väljer jag att sluta tidigare. Innan jag blir helt slut.
 
Jobbar jag mycket? Ja, absolut. Jag vet inte vad 40 timmarsvecka är. Men... Jag jobbar inte 12-16 timmar om dagen. Jag kör kanske max 10-12 timmar. Och jag är oftast ledig på helgen numera.
Jag kan naturligtvis bli bättre på detta och jobbar på det, men jag trivs med vad jag gör och njuter av livet!
Och som en liten bonus så är jag kär också... ;)
 
Kram på er!
 
Här kommer klippet:
Ingenting är omöjligt!
 

Att leva...

Publicerad 2014-03-24 10:22:57 i Allmänt, Cancer,

Ett litet snabbt inlägg här i den stressiga vardagen...
Jag såg en länk på facebook, där en sjuksyster hade gjort en bok om vad döende patienter ångrade att dom inte hade gjort medans dom var friska. Mycket läsvärt och tänkvärt.

Jag vill dela med mej av denna länk till alla mina vänner och säga, läs inte bara igenom det utan sätt dessa i relation till ert eget liv och tänk efter...

De som känner mej väl vet att jag är något av en workoholic.
Jag har också varit jätteduktig på att lägga mej själv längst ner på priolistan och det tror jag att väldigt många gör. Att ge sej själv tillåtelse att vara lycklig! Att ta tid till sej själv.
Jag har alltid tyckt att mitt jobb gör mej lycklig och att det räcker, varit mästare på att skjuta fram saker och tänkt, jag kan ju göra det sen. Det kommer att bli mer tid längre fram.
Det blir det inte...
Jag insåg inte det förrän jag själv stod och stirrade döden i vitögat, när jag fick besked att jag hade cancer.
Det var först då jag började tänka efter, men då har man inte tid heller, för då är uppdraget att kämpa för sitt liv.
Jag såg med förtvivlan ett faktum där jag kanske inte skulle kunna ta med mina flickor på alla äventyr jag hade planerat att vi skulle göra... Alla kul saker jag själv ville göra, saker jag inte hunnit med...
Tack och lov, har jag behållt kontakten med alla mina vänner genom åren. Även om vi inte träffas så ofta så finns dom där och det var väldigt skönt att ha deras stöd när jag mådde som sämst. Jag fick även oväntat stöd från gäster och ytliga bekanta som gav ett uppmuntrande ord på vägen. Tro mej, i en sådan situation när man stirrar ner i avgrunden så behöver man allt stöd man kan få. Jag har aldrig tackat er ordentligt, men bara att veta att ni fanns där för mej, var väldigt viktigt och gjorde att jag fick ork att kämpa mej vidare. Tack!
Nu har jag haft den fantastiska turen att kunna bekämpa cancern och idag är jag symptomfri. Men det har lärt mej att vara ödmjuk inför livet och att ta vara på den tid jag har. Sedan jag blev frisk så har jag dragit ner på tempot, rest flera gånger både själv och med mina flickor och jag har lärt mej att prioritera min egen lycka. Ta ledigt. Göra ingenting. ( Just den håller jag fortfarande på att jobba med... ;) )
Det har varit en tuff skola! Men ingenting som inte för något gott med sej.
Någon sa till mej för ett tag sedan, du lever som om du skulle dö imorgon. Ja, man kanske gör det efter en sådan här erfarenhet, men hellre det än tvärtom.
Så kära vänner, ta och gå ut i solskenet och sätt er ner och fundera på vad ni verkligen vill göra och börja planera för att genomföra det. Livet är här och nu! Njut! För det gör jag!
Kram på er! Anette.
 
http://hyllat.se/de-fem-saker-manniskor-angrar-mest-pa-dodsbadden/
 

Telefonsamtalet...

Publicerad 2013-07-17 20:18:48 i Cancer, Dagbok,

Förra veckan var det dags.
Datumet för den slutgiltiga röntgen infann sej och jag åkte till Sahlgrenska.
Egentligen var jag inte så nervös. Jag hade ju intalat mej att jag mådde bra så röntgen gick med en klackspark. Väl därifrån så ringde jag upp min sjuksköterskas direktnummer på JK och bad att dom skulle ringa med en gång när dom fick svaret. Det skulle ta tre dagar innan svaret var klart, men min läkare var på semester och skulle inte vara tillbaks förrän måndag så dom skulle lägga en lapp i hennes låda.
I förrgår var det måndag och ingen ringde....
Då började tankarna.
Även om man har bestämt sej för att man är frisk och att man har klarat av det värsta så är det ju ändå aldrig helt säkert förrän man vet.
I går flydde jag fältet.
Är man mitt i högsäsong och driver 4 företag inom turism så är det inte helt lätt att koppla ner.
Därför tog jag med mej flickor och hundar och drog till mina underbart goda vänner i Göteborg.
Hade en underbar dag igår, i fantastiskt vackert väder där vi strosade omkring i Slottskogen. 'Jag och min väninna och mina och hennes barn som är allra bästa vänner och vovvarna.
Stannade till för en lunch på Villa Belpark. Jag sa till min väninna Karina att jag hade lust att ringa Sahlgrenska igen men ville vänta tills barnen inte var i närheten. För tänk om det skulle bli ett dåligt besked...
När jag väl ringde så hade klockan hunnit bli ett par minuter över 4 och det var naturligtvis stängt.
Flickorna och Karina gick i förväg medans jag gick på damernas. När jag stod där och tittade på mitt rangliga jag i spegeln så började jag att fundera. Undra hur det ser ut hos en doktor när hon kommer tillbaks från semestern. Väljer hon vilka samtal hon gör tro och undviker de svåra till sist, eller är det helt enkelt så att högen är för stor och att man börjar uppifrån och jobbar sej nedåt?
Då ringde telefonen.
Dolt nummer!
Jag hoppade till och svarade.
Det var min läkare.
-Hur mår du?, frågade hon.
Vi småpratade i ungefär en minut sen kunde jag inte hålla mej längre.
-Har du positivt besked till mej?, frågade jag.
-Jaa, sa hon, det har jag.
-Är cancern helt borta? frågade jag och kunde knappt tro det var sant.
-Ja, det finns ingenting på dina röntgenplåtar som inte ska vara där, sa hon
Jag hade nog trott att jag var säker men när hon sa att jag var utom fara så var det enormt mycket undangömd oro som släppte och tårarna sprutade. Det var lyckotårar men också en otrolig inneboende oro som släppte.
-Jag lipar ju varje gång vi träffas eller pratar, snyftade jag mellan tårarna.
Hon försäkrade att det var helt normalt och vi pratade en stund till och det var mycket glädje i det samtalet.
Som läkare måste man ju ha världens bästa jobb när man ger sådana här besked.
Det var tur att jag stod i damrummet för där fanns papper :)
När jag kom ut var min lilla dotter Saga den första jag såg. Att få lov att berätta för henne, mellan nya tårar, att nu var det verkligen säkert och att det inte ens fanns en gnutta cancer kvar var en obeskrivlig känsla. Det var hon som sa att nu är det över när vi fick första beskedet att dom inte såg något på halsundersökningen. Sen gick jag till in stora flicka och berättade samma sak. Då förstod jag hur mycket hon har burit inom sej för då kom allting. Min stora söra Tera som precis har kommit in i tonåren och behöver ha en mamma vid sin sida och ställa alla de där konstiga frågorna man har...
-Mamma, jag har varit livrädd och trott att du skulle dö varje dag, erkände hon då.
Det var många tårar som kom.
Att dessutom få dela detta med en av mina allra bästa vänner Karina denna dag var stort. Vi skrattade och grät och sen var det som om allt var en enda stor dröm och vi nästan fick nypa oss i armen. I alla fall jag...
Jag sa, det är konstigt, hur lätt det har gått ändå. Fast egentligen är det nog inte så. Man har bara en enorm förmåga att förtränga jobbiga saker väldigt fort. Men när jag tänker efter så har det varit en hemsk resa. Jag får nog själv läsa min blogg en dag för att fatta vad jag har gått igenom men just nu är jag bara glad att det är över.
Jag mår ju fantastiskt bra. Vi pratade idag med Karinas svärmor om hur jag upplevde tiden på sjukhuset, när slemmet var som Karlssons klister och jag fick dra ut det ur halsen och jag kände mej som en spetälsk äcklig person. Nej, det har nog inte varit så lätt i alla fall.
Men nu är det över.
Jag måste forfarande återhämta mej från behandlingen och jag är fortfarande extremt torr i munnen på mornarna, men jag är inte lika trött längre och jag har äntligen börjat äta normalt. Desserter är fortfarande ingen hit, inte vin heller. Jag kan dricka lite, men häller jag upp ett glas får jag väl i mej hälften ungefär.
Svettningarna har börjat ge med sej så jag svettas inte lika mycket längre.
Nu är nästa mål att ta bort knappen nästa torsdag. =) (då kan jag sola när vi åker till Spanien =))
Jag kan äntligen dricka näringsdryckerna istället för att ta dom via slangen, även om dom fortfarande påminner mej om kväljningarna som jag fick när jag mådde illa hela tiden och fick upp dom varannan dag. Men jag har nästan kommit över det och målet är nu att hålla vikten hela veckan så jag ser att jag inte går ner i vikt längre.
 
Kram på er alla där ute som läser och tack alla ni som har stöttat mej genom den här resan.
Det känns fantastiskt att kunna ge er glada nyheter!
Jag kommer självklart att fortsätta att blogga men kanske inte lika ofta.
Känner ni någon som har eller känner någon som har cancer får ni gärna vidarebefordra det jag har skrivit.
Jag är idag helt övertygad om att allting jag har gjort i förebyggande syfte, både mentalt och kostmässigt, samt mina besök hos doktor Hilu i Spanien har tagit mej dit jag är idag.
Min målsättning när jag började skriva var att detta skulle vara en positiv blogg med all fakta jag kom över och  med ett lyckligt slut.
En plats där man kan hitta motivation och styrka men samtidigt öppningar när man hamnar i den förvirrade situation som en cancerdiagnos innebär.
Jag hoppas att med detta kan motivera många och jag ser gärna att ni använder min sida och lägger in egna konstruktiva tips om hur man bekämpar en cancer.
Detta som står i denna blogg fungerade för mej. Min väg kanske inte funkar för alla.
Men jag tror att man kan hitta inspiration här, till en väg som passar. Jag känner att det grundläggande är att man gör sånt som känns rätt och riktigt för en själv och att man är motiverad och har rätt inställning. Och till sist, ge aldrig upp!!
En förutsättning för att få ett lyckligt slut var ju att överleva.
Jag har överlevt! Det är bättre än att vinna högsta vinsten på lotto!
Nu ska jag planera för framtiden =)
♥ / Anette.

Att jobba eller inte jobba... det är en annan fråga...

Publicerad 2013-07-04 08:02:00 i Dagbok,

Restaurangbranchen är ett enda gitter faktiskt.
Det är som artistbranchen tror jag. The show must go on.
Och gäster har inget tålamod.
Midsommardagen är den bästa på hela året. I år hade vi planerat så vi hade extra mycket personal inne. Det blir så där halvkul då, när en säger upp sej, en blir sjuk och en inte kommer som planerat.
Helt plötsligt är man tre man kort...
Det är då man får hoppa in och hjälpa till fastän man är sjuk. Det är ju vår restaurang. Då sätter man inte personalen i skiten som det heter på krogspråk. Nä, man går in och axlar. Fastän man är helt slut i kroppen.
Och fastän jag var trött så var det jättekul att springa på golvet, att styra runt, bygga om borden så att gästerna får plats. Vara nyttig! Det är ju det här jag älskar med den här branchen.
Men sen det tog ju tre dagar för kroppen att återhämta sej...
Inte lika kul.
Ska nog vänta ett tag till.
Det tar som sagt ett tag att återhämta sej. Men som sagt att sluta jobba och vila helt är svårt. Då får jag ju stänga av hjärnan. Mitt jobb är ju en del av min livsstil. Det är nog något fel jag har också för jag märker att jag har väldigt lätt att ta på mej nya saker.
Jag gillar helt enkelt inte att inte göra någonting. Då blir jag rastlös.
Men jag ska försöka komma iväg till Spanien i augusti med flickorna. Där är det inget som stör. Och fastän laptopen är med (alltid =) så kopplar jag ner och bara njuter. Sover. Läser. Solar. Tar det extremt lungt.
Problemet är bara fortfarande vällingen. Det är ju inte så kul att ha med sej tre lådor välling och slang på semestern.
Fast nu går det bättre att äta. Den tråkiga eftersmaken har börjat ge med sej och jag har faktiskt lyckats att äta hela mål mat så det blir bättre och bättre. Jag står stilla på 55,5. Har börjat få tillbaks musklerna där dom ska vara. Rumpan har flyttat upp =) Lite hängig runt armarna är jag fortfarande men det går framåt. Jag rör ju på mej hela tiden och min termostat i kroppen har också blivit något bättre. Jag fryser fortfarande som en liten hund och det är ju en trist sommar vi har =( I år är det tydlligen kallast här på västkusten. Positivt är ändå att jag kan sova en hel natt. Jag behöver inte gå upp och byta kläder tre gånger. får fortfarande klimakteriesvettningar men inte lika ofta så det går åt rätt håll. Sen är salivproduktionen inte helt hundra. Det känns som om jag har en socka i munnen varje morgon jag vaknar, men när jag fått druckit vatten så fixar det till sej.
Men jag är otroligt lycklig! Jag lever och mår fantastiskt bra med tanke på hur jag mått och jag vaknar inte upp varje morgon och tänker, "Gud, jag har cancer!"
Nä jag vaknar upp varje morgon och tänker; " Jösses jag är frisk =)"
En fantastisk känsla!
Jag har haft en otrolig tur.
 
Status:
Inga mediciner =)
Vikt 55,7 idag
Välling 2-3 styck om dag
 
Glada saker
Jag är lycklig över att ha sån fantastisk tur som jag har.
Jag håller fortfarande hastighetsbegränsningen genom staden  =)
Smaken börjar rätta till sej och det känns underbart!

Att vara frisk eller inte... det är frågan...

Publicerad 2013-06-18 06:55:21 i Dagbok,

Jag mår faktiskt fantastiskt bra. Eller inte. Det beroro ju på vad man jämför med.
När man bestämmer sej för att man mår bra, är det jobbigt att acceptera att man inte är helt hundra.
Boksluten tog nästan musten ur mej. Även om jag satt med pärmarna här hemma och vilade emellanåt och jag har en bokföringsbyrå som hjälper mej så blev det många timmars letande och då tog orken slut.
Sista dagen så stupade jag i soffan klockan åtta och jag nästan kröp till sängs.
Dom som vet bättre skulle nog sagt att jag gick över gränsen.
Men skattemyndigheten skiter ju i om jag har haft cancer så det var bara att gilla läget.
Nu är det i alla fall över och inlämnat.
En sak avklarad :-)
Nästa mål är att få styrt upp alla rutiner så jag kan koncentrera mej på att vara sjukskriven. Det är inte alltid så lätt som det låter när man driver eget. För man kan liksom inte sjukskriva sej från ägarskapet. Personal behöver handledning och även om jag har jätteduktig personal så måste ägaren fatta alla besluten, samt att jag sitter på en hel del värdefull information som dom kan behöva ta del för nu inför den kommande säsongen för att göra så att arbetet flyter lättare.
Men jag försöker verkligen att koppla ner, även om det inte funkar helt ut.
Jag har lite att jobba med här också tror jag. Det är jobbigt för ett kontrollfreak som jag att släppa helt och det kommer jag nog aldrig att göra heller.
Jag är nog en av få cancer patienter som har haft med mej laptopen till sjukan hela tiden....
Men...
Det är också det som har hållt mej igång. Jag har inte legat rätt ut och tyckt synd om mej själv eller grävt ner mej i sjukdomen. Det var vissa dagar självklart som jag mådde så fruktansvärt illa att jag inte orkade att öppna laptopen på en till två dagar och det har nog varit svårt för de i min omgivning att förstå också, då jag har varit uppkopplad för det mesta, så dom undrade varför dom inte fick svar på sina frågor.
Och det är ju inte så konstigt. Jag har ju själv svårt att förstå att jag har varit sjuk. Jag har fortfarande problem med att acceptera att jag inte får gjort så mycket som förut. Som sagt, jag har lite att jobba med...
Men rehab går framåt.
Jag går till sjukgympa två gånger per vecka och gör mina cirkulationsövningar. Rumpan börjar flytta upp sej sakta men säkert :) Jag är fortfarande smal som sjutton men det hänger inte och slänger runt benen längre.
Med kläder på ser jag helt ok ut =)
En positiv grej är att jag kommer i kläder jag inte använt sedan jag bodde på Teneriffa =)
Det är jättekul! Lika bra att passa på att återanvända den garderoben medans man kan =)
Jag är inte lika stressad över vikten längre heller. Karin, min läkare, sa att hon inte skulle vara direkt orolig om jag bara vägde 56 kilo när jag kommer på återbesök i höst. Det tar tid att komma upp i vikt igen så det tar ju bort en del av pressen jag haft. För stunden pendlar jag mellan 55,5-56,5. Jag har som mål att komma upp till 57 i sommar men nu behöver jag inte stressa. Jag får i mej två vällingar om dagen och resten äter jag. Tanken är ju att jag ska slippa vällingarna så småningom men just nu så går det inte.
Det som är jobbigast är nog fortfarande smakerna. Nu är ju smaken nästan helt tillbaka, men den här mm-känslan infinner sej inte riktigt, eftersmaken på det jag äter har inte kommit igång och det är lite jobbigt.
Det smakar bra i början, men sen infinner sej en väldigt tråkig smak som gör att man tappar aptiten och efter en halv portion så tar det stopp. Jag brukar få svälja ner de sista tuggorna med vatten. Det gör att jag inte får i mej fulla portioner. Det går bara inte. Men jag måste även tillägga här att det blir bättre vecka för vecka.
Igår stoppade jag i mej en spansk köttbulle när jag gick förbi köket av bara farten och det är länge sedan som jag små-åt, så aptiten är definitivt på väg tillbaks.
Däremot har jag inte så ont när jag sväljer längre vilket känns jätteskönt. Tar bara diklofenak nu och det vid behov så det känns jättebra. Jag hoppade losecen också för jag ville inte ha fler mediciner och det gick ju bra det med. Sonden/knappen mår bra och min infektion har läkt ut.
Det jag saknar mest är nog att dricka ett glas vin eller att ta en öl för det smakar fortfarande inget vidare men nu är det midsommar snart och nya mål i sikte.
Kanske kan jag testa en hof till sillen. (undra hur sill kommer att smaka förresten...)
Syrliga saker klarar jag inte att äta ännu. Ananas höll på att riva sönder halsen. Aceto Balsamico (som jag älskar) smakar hysteriskt illa. Vi får väl se hur det funkar med sillen. I annat fall får jag beställa lite laxcheesecake från vår nya meny som jag provade igår som var så god att jag fick ståpäls!
Jag blir så lycklig när jag känner smakerna hela vägen. Killarna i köket skrattade när jag stod och hoppade upp och ner av lycka för att jag tyckt det smakade så gott =)
Frågan är...   Jo, jag vill nog beskriva mej som frisk. Fast lite trött. Med lite ont i halsen.
Men vid väldigt gott mod och lycklig över att ha så mycket tid med mina flickor.
Saga sa igår kväll, med gråten i halsen att hon tyckte det var jättemysigt att jag är hemma alla kvällar med dom nu.
Jag tycker själv att det är jätteskönt. Att gå och lägga sej klockan elva eller rentav klockan tio. Det är en ny värld.
Jag håller fortfarande hastigheten genom staden. (nästan alltid ;)
Den här sjukdomen har gett mej en ny syn på livet. Att varva ner. Att vara mer harmonisk. Att ta sej tid.
Det kommer att blli en härlig sommar! Kram på er!
 

Det är gött att leva..

Publicerad 2013-06-11 23:15:00 i Dagbok,

Har fullt upp med att vara hemma, hinna med bokslut och preppa inför skolavslutning. Det är lite mycket nu men... jag stressar i n t e ! Så det så!
Kom på mej själv med att hålla hastighetsbegränsningen igenom stan härom dagen.., :-) det är ett gott tecken!
Måste ändå få undan lite papper denna vecka.
Men för er som undrar hur det gick med sonden:
Jag åkte akut till Näl i söndags och kollade och det kan vara så att det är lite magsaft som har läckt och gjort det irriterat. Inte så farligt alltså! Har fått en gele som ska skydda huden och doktorn rekommenderade losec för att mildra magsyran något. Vi får se om det hjälper. Jag känner att jag inte vill ta mer medicin nu när jag trappat ner så...
Har slutat med morfinplåster :) äntligen! och tar bara diklo och alvedon.
Vikt 55,8

På väg till doktorn igen...

Publicerad 2013-06-04 08:56:00 i Dagbok,

En liten skgga har lagt sej på min soliga himmel och det är att sonden jag satte in gör ont och att jag har börjat få en grym värk i armarna och i öronen som har suttit i, i två dagar nu... Lite jobbigt då jag i övrigt kände att det gick framåt. Men det är säkert övergående... Rapporterar mer efter besöket på Sahlgrenska som jag ska på om ca en timme.

Positiva saker
Körde till Orust igår och såg Sagas trumpetuppvisning med min väninna Annika
Det är fantastiskt väder

Vikt. 55,6 var uppe i 56,2 igår så det är på rätt väg =)

Lycklig ♥ ♥ ♥

Publicerad 2013-06-02 08:28:53 i Dagbok,

I fredags var en underbar dag...
Jag hade återbesök hos läkaren på Näl och min målsättning var ju att ta bort sonden i magen. Men jag hade kommit fram till att jag nog skulle få byta till den till den lite mindre knappen i alla fall eftersom jag inte klarar att gå upp i vikt utan näringsdrycker och välling.
Nog för att jag äter, men jag sätter ju fortfarande i halsen och jag får svälja ner mycket med vatten och jag får inte i mej normalstora portioner ännu, vilket innebär att jag måste fortsätta med näringsdryckerna vare sej jag vill eller inte för annars går jag ner i vikt.
Läkaren sa att han hade satt ett stort frågetecken på mej för dom visste inte om dom skulle ta bort den helt eller byta ut den. Jag hade ju uttryckt min vilja innan jag åkte hem...
Jag sa att jag hade kommit till insikt och valde att byta. Bytet gick rätt så lätt, det gjorde ganska ont när dom tryckte in den men det gick över lika snabbt. Det var en jätteskön känsla att få bort den fula slangen som har hängt och dinglat från magen och nu är den ersatt med en liten knapp som jag till och med kan sola med =) Fantastiskt skönt.
Så nu kommer jag att ha den tills jag känner att jag kan äta fullt ut och den ser inte så hemsk ut så den kan jag leva med ett tag.
Doktorn ville även titta i halsen och när han gjorde det så sa han att han inte kunde se någon tumör längre... =)
Jag blev alldeles tyst och glad och tårarna bara sprutade av lycka!!
Jag ska ärligt säga att jag har varit lite orolig sista tiden, eftersom det helt plötsligt blev svårare att äta och jag har haft mina tvivel och tänkt att "Tänk om den växer nu och dom har missat en bit och det är därför jag har svårt att svälja..."
Men så var inte fallet!
Anledningen till att jag har svårt att svälja är att läkningen går fram och tillbaka och att jag har gruvliga strålningskador i halsen så han sa att jag kommer nog att känna av det här en bra tid, kanske till och med år framöver även om det inte kommer att göra ont längre så kan det vara jobbigt att svälja.
Jag får ju säga att så länge jag får vara med mina barn och vara här så kan jag leva med det =)
När jag körde hem denna strålande fredag och solen gassade och gräset var bara så där grönt att man blir glad ända ut i tårna, så kände jag att jag bara ville skrika av glädje, dansa, sjunga, krama alla grässtråna, omfamna träden för jag har tagit mej igenom och jag är cancerfri nu.
Det är en obeskrivlig känsla!
Nu känns det som om det lilla slemmet i halsen jag har kvar, svettningarna på natten, tröttheten och smärtan i halsen är peanuts! För jag är egentligen frisk!
Självklart så har jag fortfarande en del undersökningar kvar och slutröntgen ska göras i slutet på juli, men bara vetskapen om att man inte kan se någon tumör i halsen längre gör att jag utgår ifrån att den är helt borta.
Att få lov att berätta detta för barnen var en obeskrivlig glädje.
Båda flickorna började gråta, det var mycket press som släppte och jag förklarade att även om jag mår dåligt nu av biverkningarna så kommer jag att bli helt frisk så småningom. Vi grät tillsammans och Saga sa: " Nu är det över! Allt vi har gått igenom, mamma." "Ja, lilla gumman, nu är det över," sa jag.
På kvällen så kom Katrin med sina barn och vi firade med tapas och drack lite vin. Det smakade bättre än innan. Det går framåt. På alla plan. Sakta men säkert. =)
Ingenting kan göra mej ledsen just nu för jag är så lycklig att jag spricker.
Kram på er alla!
Ha en jättemysig söndag ♥
 
Positiva saker
Jag har ingen synlig tumör i halsen längre ♥ ♥ ♥
Har umgåtts och mysit med min väninna och våra barn och haft fantastiskt trevligt.
Har kramat och myst med mina barn.
Tagit det extremt lugnt.
Gjort ingenting =) (och det är inte lätt för att vara mej ;)
 
Vikt:
55,7
Medicin:
Plåster. fast jag glömmer ju att bytaa så att det går 5 dagar emellan istället för 3 och på 5te dagen så börjar jag fundera på varför jag har så ont i halsen... ;) så jag får nog ha det ett tag till.d
Alvedon och Diklofenak vid behov. Ca 2 om dagen. Har minskat lite... =)

Mellanrum...

Publicerad 2013-05-29 09:58:48 i Dagbok,

Jag är så lycklig över att vara hemma att jag glömmer bort bloggen mellan varven.
 
Sen har jag fullt sjå med att få någon form av koll på rutinerna och kommer liksom till någon form av insikt varje dag. Det är inte klokt vad man upptäcker när man har lite tid att rannsaka sej själv lite.
Nu till helgen får jag besök och jag började fundera på vad vi skulle göra när min väninna kommer och hälsar på med sina barn.
Ett "problem" jag inte haft tidigare då jag har jobbat dygnet runt så jag har typ sagt till nära och kära, " Åh, vad kul! Kom! Jag jobbar men ni kan bo hos mej och jag ska försöka komma loss runt 22-23 tiden så kan vi ta ett glas vin tillsammans..."
Vilket många gånger resulterade i att det var så mycket att göra att jag ej kom ifrån eller att mina vänner helt enkelt fick hälsa på mej på krogen.
Dagen efter så var jag utflugen oftast innan dom vaknade och dom fick komma och säga hejdå på mitt jobb.
Som tur är har jag underbara, flexibla vänner som har ett enormt tålamod och gillar mej ändå (tror jag ;)) men nu med facit i hand och lite mindre stress runt omkring så kommer jag på att jag har nog glömt hur man umgås.
Fick ett mail ifrån en annan väninna igår som skrev att hon skulle åka på tjejträff till Barcelona idag.
Åh vad kul det låter tänkte jag.
Jag kan inte komma ihåg när jag gjorde något med mina tjejkompisar sist.
Däremot så vet jag att jag har sagt typ en miljon gånger att vi måste hitta på något, för viljan har alltid funnits där jämt, men det har alltid varit något i vägen.
Har äntligen fått insikten att man måste planera sådana saker samt omprioritera vad som är viktigt.
Kom på dessutom att jag har blivit jätteirriterad på mitt ex när han har tagit ledigt och åkt ut och fiskat eller något annat kul (även om det heller inte har varit överdrivet ofta så har han kopplat ner oftare än jag) och inser nu att valet faktiskt ligger hos mej. Jag har helt enkelt varit avundsjuk på att han har prioriterat sej själv.
Men jag har en jobbig tagg med dåligt samvete om jag inte jobbar och det är lite farligt faktiskt. Men när man får cancer har man inte dåligt samvete längre....
Helknäppt egentligen. Ska man behöva bli sjuk för att inse att man måste lägga tid på sej själv...?
 
Så nu gjorde jag en lista (jag älskar listor ;)) med hur min tillvaro ska se ut de närmaste månaderna och då började jag inte med att planera alla jobbmåsten som jag måste ta tag i som alltid har hamnat överst förut. (Det är ju så att är man egen företagare så kan man inte släppa helt även om man är sjukskrien för det kan ta en ekonomisk ända med förskräckelse...)
Men jag vände på kakan istället och planerade min egen tid först och försökte sedan få in lite jobb emellan.
Det blev en väldigt annorlunda lista där jag även skrev upp alla roliga sociala grejor jag kan göra. Vänner jag kan hälsa på, platser jag och flickorna kan besöka, åka till Frankrike och hälsa på min syster, tjejresa till London eller New York mm.mm. Det blev en jättelång lista. En görmejsjälvgladlista =)
När jag var klar så mådde jag jättebra!
Jag tror att alla sönderstressade människor behöver göra så här mellan varven för att ta reda på varför vi jobbar så mycket. Sätta sej ner och göra delmål. Roliga sådana.
 
Jag har alltid sagt att livet var så mycket enklare på Teneriffa när jag bodde där.
Det var lättare att städa, lära sej spanska, jobba. Då ska man ta i beräkning att vi jobbade 6 dagar per vecka och tjänade exakt så mycket att det räckte till hyra, spara lite så man kunde åka hem till Sverige en gång per år, samt att man kunde gå ut och äta middag den enda dag man var ledig med vännerna och köpa sej ett nytt klädesplagg för ca 5000 pesetas. Så vi hade det inte så fett.
Men grejen var att det var sol och varmt hela tiden.
Så man städade snabbt innan man gick till playan, eller åt en frukost och lärde sej 30 spanska glosor innan man gick till playan (detta gjorde jag varje dag och tre månader senare pratade jag spanska... =) Men det är klart att man skulle säkert kunna lära sej kinesiska på ett kick om det är varmt och skönt och man kan bada 365 dagar om året. Sen är ju inte jag någon vintermänniska heller.;)
Men för mej var det alltid något roligt som hände efter det "tråkiga måstet" ...solen, playan, människorna... Ja det var en underbar tid och jag stannade ju där i tre år.
 
Nu har jag kommit fram till att min lilla lista på kuliga grejor att göra får bli min playa och sol medans vi bor kvar i Sverige och vädret är som det är. Så efter jag har städat köket från papper idag så ska jag göra en liten utflykt med mina barn. =)
 
Och ja, hur är det med hälsan?
Jo, det går framåt och som ni ser i mailet så börjar energin att flöda åt alla håll och det är så typiskt mej att vilja så mycket och så blir det kanske inte alltid som jag vill men jag försöker ändå.
Har lite problem med att få mat-rutinerna att fungera. Detta beror nog uteslutande på att jag alltid jobbat och äter när det finns tid. När man är sjuk och på rehabiliteringsväg så är ju detta grundläggande och detta är något jag måste lära mej. Har försökt att äta vanlig kost och inser att jag måste behålla peggen (slangen i magen) ett tag till, för så fort jag tar bort eller glömmer en välling så går jag ner i vikt.
Det som händer är att jag sätter i halsen när jag äter och måste tugga jättemycket och har ont när jag sväljer, så det mesta måste sväljas ner med vatten. Man jag försöker ändå.
Ringde dietisten igår och fick beställa en ny omgång med proteindrycker. I slutet av veckan ska jag till doktorn och byta peggen till en knapp på magen och jag hoppas att jag inte kommer att behöva den så länge.
Det är ju inte så kul att gå till playan med en plastslang på magen... B-)
Men för stunden behöver jag den för att kunna öka i vikt så det är bara att gilla läget.
(Har dessutom fått lite ont i området runt peggen men det kan bero på träningen så vi får se vad han säger på fredag)
 
I övrigt är jag piggare, orkar mer, men blir ibland hysteriskt trött och försöker lägga mej och sova siesta en stund. Jag kommer inte ihåg det varje dag men det är också något som jag behöver träna på. Ibland så hamnar jag i ett läge där jag helt enkelt inte orkar röra mej ur fläcken. Typ som att sitta på sängkanten och önska att man ligger. Men dom säger att detta är ett vanligt fenomen och biverkning av behandlingen.
Min doktor berättade om en patient som satt med fjärrkontrollen i handen och inte orkade att stänga av tvn fastän hon inte ville titta på tvn.
 
Slemmet i halsen är mycket mindre. Jag hostar upp lite grand men det är så sällan att jag inte har några problem med att umgås med folk nu. (för ett par veckor sedan kunde jag inte gå någonstans utan min spottpåse...)
Jag har börjat träna sjukgymnastik och även om jag är helt slut på kvällen efteråt så gör det gott för kroppen och rumpan har börjat att flytta sej så smått tillbaks.. =) Den är inte helt på plats ännu men det går åt rätt håll ;)
Har fått lite ont i ryggmusklerna men det tror jag är ren och skär träningsvärk eftersom jag är uppe och rör på mej hela tiden.
 
Det största problemet just nu är nog mitt tålamod, eller snarare brist på tålamod, som gör att jag känner mej lite frustrerad över att inte kunna planera en resa till Spanien. Jag hade som mål att åka i slutet på juni då vi är bjudna på fest med flickorna, fast som det ser ut nu så vet jag inte hur lång tid det tar tills jag kan äta ordentligt så att jag behåller min vikt och jag kan inte åka om jag inte är säker på att allt funkar i kroppen. så vi får avvakta och se. Sen får jag nog sänka ribban här hemma. Hade en plan att röja en plats per dag, nu när jag är sjukskiven och hemma, men känner att jag inte ens orkar röja en grej i veckan ibland, så här behöver jag också jobba med det berömda tålamodet och det dåliga samvetet över att det inte blir gjort.

Sen har vi ju det där med smaken...
Jag äter i stort sett all mat nu och smaken är nästan helt tillbaka. Ananas var däremot inget som var bra för min såriga hals så det ska vi nog strunta i och drycker går det sådär med, för att inte tala om alkoholhaltiga drycker.
Jag har äntligen hittat en tropisk juice som är drickbar men annars så är det vatten för hela slanten.
Provade öl och det smakade jäst diskvatten. Då provade jag en klunk cider och det gick inte det heller.
Så nu i helgen så testade jag ett glas rose. Det var lika illa det. Så det känns inte som om det blir så mycket alkohol för mej i sommar. Men jag får väl festa till det med lite bubbelvatten i värsta fall. =)
 
Kram på er alla och njut av det vackra vädret som kommer nu =)
 
Min positiva lista:
Jag börjar gå upp i vikt.
Jag har upptäckt att smink är bra när man känner sej lite vissen och jag brukar inte sminka mej vardagsvis men lite mascara och eyeliner gör underverk helt klart!
Det var ju tom så att flickorna sa; Vad fin du är mamma! S-)
Jag har renoverat 2 rum på hotellet. (dvs. hantverkarna under min ledning =) Bilder kommer.
Ritat en grillutebar till utesereringen.
Varit på shoppingtur och handlat examenskläder till barnen (vilket gjorde mej helt slut så jag fick sitta och vila i affärerna i slutet, men det var det värt)
Skaffat pass till vovvarna.
Sovit siesta 2 ggr denna vecka.
Njutit av vår vackra trädgård. (den jag skulle fixa i, men för stunden är jag bara glad att sitta stilla ute och njuta ) Det bästa med trädgårdar är att man får en ny chans nästa år, så där stressar jag i n t e  upp mej. =)
Varit på ett möte för turism i vår bygd och träffat folk och känt mej som en vanlig person =) Det var jättetrevligt!
Jag är extra nöjd med alla bra snack som jag har haft med mina flickor den senaste tiden.. Den ena är ju på väg in i tonåren med allt vad det innebär och jag tror att vi behöver mycket snack framöver.
Det känns också underbart skönt att dom börjar bli lite mindre oroliga för sin mamma.
 
Vikt 56,8
Medicin:
Morfinplåster 12mg
3x500g alvedon
3x50g diklofenak
Behöver inget flytande morfin längre =D
 
 
 

Insikt...

Publicerad 2013-05-17 17:45:37 i Dagbok,

När jag fick beskedet att jag hade cancer, så fick jag samtidigt dödsångest.
 
Nu så här i efterhand förstår jag det nog ännu mer. Jag kommer ihåg att när jag körde igenom staden så tänkte jag att, om ett tag finns allt det här kvar, men inte jag. Det är en väldigt skum känsla.
Jag pratade med en kille som hade cancer för 15 år sedan och han sa att det jobbigaste var att vakna upp varje morgon och tänka, "Jag har cancer" . Det stämmer. Så gjorde jag också. Varje morgon.
Men det gör jag inte längre.
Igår när jag körde uppför Valbogatan för att åka till sjukgymnastiken så tänkte jag;
"Staden finns kvar... och jag också..."  Det var en lycklig känsla =)
Självklart så har jag inte fått ett besked att cancern är helt borta. Det kommer jag inte att veta förrän dom har gjort röntgen i Juli. Men jag har ställt in mej på att cancern  ä r  borta, no matter what ;)
För knölarna på halsen försvann redan efter tre veckor så, så är det bara.
 
Min vecka har varit lite bergochdalbana som vanligt.
I lördags så hände något jättekonstigt. Jag satt i soffan och helt plötsligt blev jag yr.
Min mormor har sagt ibland att hon inte kan träffa oss eller gå ut för att hon är yr idag och jag har tänkt att det är väl inte så farligt. Men då fattar man inte vad som kommer med yrsel. Det gjorde jag i lördags. Hela rummet snurrade och jag kände mej som om jag var aspackad och naturligtvis så kom illamåendet som ett brev på posten och jag spydde som en gris. Fick ringt till avdelningen som jag har legat inne på för att fråga vad sjutton som händer och fick prata med helt fel person som hävdade att detta inte hade något med min behandling att göra utan hänvisade till sjukvårdsupplysningen. Jag var nära att be henne dra åt ...
Fick min yngsta dotter att hålla i mej för att kunna ta mej till sovrummet för att inte ramla omkull och på vägen dit var jag tvungen att stanna till på toa för att lägga mej på alla fyra igen.
Sen fick jag rumphasa mej in i sovrummet för hela världen snurrade.. Kom till slut i alla fall upp i sängen och lyckades somna. Vaknade två timmar senare och det var som bortblåst.
Men det var fruktansvärt obehagligt.
Min egen teori är att kroppen reagerar på viktnedgången eller att jag inte hade fått i mej tillräckligt med vätska. Att det inte skulle ha med min sjukdomsbild att göra, tror jag så mycket jag vill på.
 
Hur som helst så fick jag väl efter det en ordentlig tankeställare och eftersom det helt plötsligt även har blivit svårare att äta. Sätter i halsen igen och har fått mer ont. Så har jag återgått till mina vällingsdrycker som rinner ner i magen och nu har jag gått upp igen, tack och lov. Hade en filosofi att jag skulle börja äta lite rawfood men det gick sådär. För det är jobbigt att få hem råvaror (man orkar bara inte gå runt och leta efter allt, jag blir ju trött efter fem minuter) och hur som helst så gick jag ändå ner i vikt så nu häller jag i mej tre vällingar om dagen och äter det jag kommer över. Ska försöka att få i mej lite juicer istället. Men just nu så är det bara vällingar och det funkar =)
 
Har hunnit med att ha ett möte med personalen denna vecka och varit på sjukgymnastik 2 ggr.
Gick dit i en förhoppning att kunna flytta tillbaks rumpan dit den ska vara. =)
Det är ju inte så att jag kör ett hysteriskt träningspass direkt. Jag ska ju inte svettas och gå ner i vikt så i mitt fall handlar det om att få upp cirkulationen i kroppen. Dvs. att jag cyklar långsamt i 5 minuter (igår ökade jag till 7 ;)
Samt går på en stegmojäng där man håller i några handtag så man rör på både armar och ben. Där körde jag 5 minuter första gången och igår ökade jag till tio. Samt att jag gjorde några armövningar för musklerna i armarna.
Man kan ju tycka att det egentligen är lite tidigt att börja med sådana här saker, men jag ser för hemsk ut i kroppen och allting typ bara hänger runt armar och ben och rumpan har verligen trillat ner en decimeter.
 
Som tur är har man goda vänner som muntrar upp en och en av mina bästa väninnors man var på genomresa och tittade in för att säga hej och när hans fru frågar i andra ändan av telefonen hur jag såg ut så svarade han;
"Förträffligt! Hon är så där fotomodell smal som man ska vara nuförtiden =) Skitsnygg! "
Jojo, det är en sanning med modifikation... Ha-ha,men man måste ju vara lite ironisk i det hela. Nu kommer i alla fall kilona smygande igen så det känns bra.
I förrgår gick jag in på KappAhl och köpte lite kläder i min stora flickas storlek som hon kan få när dom blir för små för mej.. Jag har ju fått låna hennes byxor ett tag men nu kände jag att det var dags att köpa något som jag kan ha ett tag. Hittade en jättefin klänning och ett par snygga jeans i stl. 170 som satt jättebra. Så nu har jag två par =)
 
Livet går så sakteliga framåt och även om jag är extremt trött så får jag gjort lite grand ibland och ibland så får jag inte gjort någonting. En annan mycket god vän sa, "Sluta upp med att ha dåligt samvete för att du inte gör något!" då insåg jag att jag faktiskt fortfarande får dåligt samvete, inte mycket men lite, för att jag inte får undan mer här hemma. Så gav hon mej tipset att gå och köpa en solrosbok och skriva i alla positiva grejor jag gör för mej själv på en dag och läsa den. Ofta. Tills jag har gjort det så listar jag det i min blogg nedan.
 
Kram på er alla!
 
Vikt 56,5 :-)
Medicin: Plåster, 3 alvedon, 3 diklofenak, inget extra mofin igår eller idag =)
 
Positiva grejor:
Jag finns!
Jag fick fina blommor av några underbara gäster i går som har varit oroliga och dom står nu i mitt vardagsrum.
Jag ser mina barn varje dag. Lycklig!
Jag kör dom till skolan.
Jag får lite städhjälp idag som ska hjälpa mej att städa här hemma.
Ikväll ska jag styla mina flickor som ska på fest.
Jag mår lite bättre för varje dag. (fast idag har jag träningsvärk i benen ;)
Jag har gått upp i vikt =)
Jag har genom den här bloggen frekvent kontakt med goda vänner & familj och även okända som hjälper mej och stöttar igenom denna resan. Det är jätteupplyftande att se att så många läser och bryr sej och även om inte alla kommenterar direkt på bloggen så ringer ni, messar, mailar och bryr er. Man kan bry sej utan att kommentera också, det vet jag och jag känner att stödet är där i alla 30-50 personer som läser min blogg varje dag.
Det gör mej ofantligt glad och är ett enormt stöd.
 

Smaken börjar komma tillbaks

Publicerad 2013-05-11 13:58:08 i Dagbok,

När folk frågar hur jag mår och hur det har varit så brukar jag säga att det känns som om jag har varit i helvetet och vänt.När man tittar tillbaka och summerar vad man har varit igenom så är det inte klokt vad man klarar av som människa egentligen...
Nu är det en rehabiliteringsperiod som har tagit vid och min största frustration just nu är att jag inte orkar någonting. Jag har liksom kommit in i en apatisk period där dagarna bara rinner iväg och jag är bara trött. Och har ont.
Det tycker jag är l i t e jobbigt.
Min vänninna Pernilla skrattade åt den definitionen.
"Det är ju typiskt dej att beskriva detta som l i t e jobbigt. Det finns väl ingen som går igenom en cancerbehandling och beskriver det som lite jobbigt... " och det har hon väl rätt i.
En annan god vän sa att det finns ju en anledning till att du är sjukskriven augusti ut...
 
Problemet är nog bara att jag har lite svårt att inse att det här tar mer tid än vad jag vill att det ska ta.
Jag vill ju ändå kunna göra lite grejor. Få undan lite hemma. Tvätta. Röja lite. Gå ut och gå. Hitta på något med barnen. Men just nu får jag inte till någonting, armarna hänger bara rätt ner och för att förilka mej med mitt-prestationskrävande-jag så har jag bestämt mej för att inte göra någonting med gott samvete denna veckan. Jag ska försöka ta itu med mej själv på måndag istället. Tyvärr blir det nog så ändå att jag måste ta hand om några "små" deadlines som momsredovisning och så på söndag kväll i alla fall men det är inte mycket att göra åt. Det är ju så när man är egen företagare. Det går bara inte att ta bort allt.
 
När det gäller kroppen så står jag kvar och stampar på nästan samma vikt igen. 54,9.=(
Deet här med vikten har ju blivit lite maniskt. Förut så skämtade jag ju om att jag blir himla snygg i bikini, men som jag ser ut nu så skulle jag inte visa mej på stranden. Jättejobbigt.
Gick upp två kilo under veckan men dom försvann igen när jag var så trött igår att jag lade mej klockan sju och missade kvällsmaten... Får börja om från början idag med att boosta upp mej igen.
Har försökt att äta som vanligt och äntligen så börjar fler saker smaka gott, vilket är helt underbart men tyvärr så har jag blivit mer svullen i halsen och har fått svårare att äta. Ringde till Sahlgrenska som hade en teori om att det kan ha blivit så när vi satte ut kortisonet. Det var ju i och för sig en vecka sedan men jag vet inte. Faktum är att jag har mer ont och känner mej mer svullen i halsen och då blir det ju klart svårare att äta, även om smaken börjar komma tillbaks.
Men måste ju tillägga här att dethär med smaken, går förvånansvärt snabbt nu. Det började med att jag kunde känna smaken av lax och ägg för en vecka sedan. Men nu några dagar senare så känner jag mer och mer. Tomat, gurka, potatis, aioli det kommer mer och mer och för den som inte har varit ute för det här kan det vara svårt att förstå, men det gör mej alldeles lycklig att kunna äta igen, med glädje =)
 
Och under tiden jag har ont så får jag väl trycka i mej fler proteindrinkar så jag kommer upp i vikt.
Sen hostar jag igen som bara den och det kommer mera slem nu än för en vecka sedan så jag vet inte riktigt vad som händer. För att få bukt med smärtan har jag ökat upp smärtlindringen ytterligare med 2ml. morfin morgon och kväll. Det är egentligen inte så mycket, men jag vill klara mej helst utan mediciner men för stunden har jag inget val, för det gör alldeles för ont för att strunta i den. Hur som helst så hade jag en positiv upplevelse härom dagen, för jag glömde morfinplåstret och funderade på varför jag helt plötsligt fick mer smärta, innan jag kom på att jag inte hade någon smärtlindring alls... Och om jag gör en utvärdering på den smärtan som i och för sej var fruktansvärd, men gick att härda ut så hoppas jag att jag kommer över den här tröskeln snart så jag kan slippa alla mediciner jag tar. (det är den otåliga delen av mej som pratar nu... =)
 
Skönt är i alla fall att fortfarande kunna vara hemma.
Var nere på vår lilla restaurang en stund igår och hjälpte till med att texta lite skyltar och ändra lite grejor i bongmaskinen. Det är samtidigt jättetrevligt att säga hej till alla gamla goa gäster som har letat sej tillbaks nu när vi öppnat för säsongen och eftersom staden är så liten så känner ju alla, alla och det har ju spridit sej att jag är sjuk så folk undrar ju. Mysigt är att folk verkligen kommer fram och frågar hur jag mår och den omtanken som jag får från våra gäster och bekanta känns verkligen omhuldande. Vi har ju ett hemmahos ställe också så det känns helt naturligt att släppa in folk i ens privatliv, vilket hade kunnat vara lite konstigt om det hade varit på ett annat jobb.
 
Nä gott folk. Det var en snabb summering av dagsläget. Nu ska jag försöka släpa in mej i duschen ;)
Kram!
 
Vikt:
54,9
Medicinering:
12 mg morfinplåster
2 ml morfin 1-2 ggr/dag
1 st. 500 mg. alvedon 3 ggr/dag
1 st. diklofenak 50mg 3 ggr/dag
Tillstånd:
Trött &  Svullen, trång och ont i halsen.
 

Hemma

Publicerad 2013-05-07 10:22:33 i Dagbok,

Efter att jag åkte hem på permis så har det varit lite mycket, därför har jag inte hunnit att uppdatera bloggen men nu känns det som om jag börjar få rätsida på saker och ting...
Först åkte jag hem och överraskade barnen. Jag åkte först upp till Sagas skola och när hon såg mej så släppte hon alla väskor och jackor och sprang och kramade mej. Tårarna rann nedför hennes kinder av glädje. Hon var helt lyrisk!! Så skulle vi åka och hämta Tera. Saga höll hårt i min hand i bilen som om jag skulle försvinna, men släppte den när jag gick ut för att möta Tera. Då blev det samma sak. Tårarna bara öste fram. Så där var vi, tre lipsillar, lyckliga över att vara tillsammans igen. Det var mycket kärlek som bara svämmade över.
Det var otroligt skönt att bara vara tillsammans. Vi myste hela dagen som gick alldeles för fort och sen sov vi alla tre i min säng den natten. Det var jättetrångt men otroligt mysigt.
Dagen efter så kändes allt så bra så jag ringde sjukhuset och frågade om jag kunde stanna en natt till :)
Sedan dess har jag faktiskt varit hemma.
Det har gått bra men det är ett helt företag att rodda runt allt.
Man tänker inte på hur uppbackad man är på ett sjukhus egentligen. Mat, kläder, mediciner kommer per automatik. Man träffar läkare varje dag och stämmer av hur man mår och justerar ev. medicinering. Nu hux flux ska man fixa allt själv.
Det låter ju inte så mycket och jag som alltid har haft hundra bollar i luften borde ju lösa detta med en klackspark, men det  ä r  jobbigt. När man inte tycker att mat smakar direkt gott så blir man ju inte direkt motiverad av att laga något. Jag är extremt trött hela tiden och sover inte direkt bra. Har fått en biverkning av behandlingen som har satt min egen termostat ur funktion. Ena stunden är jag jättevarm nästa stund fryser jag. På natten svettas jag igenom 3-4 tröjor så det är som om jag har kommit in i värsta klimakteriet. Läkarna på Sahlgrenska hade en teori om att behandlingen eventuellt har triggat igång klimateriet i förtid....
Kul!
Som om det inte räcker med de biverkningar man redan har..
Det bränner fortfarande som eld i halsen men jag tvingar mej att äta ändå.
Har satt som mål att när jag ska på återbesök i slutet på maj för att byta peggen i magen så ska jag ta bort den istället =)
Läkarna tycker att jag ska ta mer mofin mot smärtan i halsen, men jag är livrädd att bli illamående igen. Efter samtal med läkare igår så ska vi testa med diklofenak igen och se om det hjälper.
Mina levervärden har blivit dåliga så jag får bara ta max tre alvedon om dagen...
Så nu har jag morfinplåster, lägsta dosen, en alvedon tre ggr om dagen och börjar med diklofenak idag. Alla andra mediciner har jag slutat med =) Äntligen! Fick ju omeprazol mot ett magsår jag aldrig har haft... men ätit i förebyggande syfte för att kortisonet kan trigga igång blödningar. Nu tog jag kortison sista gången i torsdags så jag kände att jag inte behövde den längre... Och jag känner ingen skillnad =) Samt att jag har inte börjat bli illamående igen så det har slagit väl ut. Vi fick brytit spyreflexen med kortison och jag mår fortfarande bra.
Sen ska jag inhalera acetylcystein tre gånger om dagen men då har dom chabblat på apoteket i den här lilla byn så dom hade inte beställt, så jag får inte grejorna förrän på onsdag.
Hur som helst så har jag härdat ut och jag har fått koll på det mesta. Ska bra försöka att få en rutin på att gå ut och röra på mej lite också. Det har ju varit svinkallt och eftersom jag inte har något underhudsfett längre så fryser jag värre än en hund när vi går ut. Men idag är det varmare...
Sen som pricken över i så har båda barnen blivit sjuka igen sedan jag kom hem. Saga har fått värsta förkylningen och Tera har skadat ett ledband i knät och går på kryckor, bra timat nu när jag behöver all hjälp jag kan få... ;) Men, men... huvudsaken är att vi är tillsmmans och på något sätt så får jag ihop det ändå.
Tack och lov så har mina vita blodkroppar ökat till 3,5 igen så jag är inte lika infektionskänslig längre. Saga har ju varit livrädd att smitta sin mamma.
Sen har vi ju kroppen då... Viktminskningen gör att jag ser ut som jag varit med på en Robinson expedition och rumpan har halkat ner en decimeter. Alla muskler har liksom tinat bort. Inte så att jag har svårt att röra mej men jag ser hemsk ut i kroppen. Så idag har jag bokat sjukgymnastik för att flytta upp rumpan där den ska vara =)
Passade på att boka tid till både mej och Tera samtidigt så hon kan stärka sitt ledband och jag kan fixa till kroppen något. Det är ju ingen ide för mej att hoppa på ett träningspass direkt. Då blir jag ju ännu smalare...
För stunden väger jag 54,7 kg. Denna sista viktminskning har kommit den sista tiden efter strålningen var över och det var ju då man trodde att man var på väg tillbaka så det har blivit lite av ett bakslag. Har fått börja använda Teras kläder då mina är alldeles för stora. Hur som helst så får jag väl ta det piano och bara se till att gå upp några gram i veckan. Just nu så har det gått åt fel håll så nu stoppar jag i mej allt jag kommer över. Oavsett om det innehåller mjölk eller socker eller smör. Och även om det smakar socka... =) Just nu är målsättningen bara att få i mej mat. Men det kommer att gå bra. Jag får bara kämpa lite.
 
 

Permis frå sjukhuset...

Publicerad 2013-04-30 10:24:00 i Dagbok,

Ibland får man lära sej saker den hårda vägen.
Så nu är jag lite smartare och har bett om dags permis för att känna på hur det är att vara hemma i ett dygn.
Saknar mina flickor så och kom på den ljusa iden att jag kunde ju åka hem och överraska dom efterson dom är lediga imorgon också. Det ska bli så otroligt skönt och vi ska sova i min stora säng alla tre. Jag i mitten med två kramisar på sidorna. Igår när Saga ringde och var ledsen så brast det. Jag började gråta i telefon så hon fick trösta mej, lilla gumman och det var jättejobbigt.
Det är jobbigt när man vet att dom oroar sej så. Det ska bli så otroligt skönt att visa dom att jag faktiskt är på bättringsvägen så att jag kan reducera den där klumpen i magen dom går omkring med.
Till och med när jag säger att jag mår bättre så tvivlar dom.
Det är ju inte så konstigt.
För varje gång jag har sagt att jag mår bättre så har jag en till två dagar senare blivit sämre.
 
Det här är en berg och dalbana för dom med. En fruktansvärd sådan.
Det påverkar dom i allt dom gör. Saga har blivit jättekänslig och känner att hennes klasskompisar och träningsvänner tycker hon är konstig som gråter helt utan anledning.
Tera är på väg in i puberteten där armar och ben är för långa och hon gör sej illa hela tiden och även om Javier är en fantastisk pappa så vill jag också vara där och stötta dom.
 
Vi har i alla fall en gyllene regel och det är att dom kan ringa mej hur många gånger som helst och när som helst. Det har vi alltid haft. Även när jag har varit frisk men jobbat mycket. Då har dom alltid kunnat veta att även om det finns barnvakt så får dom ringa tio gånger om dom känner att dom behöver det.
 
Saga ringer mej ofta. Hon får mamitis i skolan. Ofta. Och blir jätteledsen.
 
Idag ska jag hem och krama på dom.Länge och mycket.
Inte tänka på att jag är sjuk.
Bara vara mamma. =)

Tålamod och Hopp...

Publicerad 2013-04-28 09:32:00 i Dagbok,

Jag blir så ledsen när jag berättar hur dåligt jag mår för jag vet att det påverkar er alla.
Jag är glad att jag har turen att ha så många vänner med mej på den här resan.
Den här bloggen är det bästa jag gjort!
Den får mej att ta mej igenom riktigt jobbiga dagar.
Det är skönt att skriva av sej sin ilska och frustration även om det inte alltid är så kul att läsa.
Jag blir lycklig över kommentarer från vänner och andra som jag inte känner som följer mej på denna resan.
Jag hoppas verkligen att det kan vara något stöd till dom som har en sådan här behandling framför sej, för då kan dom bläddra vidare till sidan där jag blir bra....:-)
 
För jag ska bli bra. Även om jag får universums dubbelhaka så får jag väl göra ett skönhetslyft som Katarina skriver och då blir det kanske lite andra grejor som åker med av bara farten...;)
 
Idag är det en bättre dag!
Fick kortison av läkaren igår och det känns som om det hjälper. Spydde inget mer igår.
Har hittat en morgonrutin. Hosta, spotta, borsta tänderna, gurla med salt och vatten, morgondos av: alvedon, primperan och nexxium.  Lite morfin 20 minuter innan jag ska äta. Inhalera acetylcystein och saltvatten och vips så kunde jag äta utan att det geggade ihop sej eller sved så mycket i halsen. Inga överdrivna mängder men ändå... Liten portion gröt med laktosfri mjölk gick ner. Inget har kommit upp ännu... :-)
Känner mej piggare och har bestämt att jag ska ta mej igenom det här. Tur att man är enveten!
Igår när jag pratade med min lilla dotter Saga och nästan bröt ihop så kände jag att jag måste rycka upp mej.
Jag måste ta mej igenom det här. Jag ska erkänna att jag går igenom min mammas sjukhusvistelse varje dag jag är här. Hon dog på sjukhuset. Det  ska  i n t e  jag göra. Jag är inte ens i närheten.
Ändå ramlar man ner i det stora svarta hålet.
Skitjobbigt. Jag trodde att det skulle vara mycket lätttare när behandlingarna var över. Det är det inte. Den här rehabperioden som jag har ryckt på axlarna åt är jättetuff. Men man tar sej igenom den. Man måste bara ha tålamod. Jag har sådär av den varan. Jag har många andra egenskaper men tålamod finns inte med på den listan.
Man lär så länge man lever. Denna resan kommer att lära mej tålamod antar jag. Jag får vara glad för ett mikrosteg framåt. Dom sa att dessa två veckorna som följer efter strålningen kunde bli ännu värre. Dom hade rätt. Det är för jävligt, men det känns som om det kommer att vända nu.
Dom skulle bara utrustat läkarna med lite psykologi istället för att göra saker värre.
Det är dumt att säga till en uppgiven patient att detta kan sitta i resten av ditt liv.
Det vill man ju inte höra.
Dessutom så blir ju de flesta faktiskt bra.
Då måste man ju peppa sin patient och säga vi fixar det här, tillsammans! Inte vi ger dej mer mofin så du mår mer illa... Läkaren igår förstod i alla fall vad jag menade.
Han sa vi testar lite kortison ett tag. Ett par dar. Bara så vi får trubbat av svullnaden (som den andra läkaren sa inte går bort...) Så att illamåendet försvinner. Då kommer du att känna dej bättre.
Det gjorde ju att jag rean känner mej bättre. Jag är på god väg nu! Det känner jag.
Snart är jag hemma igen =)
 
Kram på er!
 
 

Frustration

Publicerad 2013-04-26 19:10:00 i Cancer, Dagbok,

Jag är kvar på sjukhuset.
Att det aldrig släpper..
Det är så fruktansvärt jobbigt att få upp maten varje dag. Det gör en så vansinnigt svag.
Jag har ingen röst. När mina vänner ringer så kan jag inte svara i telefon, för det hörs inte vad jag säger.
Jag är trött på det här nu  o c h  besviken. Varje dag får jag ny information.
Idag fick jag reda på att svullnaden i halsen kanske aldrig går ner. Inte slemmet heller. Att det finns dom som får leva med sin slang i magen resten av sitt liv för dom kan inte svälja längre.
Den informationen får man inte när man börjar den här behandlingen...
Hade jag vetat detta hade jag åkt till ungern och gjort Gerson behandlingen. Nu kommer jag att behöva att göra den ändå, för att restora kroppen.
Det gör mej skitförbannad. Jag blir så arg att jag vill skrika. Men det kan jag inte, för min röst är borta.
Förhoppningsvis kommer den tillbaks och då kommer jag nog att skrika istället, så det är tur för dom att jag inte har någon röst just nu...
Jag sover dåligt om nätterna. Jag vaknade normalt sett en gång i timman av att jag hade slem i halsen eller att jag var genomsvett. Nu är det något bättre, jag vaknar bara en gång varannan timma.
Läkaren vill ge mej sömntabletter. Jag säger nej. Jag är rädd att jag sätter slemmet i halsen och kvävs i sömnen.
Men det jobbiga är inte att jag vaknar. Jag somnar ju om lika fort igen så det funkar ändå.
Det jobbiga är att spy två gånger om dagen. Läkaren vill höja mina morfinplåster. Jag säger nej.
Sist gång jag fick höjt plåster spydde jag en hel dag och var helt yr i huvudet. Men då får du sova säger han.
Jag kan hantera min sömn säger jag. Jag vill bara inte forsätta att spy.
Jag är fortfarande besviken på de nya rön jag har fejsat idag. Ja, just det, sen kommer hakan att svullna upp till värsta gäddhänget om ett par månader för då reagerar lymfkörtlarna...
Det känns ju kul..
 
Som tur är har jag en xman som stöttar mej i allt och när jag skickade mitt depp sms till honom idag så ringde han och sa, " Du är mycket starkare än så. Detta kommer inte att hända dej. Du är i gott skick och nu har du all tid i världen på att må bättre. Du har förlängt ditt liv och med det kommer du att må bättre varje dag"
Och det har han ju faktiskt rätt i. Som tur är. Jag får se det så. Knölarna är borta.
Som läkaren sa, "Det är priset man får betala för att få bort en cancer"
Jag önskar bara att jag hade vetat innan.
För då hade jag åkt till ungern först. Till Gerson Kliniken och förmodligen hade detta aldrig behövt hända...

På sjukhus igen

Publicerad 2013-04-25 19:15:00 i Dagbok,

Ja det var ett kort hembesök.
Som gick fullkomligt åt pipsvängen.
Hade bestämt mej för att åka hem på måndagen även om läkaren tyckte att jag skulle åka till Näl.
Dina värden är inte så bra tyckte hon så vi skulle gärna se att du åkte till Näl. (mitt favoritsjukhus... =)
Nix, pix sa jag och åkte hem.
Det var kanske inte så jättesmart. Väl hemma gick det utför med en rasande fart. Även om jag inte gav mej på några jätteprojekt så hade jag fullt sjå med att hålla reda på att få i mej mat, vätska och medicin. Det låter kanske inte så svårt men när man har problem enbart med att svälja sin egen saliv, ja då blir det ett helt projekt att få i sej vatten och mår man dessutom illa från och till så får man inte i sej den här äckliga vällingen heller. Även om jag kan spruta in den i magen. För när jag hostar så känner jag smaken av denna vedervärdiga sak och då väder det och så kommer allting upp. Pricken över i blev väl att jag fick magont och spydde av pencilinet så igår var det en liten ynklig Anette som kom in till Näl...
Jag hade rasat ner till 56 kilo och var väldigt uttorkad.
Idag känns det lite bättre. Har fått i mej lite sondmat och fått dropp och nu har jag gått upp 1,5 kg i vikt igen. Men jag har inte så bråttom hem längre. Stannar här ett tag. Får liksom ingen bukt med illamåendet så nu stannar jag tills jag slutar att må illa. Försöker att äta lite vanlig mat men saker smakar forfarande väldigt konstig och det är jobbigt att svälja. Sås, kött och potatismos är dessutom väldigt slembildande så jag tänkte att det skulle gå bättre med lite grönsaker så jag bad om lite råkost. Det hade dom inte...
Nix pix, detta är ett vitaminfritt sjukhus. När man frågar efter grönsaker så tittar dom på en som om man vore från mars. Helt fantastiskt!
Det var därför jag åkte hem. För att få i mej lite vitaminer, tyvärr så gick det inte som jag hade tänkt och jag får bara acceptera läget.
Vitaminerna får vänta, jag måste bli av med illamåendet först. Har i alla fall lite askorbinsyra som jag trycker i mej när jag inte mår illa. Då får jag i alla fall i mej lite C vitamin. =)
Nä, det var inget glatt inlägg idag. Det blir säkert bättre. Det värsta är ju över.
Nu ska jag bara igenom toppen av biverkningarna och dom har sagt att det kan bli värre upp till två veckor efter.
Idag har det gått en vecka. En vecka kvar... Sen ska det vända...
Det ser jag fram emot, för just nu känns det för jävligt.
 
vikt 57,5
vita blodkroppar 1,9
hb 105

Födelsedag på sjukhuset...

Publicerad 2013-04-20 08:59:00 i Dagbok,

När jag fick min diagnos först så trodde jag nog inte att jag skulle uppleva den här dagen. Hemskt men sant. Idag har jag mer livsglädje än någonsin. En sådan här sjukdom skakar om det rätt rejält och får en verkligen att fundera över hur man tillbringar sin tid. Saker jag tidigare har prioriterat bort blir viktiga och saker jag har satt först blir väldigt oviktiga helt plötsligt. Man inser att man inte kommer att leva i evighet. Även om jag idag vet att jag inte kommer att dö i cancer så blir man ju helt plötsligt medvetan om att livet är inte oändligt. Jag har nog alltid sett mej lite som Stålflickan som klarar allt och flyger lika fort. Liiite jobbigt är det ju att inse att mina krafter inte var obegränsade...
Som min vänninna Katrin sa till mej, men vilket fruktansvärt sätt att få en varningssignal på!
Ja, och det har hon ju rätt i.
Men jag sa, "Förmodligen var det nog bara cancer som skulle kunna stoppa min framfart."
Och det är sant, jag har bromsat. Gjort en ordentlig omvärdering äver vad som är viktigt eller inte. Jag har en hel del kvar att fundera över men jag är på god väg.
Jag tror dessutom att det är viktigt att ta hand om sej efteråt. Tyvärr har jag under denna resa mött alltför många som är tillbaka här tre år senare. Då sitter cancern i en annan plats på kroppen. Så får dom gå igenom detta helvete en gång till. Det har jag ingen lust med alls. Samtidigt blir man ju vettskrämd att det ska hända.
Jag träffade en mamma som fick förklara för sin dotter att allt håret skulle lossna en gång till. Som gick igenom den här resan ytterligare en gång och hon var helt förtvivlad.
Igår låg det en man brevid mej på rummet som hade haft halscancer, nu hade han den i sköldkörteln 2 år senare...
Det är en hemsk sjukdom och jag tror att det beror på många faktorer att man får återfall. Kanske satt den redan där innan och var så liten att låkarna missade den. Kanske är det rena lotteriet som en annan vänninna sa som också jobbr inom vården. Men en sak är säker. Jag tror att man kan förebygga massor med att ta hand om sej själv. Både fysiskt men också psykiskt. Jag har pratat med många patienter under min tid här och gemensamt för alla, oavsett vad dom äter och om dom sportar osv. så har de flesta varit utsatta för stress i någon form. Och många har satt det egna jaget allra sist och glömt bort att lägga tid på sej själv. Jag tror det är jätteviktigt att unna sej tid och att stressa mindre. Det beror säkert inte bara på det men kan helt klart vara en bidragande orsak.
Min sommar kommer att bestå att mycket lite stress i år. Det blir första gången jag inte springer häcken av mej en sommar... och tro det eller ej, jag ser verkligen fram emot att vara sjukskriven och ta hand om mej själv, mysa med mina flickor, ha tid att träffa mina vänner, fixa i trädgården. Självklart kommer jag att vara uppkopplad på jobbet också, men inte i lika hög dos som innan. =) Nu skrattar nog många som känner mej och läser det här, och tänker, det vill jag se... =) men tro mej, så mycket som jag jobbat innan, kommer jag inte att jobba mer. Målsättingen var att gå ner till en heltid. Nu blir jag tvungen. Men så fort jag blir så frisk att jag kan äta ordentligt så ska jag återuppta mina aprikoskärnor och äta mer rawfood och dricka mina juicer. Det innebär inte att jag inte kommer att äta en pizza nån gång men jag kommer vara betydligt noggrannare med vad jag stoppar i mej forsättningsvis. Kroppen måste ju ha rätt sorts bränsle för att kunna bekämpa eventuella saker som kan komma upp.
Nu är jag i alla fall färdig med mina behandlingar. Sista behandlingen var i onsdags.
Mina blodvärden var så låga att jag fick skippa den sista cellgiftsbehandlingen och det är jag inte det minsta ledsen för... =)
Jag har varit fruktansvärt trött sen i torsdags. Illamåendet börjar ge med sej. Fast igår kom det upp igen, fast det var nog för att jag var lite oförsiktig och matade in en halvliter sond och direkt efteråt en halvliter vatten. Så magen blev nog sjösjuk. Så typiskt mej. Bråttom med att bli frisk. Jag har fortfarande som sagt en hel del kvar att jobba med... Ska inte göra den missen idag. Istället för tårta så blir det en välling med rosett på =)
Mina flickor är jätteledsna för att jag inte kan äta tårta idag. (Undra om det är för min skull...ha-ha;) Tyvärr så har Saga blivit förkyld och eftersom mitt immunsförsvar är på bottennivå just nu så är det livfarligt om jag blir det minsta förkyld. Så jag får fira födelsedag med flickorna senare och med gräddtårta =)
Men jag är glad! Glad för att vara på väg att bli frisk. Glad för att den söta personalen fixade så att jag fick stanna kvar här över helgen på Sahlgrenska. Fastän det egentligen inte gick...
Hade verkligen ingen lust att åka till Näl. Känner att jag undviker det om jag kan.
På måndag tar vi nya prover och om de vita blodkropparna gått upp så kan jag nog åka hem istället.
 
Idag e de min dag =)
http://www.youtube.com/watch?v=rKIUdXx6Kjg
 
Kram!
 
 

Upp och ner, ner och upp...

Publicerad 2013-04-17 00:09:43 i Cancer,

Ja nu är det ner igen...
I lördags var det upp! Då hade jag besök av min jättemysiga vänninna som vart helt i chock över att se mej på benen =) Åh, vad glad att du ser så frisk ut! sa hon. Och jag kände mej förhållandevis frisk i lördags.
Maten stannade kvar, hade fått ett starkare morfinplåster så smärtorna var näst intill borta!
Vi satt nog och tjatade på i 4 timmar och fastäm jag var lite hes efteråt så vart det värt det =)
Jag har som rutin varje morgon att masa mej ur sängen och bädda och ta på mej vanliga kläder. Man känner sej liksom friskare och ser friskare ut i sina vanliga kläder...
Söndagen var mådde jag rätt så bra, bortsett från att jag kräktes några gånger. Men jag tog i alla fall en skön liten promenad med min  söta vänninna Anki.
Nu är det bara en strålning kvar...
Otroligt skönt. Men det är tungt nu..
Jag hostar så att jag kräks och kan inte svälja, inte ens vatten för då kommer det ner så mycket slem att det vänder och kommer upp igen. Detta är jattejobbigt. Jag är så trött att jag kan somna stående nästan.Nu när jag sitter och skriver så blundar jag mellan varven och somnar. Helt sjukt!
Nu har jag även fått feber 38,5 så jag har ngn infektion i kroppen och jag får intravenöst pencillin.
Har sovit hela dagen idag. Det känns som om att man bara får klara sej igenom en dag i taget. Nu somnade jag igen. Jag får liksom skrivit en mening och sen somnar jag.
Hur som helst, så är det värsta över nu. Nu får jag bara ta mej igenom desa två veckor så blir det bättre sen. Min lilla tjej Saga grät i telefon idag för hon saknar sin mamma, jag sa att jag måste bara vila lite så kommer jag hem.
Ledsen mina vänner. måste sova. Får berätta mer imorrn,,,
 
Kram

På sjukhuset

Publicerad 2013-04-13 09:58:00 i Dagbok,

Det är skönt att vara här. Bra roomservice ;)
 
Jag gjorde ju en kupp innan jag åkte ner kanske jag ska tillägga...
Eftersom jag hade bestämt mej för att bli inlagd och dom stora elaka högarna med papper låg överallt så bestämde jag mej för att ta tag i det innan jag åkte. Jag hade ju stråltid tidigt den morgonen men beslutade att skjuta på den så att jag skulle kunna lämna utan att ha några troll kvar på köksbordet...
Jag var ju också lite skakig från dagen innan eftesom jag hade mått illa, men jag kände ändå att det var värt att få undan alla papper och sortera innan jag åkte.
 
Jag ringde ner och sa att jag behövde lite mer tid för att packa och att jag var illamående fortfarande och det var inga problem. Bad att en doktor skulle ringa, eftersom jag hade läkarträff samma dag. Fick beskedet att en läkare eller syster från avdelningen skulle ringa.
 
Tyvärr har jag inte varit så himla kry och rätt orkeslös, men räkningarna kommer ju ändå... =(
Fick ringt lite samtal om sena räkningar och berättade att jag var sjuk och låg efter. Det var inga problem.
Satte igång med betalningarna och sorterat bort alla högar, blev illamående under tiden och var tvungen att ha närkontakt med toastolen ett tag och tiden sprang iväg så jag fick ringa och säga att jag skulle komma ännu senare. Ingen läkare eller syster hade fortfarande ringt.
Då fick jag minsann reda på att min plats på sjukhuset hade gått till någon annan...! ?
"Hur är det möjligt" undrade jag då?
"Ja, du skulle ju varit här i förmiddags och nu kommer du inte förrän senare, så då går det inte."
"Men jag ringde ju i morse och sa att jag skulle komma och jag har ju varit i kontakt med er två gånger idag redan, då var det ju ok? Hur kan ni släppa min plats då? För att jag har legat och spytt?" (nu började jag att bli l i t e irriterad)
"Ja, nu är det så i alla fall", svarade sköterskan.
Då ilsknade jag till.
"Då vill jag att doktorn ringer upp mej!" sa jag. "Ni sa att jag skulle bli uppringd av en sköterska eller doktorn i förmiddags och här har det inte ringt någon alls!"
Det gick några minuter och vips så ringde sköterskan igen...
"Vi har ordnat så att du kan komma i alla fall." sa hon."Bara du är här innan fem"
Hm... åter igen ett exempel på att man måste stå på sej.
För då går det tydligen. För min del så var det jätteviktigt. För det gör att jag kan koppla av nu när jag väl är här, utan att behöva oroa mej för vad som ligger oöppnat eller oläst hemma.
Det var guld värt, verkligen. Även om jag fick tjafsa lite.
Det som är så lustigt i den här sjukvårdskarusellen är hur det låser sej liksom.
Jag som inte har så mycket att göra nu ar gott om tid att analysera hur dom jobbar här. Nu ska jag tillägga att det är fantastisk personal på avdelningen och det är många glada skratt. Det är ett gott gäng och det gör det definitivt trevligare att vara här. Men denna stora apparat har problem med logisitken helt klart.
Information till patient är en.
Vi har lilla Barbro som bodde i sängen brevid. 73 år. Skulle hem i förrgår. Det vet ju även jag att gamla människor och tid...
Så hon hade stråltid 10.40. Klockan 11.15 kom hennes man för att hämta henne och då hade fortfarande ingen hämtat henne för att åka till strål. Hon vankade av och an och frågade om ingen kommer så där ut i luften som gamla gör och sköterskor som gick förbi sa säkert snart, men brydde sej inte om att ta tag i det faktum att en gammal människa började bli orolig och obekväm. Samtidigt så bäddar en annan skötare ur hennes säng, vilket gör att hennes plats i tillvaron försvann.
När hennes man dök upp, mäkta irriterad över att hon inte var klar och hade kort parkeringstid, kunde jag inte vara tyst längre.
Jag tittar på sköterskan som bäddar sängen och säger,
-Ska inte någon hämta Barbro till strål? För nu har hon väntat i över 25 minuter.
Sköterskan,som säkert hade hört det här mumlandet både från Barbro och hennes man, men i likhet med alla andra, typ ignorerat det, stannade upp i sitt arbete med sängen och såg helt ställd ut.
-Jag ska kolla, sa hon och gick iväg.
Det visade sej naturligtvis att dom hade flyttat fram Barbros tid en timma.
Jag påpekade lite försiktigt att om dom hade informerat henne om detta så skulle dom eliminerat mycket dålig energi. Sköterskan höll med och berättade att dom faktiskt har ett inrapporteringssytem för sådana här misskommunikationer så dom är väl på rätt väg får vi hoppas.
Men pricken över i blev väl ändå när killen som kom för att hämta lilla Barbro kommer in och säger,
-Jag är ledsen men jag hittade ingen rullstol, så vi får ta sängen.
Jag ser på påklädda Barbro att det har hon inte alls lust med. Dessutom har ju en sköterska precis lagt en halvtimma på att bädda den....
Då kunde jag inte vara tyst. Igen. :)
"Den sängen är alldeles nybäddad", sa jag. "Tror inte att sköterskan kommer att bli så nöjd om hon får göra om sängen en gång till."
-Vad ska jag göra då? frågar killen mej. Mej?
-Leta lite mera kanske? försöker jag.
-Ja, jag får väl göra det då, fräser han och går iväg. Och ipp svisch så kom han tillbaks med en rullstol till Barbro.
Och alla var glada och nöjda. (utom killen som körde antar jag)
Ett annat exempel är ju det här med medicineringen. Det är fantastiskt skönt att få in sina mediciner på löpande band och man behver ju inte tänka så mycket. Men det är bra att kolla vad man får,
Jag har ju varit illamående konstant som sagt och nu skulle jag få illamående medicin. Killen kommer in med medicin och då frågar jag vad är det i. Det är zofran och primperan svarade han. Jag ska bara ha primperan, svarde jag. Ja men nu är det två i glaset, svarade han. Då får du gå och hämta en ny, säger jag.
Allvarligt? Men det blir sådär ibland. Och jag märker att det är inte alltid det uppskattas att jag har mer koll än dom. Det suckas liksom. Men hade jag inte haft det så hade jag fått Alvedon med två timmars mellanrum igår...
Eller fått en felaktig temp igår och idag. För jag har upptäkt att vissa termometrar inte fungerar. Och här går en magisk gräns vid 38 grader och att sätta in pencilin. och har man 37,9 så sätter dom inte in pencilin... Då är det ju jättedumt att ha missvisande termometrar...
Så igår fick jag en termometer som inte pep. Då bad jag få en ny. Det kom en suck. Men jag fick en ny. Som visade 0,4 grader mer. och pep. =) Idag var det samma sak. Termometer utan pip.suck. termometer med pip visade 0,4 mer. Nu bad jag dom kassera den gamla termometern. Det kom en ny suck.
Jaa, what to do.
Men som jag säger. Jag är inte här för att träffa nya vänner.
Jag är här för att bli frisk.
Nu går det magsjuka på avdelningen också.
Historien upprepar sej. Det gjorde det när mamma låg inne också. Och hon blev jättedålig....
Jag  s k a  inte bli dålig!! Det har jag bestämt mej för! Tvättar händerna i tid och otid,
Det räcker nu. Statusen för stunden är att jag hostar blod. Slemmet är värre än någonsin. Mina vita blodkroppar är nere i 1,3. Hp 97. Fast nu har det gått upp för jag har fått mer blod. Samt kaliumbrist.
När de vita blodkropparna ligger så lågt är immunförsvaret på bottennivå och man är extremt infektionskänslig. Därför fick jag inte heller ta cellgifter i torsdags. Då kan man slå ut immunsystemet totalt. Fördelen är att jag slipper nog cellgifterna nu eftersom jag har så kort tid kvar. Det gör mej absolut ingenting!! =)
Nu säger dom att det är vanligt utomlands att man bara får 4 ggr. cisplatin. Eller 5. så jag ska inte vara orolig om jag missar den 6:e gången. Jag är inte orolig...Jag är snarare överlycklig. =)
Hatar cellgifter. Och nu har jag helt plötsligt slutat svettas så infernaliskt på natten också. Är helt övertygad om att det hänger ihop med cellgifterna.
Men min feber går ner. 0,1 grad per dag. Sakta men säkert. Droppet har gjort att jag får mer energi. Vätska är jätteviktigt. Hade fått ett gäng med konstiga rynkor i ansiktet nyligen. Fåfäng som man är så var det inte så kul...
Upptäckte efter två dagars dropp att dom försvann. Vätska!
Att jag inte har tänkt på det! Pratade med en tjej som också strålas. Hon har legat inne i två månader. har blivit intuberad i halsen. Och trots detta är hon hemma nu och mår rätt ok. (alltså med tanke på vad vi går igenom) och hon sa att hon kopplade på vatten till magsonden. En halv liter 4 ggr om dagen. Det blir de två liter man behöver. Att jag inte har tänkt på det? Men att ingen dietist eller någon läkare har påpekat hur viktigt det är med vatten? Nä just det, det ingår ju i den alternativa världen, och så jobbar dom ju inte....:-/
Hur som, har perscis kopplat på en 500 ml flaska med vatten som droppar in i kroppen. Det känns jättebra och rynkningsutlätande =) ha-ha =D Under tiden bloggar jag =)
Nä gott folk. Nu ska jag duscha.
Vågen idag: 60,4 (nu har jag gått upp nästan 2 kg)
och inte att förglömma...
E n d a s t    t r e   s t r å l n i n g a r   k v a r  :-)
Ha en mysig helg!
Kramar från Sahlgrenska!

Incheckad och klar...

Publicerad 2013-04-11 06:57:27 i Dagbok,

Igår checkade jag in på Hotel Sahlgrenska. :-)
Faktiskt, tro det eller ej, men det känns skönt.
När man är hemma och kräks pga allt slem rinner kraften ut samma väg.
Det är skönt att veta att man är där någon backar en i sådana lägen. Ser till att man får dropp, så man inte får vätskebrist som jag tror jag hade när jag kom igår.
Det är skönt att få mediciner per automatik och att kunna ringa på en klocka så kommer någon med mat eller vad sjutton man kan tänkas behöva.
Jag brukar inte uppskatta sjukhus något vidare, men just nu känner jag att det är detta som behövs för att jag ska orka hela vägen. Ser detta bara som en mellanlandning. Tills illamåendet släpper. Så jag inte förlorar vikt.
Mår genast mycket bättre :-)
Idag kör vi sista cellgifterna!

Det känns för jävligt...

Publicerad 2013-04-09 19:08:00 i Dagbok,

Ja, det känns för jävligt, rent ut sagt.
Det är bara 6 ggr kvar men det kommer att bli tufft. Pendlar mellan att fråga om att bli inlagd eller att stanna hemma. Igen.
Det är bara det att denna gången beror det på slemmet. Det här jävla slemmet. Nu är det värre än någonsin. Inte att det är mer, men smaken...
Smakar radioaktivt avfall. Så när jag hostar upp får jag spykänslor och kräks.
Att få kräk i en sårig sönderstrålad hals är ingen hit. Då sitter jag på toagolvet och bara skakar. Skrämmer livet ur mina barn. Inget barn borde se sin förälder på det här viset. Det är för jävligt helt enkelt.
Nä, nu orkar jag inte längre. Det här är för tufft. Till och med för en tuff tjej.
Imorrn stannar jag på sjukhuset.
Jag får ta med mej laptopen och stanna kvar ett tag. Förmodligen tills strålningen är över och spykänslorna försvinner. Det är bara att acceptera. Som en god vän sa. Du behöver inte alltid gilla läget. Men du kanske måste acceptera det. Det är det jag får göra nu. Acceptera att jag mår så dåligt att jag måste stanna på sjukhus. Hatar det! Men va fasen, det är sex strålningar kvar. Det är bara att härda ut. Du måste nå botten för att kunna ta dej upp sa Katarina. Jag tror fan att jag nått botten nu. Nä mina vänner. Måtte ni aldrig någonsin bli tvungna att gå igenom det här. Det finns nog inte tillräckligt med ord för att beskriva hur jag mår nu.
Känner mej maktlös
Är trött
Uppgiven
Arg
Äcklad
Hungrig
Har ont
Det här är nog botten
Hoppas det vänder snart...

58,8 kg.

Ingen röst...

Publicerad 2013-04-07 10:00:07 i Dagbok,

Men jag klarar mej utan smärtlindring :)
Det var bara i torsdags som jag behövde ta extra morfin och det känns bra. Klarar mej än så länge på alvedon och diklofenak tre ggr om dagen. Det håller smärtan i schack.
Dom säger att det är normalt att tappa rösten och att den kan försvinna en stund nu, så det här är en ny fas. Jag får härda ut den med.
Flickorna tyckte det var jätteroligt när Javier sa," I 15 år!!! Har jag väntat på att er mamma ska vara tyst! ;)"
Hm... Jättekul! :-)
Jag får väl bjuda på det ;) jag är ju inte den tysta, lugna typen direkt. Ha-ha.
Snart går jag in i sista hela veckan. Nu får jag akta mej för infektioner ett tag. Som tur är blir det bättre väder och man kan vara ute utan att frysa ihjäl och då blir man ju inte lika lätt smittad.
Det känns lite konstigt att börja ojja sej över smittorisken helt plötsligt. Jag är normalt sett personen som rycker på axlarna åt alla virus som susar omkring och känner att dom landar inte på mej.
Jag rör mej ju alldeles för fort för att dom ska kunna landa :-)
Men med den snigelfarten jag har just nu, får jag nog vara lite försiktig i alla fall.
Denna helgen har jag söta Katarina på besök och igår lagade hon broccolisoppa. Som smakade broccoli. :-) och jag åt... :-)
Däremot gick det sämre med laxen och moset. Men jag fick i mej lite grand i alla fall.
Härligt att vi har underbart väder idag.
Idag ska jag ta tag i den stora elaka tvätthögen!
Soliga kramar till er alla 

Vikt 59,5

Delmål 2 avklarat! Yesss!!! :-D

Publicerad 2013-04-05 19:19:29 i Dagbok,

Helt otroligt!
I början på denna vecka så tänkte jag en stund att be om att få bli inlagd, så trött och sliten kände jag mej.
I tisdags när jag helt plötsligt fick upp maten på kvällen och skrämde livet ur mitt lilla barn som inte fattade vad som hände, trodde att hennes mamma höll på att dö, och sprang in och gömde sej på sitt rum. Det var fruktansvärt! Jag var ju först tvungen att samla ihop mej själv innan jag kunde ta mej an henne och vi satt en lång stund i sängen och jag fick berätta för henne att bara för att jag kräks så kommer jag inte att dö.
Vad som är skönt är att jag kan säga det till henne utan att behöva känna att jag lovar nåt jag inte kan hålla. För nu känner jag verkligen att jag kommer att fixa detta! Även om det är tufft så känner jag att jag håller näsan ovan vattenytan. Idag har jag tom ätit lite vanlig mat :-) inte mycket, men lite lax och två potatisar med sås och lite sallad gick ner med lite envishet och vatten. Tror jag har fått bukt med svampen så det smakar aningen bättre. Lade mej en stund på eftermiddagen och när jag vaknade så var rösten borta... Men det får inte ner mej på fall! Nä, idag är jag lycklig! Delmål två är avklarat! Känns skitbra, faktiskt!
Kram på er och ha en trevlig helg alla!

Nej, jag hallucinerar inte ... ;)

Publicerad 2013-04-04 17:36:27 i Dagbok,

Fg inlägg påbörjade jag igår men blev inte klar eftersom jag kände mej dålig helt plötsligt och fortsatte idag.
Därav anledningen till att jag befann mej i mitt fina sovrum samtidigt som jag var på cytostatika avdelningen ;)
Måste bara tillägga...
Igår kväll när lilla Saga kröp upp hos mej så frågade hon:
-Mamma, får jag fråga en sak?
-Javisst, svarade jag.
-Alla dom som kommer på helgerna, kommer dom för din eller min och Teras skull?
-Varför undrar du det?
-Jo, för dom lagar ju mat och så och det kan ju du ändå inte äta, så hjälper dom oss med massa saker och det kommer kompisar till oss.
-Du är en smart flicka sa jag ;)

Life is a roller coaster...

Publicerad 2013-04-04 15:47:34 i Dagbok,

Jag har inte skrivit på ett tag för jag är mitt i en bergochdalbana just nu...
Påsken var jättetrevlig. Hade mina goda vänner Therese och Thomas här som förbarmade sej över mej, flickorna och såg till att det kom god mat på bordet samt styrde upp både tvätt och stökiga barnrum. Fick äntligen ordning på mitt sovrum, med mycket hjälp från min vänninna, men har lagt in kläderna själv så nu hittar jag :-) Inser i och med detta att jag inte behöver handla kläder på ett tag ;). Nu fattas bara kristallerna!
Ligger här just nu och fullkomligt njuter av ordningen som är.
Efter dom hade åkt fick jag ett megaryck och bytte gardiner och gjorde ett grundligt vårstäd av hela sovrummet. Jag höll på så länge att jag glömde både halsont och mat en stund.
Tur var väl det, för dagen efter var jag helt utslagen igen. Men det är mycket trevligare att ligga utslagen i ett rent och städat sovrum ;)
I förrgår bar det av igen till strål. Efter fyra dagars paus så var jag i ok skick, såpass att jag beställde en lunch som jag tryckte i mej halva av. Det smakar ju ve och fasa, men jag var hungrig som bara den och tvungen att äta nåt.
Har även fått en inflammation i ena örat nu. Brukar få varande eksem ibland och nu har det blossat upp pga strålningen säkert, så nu behandlar jag även det.
Just nu sitter jag på cytostatika behandling. Mina vita blodkroppar ligger på 3,3 vilket är helt ok fortfarande, däremot är mitt blodvärde under 100 (95) så nu ska jag få blodtransfusion oxå...
Dom säger att det är helt normalt vid den här typen av behandling och det är därför jag fryser så mycket.
Ja det är som sagt lite berg och dalbana nu. Har fått gå upp i smärtlindring idag med morfin. Hade så ont i halsen i morse att jag höll på att få upp hela frukosten när jag gurglade mej i morse. Förmodligen en reaktion av smärtan. Den gav inte med sej så frukosten kom upp i taxin istället...
Inte kul! Men som tur var hade jag en specialpåse med mej eftersom jag kan bli tvungen att spotta ut allt slem så det gick bra. Taxichaffuören var jättesnäll och jätteförstående så det gjorde det mindre jobbigt.
Fick en ny proteinbag med mat på avdelningen så nu känner jag mej ny igen! Dessutom har morfinet reducerat både smärta o c h slem så jag känner mej mindre slemmig i halsen.
Med lite nytt blod i kroppen kan jag kanske gå på baluns :-D

Vikt idag. 58 kg.
9 dagar kvar. Varav en cellgift...
Jippii, almost there!

Delmål

Publicerad 2013-03-29 19:02:41 i Dagbok,

Jag tror att det är viktigt med delmål för att klara sej igenom den här helvetesresan.
Så här kommer mina:
Delmål 1 klara av hälften, ledig över påsk, 2,5 veckor kvar
Delmål 2 4 dgr nästa vecka, åka upp och ner, varje dag, över barnens påsklov
Delmål 3 sista hela veckan, cellgifter avklarade
Delmål 4 tre behandlingsdagar kvar
Delmål 5 min födelsedag, fira på ngt sätt.
Delmål 6 bli bättre från och med första maj. (då ska biverkningarna plana ut)
Delmål 7 träffa min läkare i spanien i mitten av maj. Lite optimistiskt men ändå en trevlig tanke :-)
Delmål 8 åka på fest i calpe runt midsommar.
Delmål 9 ha en lugn sommar med mina barn och rehab i trädgården
Slutmål 10 vara igång igen i slutet av sommaren. Kanske inte fullt ut, men börja så smått att jobba igen. :-)
Det känns bra...

Om

Min profilbild

Anette

"Jag har inte många bollar i luften, jag har ett bollhav" 2-barns mamma född -67, driver 4 företag inom hotell och restaurang och dygnet har inte tillräckligt med timmar. Det är väl förmodligen därför jag har fått cancer... Jag försöker alltid att se något positivt i allt elände och i detta fallet är det nog att jag blir tvungen att jobba mindre. Men det ska gudarna veta, det är f-n inte lätt. Är man van att ha koll på allt så är det också väldgt svårt att släppa. Samtidigt som ett kontrollfreak som jag måste naturligtvis lägga min näsa i allt som händer även om jag borde vara hemma och ta det lugnt.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela