Det känns för jävligt...
Ja, det känns för jävligt, rent ut sagt.
Det är bara 6 ggr kvar men det kommer att bli tufft. Pendlar mellan att fråga om att bli inlagd eller att stanna hemma. Igen.
Det är bara det att denna gången beror det på slemmet. Det här jävla slemmet. Nu är det värre än någonsin. Inte att det är mer, men smaken...
Smakar radioaktivt avfall. Så när jag hostar upp får jag spykänslor och kräks.
Att få kräk i en sårig sönderstrålad hals är ingen hit. Då sitter jag på toagolvet och bara skakar. Skrämmer livet ur mina barn. Inget barn borde se sin förälder på det här viset. Det är för jävligt helt enkelt.
Nä, nu orkar jag inte längre. Det här är för tufft. Till och med för en tuff tjej.
Imorrn stannar jag på sjukhuset.
Jag får ta med mej laptopen och stanna kvar ett tag. Förmodligen tills strålningen är över och spykänslorna försvinner. Det är bara att acceptera. Som en god vän sa. Du behöver inte alltid gilla läget. Men du kanske måste acceptera det. Det är det jag får göra nu. Acceptera att jag mår så dåligt att jag måste stanna på sjukhus. Hatar det! Men va fasen, det är sex strålningar kvar. Det är bara att härda ut. Du måste nå botten för att kunna ta dej upp sa Katarina. Jag tror fan att jag nått botten nu. Nä mina vänner. Måtte ni aldrig någonsin bli tvungna att gå igenom det här. Det finns nog inte tillräckligt med ord för att beskriva hur jag mår nu.
Känner mej maktlös
Är trött
Uppgiven
Arg
Äcklad
Hungrig
Har ont
Det här är nog botten
Hoppas det vänder snart...
58,8 kg.