ALTERNATIV CANCER

Ett otroligt need att skriva om allt jag hittar och går igenom under min kamp att bekämpa min cancer. Jag hittar så mycket under mina sömnlösa nätter på webben att jag tänkte att det kunde vara bra att samla all info på ett ställe.

Permis frå sjukhuset...

Publicerad 2013-04-30 10:24:00 i Dagbok,

Ibland får man lära sej saker den hårda vägen.
Så nu är jag lite smartare och har bett om dags permis för att känna på hur det är att vara hemma i ett dygn.
Saknar mina flickor så och kom på den ljusa iden att jag kunde ju åka hem och överraska dom efterson dom är lediga imorgon också. Det ska bli så otroligt skönt och vi ska sova i min stora säng alla tre. Jag i mitten med två kramisar på sidorna. Igår när Saga ringde och var ledsen så brast det. Jag började gråta i telefon så hon fick trösta mej, lilla gumman och det var jättejobbigt.
Det är jobbigt när man vet att dom oroar sej så. Det ska bli så otroligt skönt att visa dom att jag faktiskt är på bättringsvägen så att jag kan reducera den där klumpen i magen dom går omkring med.
Till och med när jag säger att jag mår bättre så tvivlar dom.
Det är ju inte så konstigt.
För varje gång jag har sagt att jag mår bättre så har jag en till två dagar senare blivit sämre.
 
Det här är en berg och dalbana för dom med. En fruktansvärd sådan.
Det påverkar dom i allt dom gör. Saga har blivit jättekänslig och känner att hennes klasskompisar och träningsvänner tycker hon är konstig som gråter helt utan anledning.
Tera är på väg in i puberteten där armar och ben är för långa och hon gör sej illa hela tiden och även om Javier är en fantastisk pappa så vill jag också vara där och stötta dom.
 
Vi har i alla fall en gyllene regel och det är att dom kan ringa mej hur många gånger som helst och när som helst. Det har vi alltid haft. Även när jag har varit frisk men jobbat mycket. Då har dom alltid kunnat veta att även om det finns barnvakt så får dom ringa tio gånger om dom känner att dom behöver det.
 
Saga ringer mej ofta. Hon får mamitis i skolan. Ofta. Och blir jätteledsen.
 
Idag ska jag hem och krama på dom.Länge och mycket.
Inte tänka på att jag är sjuk.
Bara vara mamma. =)
Kommentarer (1)

Tålamod och Hopp...

Publicerad 2013-04-28 09:32:00 i Dagbok,

Jag blir så ledsen när jag berättar hur dåligt jag mår för jag vet att det påverkar er alla.
Jag är glad att jag har turen att ha så många vänner med mej på den här resan.
Den här bloggen är det bästa jag gjort!
Den får mej att ta mej igenom riktigt jobbiga dagar.
Det är skönt att skriva av sej sin ilska och frustration även om det inte alltid är så kul att läsa.
Jag blir lycklig över kommentarer från vänner och andra som jag inte känner som följer mej på denna resan.
Jag hoppas verkligen att det kan vara något stöd till dom som har en sådan här behandling framför sej, för då kan dom bläddra vidare till sidan där jag blir bra....:-)
 
För jag ska bli bra. Även om jag får universums dubbelhaka så får jag väl göra ett skönhetslyft som Katarina skriver och då blir det kanske lite andra grejor som åker med av bara farten...;)
 
Idag är det en bättre dag!
Fick kortison av läkaren igår och det känns som om det hjälper. Spydde inget mer igår.
Har hittat en morgonrutin. Hosta, spotta, borsta tänderna, gurla med salt och vatten, morgondos av: alvedon, primperan och nexxium.  Lite morfin 20 minuter innan jag ska äta. Inhalera acetylcystein och saltvatten och vips så kunde jag äta utan att det geggade ihop sej eller sved så mycket i halsen. Inga överdrivna mängder men ändå... Liten portion gröt med laktosfri mjölk gick ner. Inget har kommit upp ännu... :-)
Känner mej piggare och har bestämt att jag ska ta mej igenom det här. Tur att man är enveten!
Igår när jag pratade med min lilla dotter Saga och nästan bröt ihop så kände jag att jag måste rycka upp mej.
Jag måste ta mej igenom det här. Jag ska erkänna att jag går igenom min mammas sjukhusvistelse varje dag jag är här. Hon dog på sjukhuset. Det  ska  i n t e  jag göra. Jag är inte ens i närheten.
Ändå ramlar man ner i det stora svarta hålet.
Skitjobbigt. Jag trodde att det skulle vara mycket lätttare när behandlingarna var över. Det är det inte. Den här rehabperioden som jag har ryckt på axlarna åt är jättetuff. Men man tar sej igenom den. Man måste bara ha tålamod. Jag har sådär av den varan. Jag har många andra egenskaper men tålamod finns inte med på den listan.
Man lär så länge man lever. Denna resan kommer att lära mej tålamod antar jag. Jag får vara glad för ett mikrosteg framåt. Dom sa att dessa två veckorna som följer efter strålningen kunde bli ännu värre. Dom hade rätt. Det är för jävligt, men det känns som om det kommer att vända nu.
Dom skulle bara utrustat läkarna med lite psykologi istället för att göra saker värre.
Det är dumt att säga till en uppgiven patient att detta kan sitta i resten av ditt liv.
Det vill man ju inte höra.
Dessutom så blir ju de flesta faktiskt bra.
Då måste man ju peppa sin patient och säga vi fixar det här, tillsammans! Inte vi ger dej mer mofin så du mår mer illa... Läkaren igår förstod i alla fall vad jag menade.
Han sa vi testar lite kortison ett tag. Ett par dar. Bara så vi får trubbat av svullnaden (som den andra läkaren sa inte går bort...) Så att illamåendet försvinner. Då kommer du att känna dej bättre.
Det gjorde ju att jag rean känner mej bättre. Jag är på god väg nu! Det känner jag.
Snart är jag hemma igen =)
 
Kram på er!
 
 
Kommentarer (0)
På sjukhuset,

Frustration

Publicerad 2013-04-26 19:10:00 i Cancer, Dagbok,

Jag är kvar på sjukhuset.
Att det aldrig släpper..
Det är så fruktansvärt jobbigt att få upp maten varje dag. Det gör en så vansinnigt svag.
Jag har ingen röst. När mina vänner ringer så kan jag inte svara i telefon, för det hörs inte vad jag säger.
Jag är trött på det här nu  o c h  besviken. Varje dag får jag ny information.
Idag fick jag reda på att svullnaden i halsen kanske aldrig går ner. Inte slemmet heller. Att det finns dom som får leva med sin slang i magen resten av sitt liv för dom kan inte svälja längre.
Den informationen får man inte när man börjar den här behandlingen...
Hade jag vetat detta hade jag åkt till ungern och gjort Gerson behandlingen. Nu kommer jag att behöva att göra den ändå, för att restora kroppen.
Det gör mej skitförbannad. Jag blir så arg att jag vill skrika. Men det kan jag inte, för min röst är borta.
Förhoppningsvis kommer den tillbaks och då kommer jag nog att skrika istället, så det är tur för dom att jag inte har någon röst just nu...
Jag sover dåligt om nätterna. Jag vaknade normalt sett en gång i timman av att jag hade slem i halsen eller att jag var genomsvett. Nu är det något bättre, jag vaknar bara en gång varannan timma.
Läkaren vill ge mej sömntabletter. Jag säger nej. Jag är rädd att jag sätter slemmet i halsen och kvävs i sömnen.
Men det jobbiga är inte att jag vaknar. Jag somnar ju om lika fort igen så det funkar ändå.
Det jobbiga är att spy två gånger om dagen. Läkaren vill höja mina morfinplåster. Jag säger nej.
Sist gång jag fick höjt plåster spydde jag en hel dag och var helt yr i huvudet. Men då får du sova säger han.
Jag kan hantera min sömn säger jag. Jag vill bara inte forsätta att spy.
Jag är fortfarande besviken på de nya rön jag har fejsat idag. Ja, just det, sen kommer hakan att svullna upp till värsta gäddhänget om ett par månader för då reagerar lymfkörtlarna...
Det känns ju kul..
 
Som tur är har jag en xman som stöttar mej i allt och när jag skickade mitt depp sms till honom idag så ringde han och sa, " Du är mycket starkare än så. Detta kommer inte att hända dej. Du är i gott skick och nu har du all tid i världen på att må bättre. Du har förlängt ditt liv och med det kommer du att må bättre varje dag"
Och det har han ju faktiskt rätt i. Som tur är. Jag får se det så. Knölarna är borta.
Som läkaren sa, "Det är priset man får betala för att få bort en cancer"
Jag önskar bara att jag hade vetat innan.
För då hade jag åkt till ungern först. Till Gerson Kliniken och förmodligen hade detta aldrig behövt hända...
Kommentarer (2)

På sjukhus igen

Publicerad 2013-04-25 19:15:00 i Dagbok,

Ja det var ett kort hembesök.
Som gick fullkomligt åt pipsvängen.
Hade bestämt mej för att åka hem på måndagen även om läkaren tyckte att jag skulle åka till Näl.
Dina värden är inte så bra tyckte hon så vi skulle gärna se att du åkte till Näl. (mitt favoritsjukhus... =)
Nix, pix sa jag och åkte hem.
Det var kanske inte så jättesmart. Väl hemma gick det utför med en rasande fart. Även om jag inte gav mej på några jätteprojekt så hade jag fullt sjå med att hålla reda på att få i mej mat, vätska och medicin. Det låter kanske inte så svårt men när man har problem enbart med att svälja sin egen saliv, ja då blir det ett helt projekt att få i sej vatten och mår man dessutom illa från och till så får man inte i sej den här äckliga vällingen heller. Även om jag kan spruta in den i magen. För när jag hostar så känner jag smaken av denna vedervärdiga sak och då väder det och så kommer allting upp. Pricken över i blev väl att jag fick magont och spydde av pencilinet så igår var det en liten ynklig Anette som kom in till Näl...
Jag hade rasat ner till 56 kilo och var väldigt uttorkad.
Idag känns det lite bättre. Har fått i mej lite sondmat och fått dropp och nu har jag gått upp 1,5 kg i vikt igen. Men jag har inte så bråttom hem längre. Stannar här ett tag. Får liksom ingen bukt med illamåendet så nu stannar jag tills jag slutar att må illa. Försöker att äta lite vanlig mat men saker smakar forfarande väldigt konstig och det är jobbigt att svälja. Sås, kött och potatismos är dessutom väldigt slembildande så jag tänkte att det skulle gå bättre med lite grönsaker så jag bad om lite råkost. Det hade dom inte...
Nix pix, detta är ett vitaminfritt sjukhus. När man frågar efter grönsaker så tittar dom på en som om man vore från mars. Helt fantastiskt!
Det var därför jag åkte hem. För att få i mej lite vitaminer, tyvärr så gick det inte som jag hade tänkt och jag får bara acceptera läget.
Vitaminerna får vänta, jag måste bli av med illamåendet först. Har i alla fall lite askorbinsyra som jag trycker i mej när jag inte mår illa. Då får jag i alla fall i mej lite C vitamin. =)
Nä, det var inget glatt inlägg idag. Det blir säkert bättre. Det värsta är ju över.
Nu ska jag bara igenom toppen av biverkningarna och dom har sagt att det kan bli värre upp till två veckor efter.
Idag har det gått en vecka. En vecka kvar... Sen ska det vända...
Det ser jag fram emot, för just nu känns det för jävligt.
 
vikt 57,5
vita blodkroppar 1,9
hb 105
Kommentarer (0)

Födelsedag på sjukhuset...

Publicerad 2013-04-20 08:59:00 i Dagbok,

När jag fick min diagnos först så trodde jag nog inte att jag skulle uppleva den här dagen. Hemskt men sant. Idag har jag mer livsglädje än någonsin. En sådan här sjukdom skakar om det rätt rejält och får en verkligen att fundera över hur man tillbringar sin tid. Saker jag tidigare har prioriterat bort blir viktiga och saker jag har satt först blir väldigt oviktiga helt plötsligt. Man inser att man inte kommer att leva i evighet. Även om jag idag vet att jag inte kommer att dö i cancer så blir man ju helt plötsligt medvetan om att livet är inte oändligt. Jag har nog alltid sett mej lite som Stålflickan som klarar allt och flyger lika fort. Liiite jobbigt är det ju att inse att mina krafter inte var obegränsade...
Som min vänninna Katrin sa till mej, men vilket fruktansvärt sätt att få en varningssignal på!
Ja, och det har hon ju rätt i.
Men jag sa, "Förmodligen var det nog bara cancer som skulle kunna stoppa min framfart."
Och det är sant, jag har bromsat. Gjort en ordentlig omvärdering äver vad som är viktigt eller inte. Jag har en hel del kvar att fundera över men jag är på god väg.
Jag tror dessutom att det är viktigt att ta hand om sej efteråt. Tyvärr har jag under denna resa mött alltför många som är tillbaka här tre år senare. Då sitter cancern i en annan plats på kroppen. Så får dom gå igenom detta helvete en gång till. Det har jag ingen lust med alls. Samtidigt blir man ju vettskrämd att det ska hända.
Jag träffade en mamma som fick förklara för sin dotter att allt håret skulle lossna en gång till. Som gick igenom den här resan ytterligare en gång och hon var helt förtvivlad.
Igår låg det en man brevid mej på rummet som hade haft halscancer, nu hade han den i sköldkörteln 2 år senare...
Det är en hemsk sjukdom och jag tror att det beror på många faktorer att man får återfall. Kanske satt den redan där innan och var så liten att låkarna missade den. Kanske är det rena lotteriet som en annan vänninna sa som också jobbr inom vården. Men en sak är säker. Jag tror att man kan förebygga massor med att ta hand om sej själv. Både fysiskt men också psykiskt. Jag har pratat med många patienter under min tid här och gemensamt för alla, oavsett vad dom äter och om dom sportar osv. så har de flesta varit utsatta för stress i någon form. Och många har satt det egna jaget allra sist och glömt bort att lägga tid på sej själv. Jag tror det är jätteviktigt att unna sej tid och att stressa mindre. Det beror säkert inte bara på det men kan helt klart vara en bidragande orsak.
Min sommar kommer att bestå att mycket lite stress i år. Det blir första gången jag inte springer häcken av mej en sommar... och tro det eller ej, jag ser verkligen fram emot att vara sjukskriven och ta hand om mej själv, mysa med mina flickor, ha tid att träffa mina vänner, fixa i trädgården. Självklart kommer jag att vara uppkopplad på jobbet också, men inte i lika hög dos som innan. =) Nu skrattar nog många som känner mej och läser det här, och tänker, det vill jag se... =) men tro mej, så mycket som jag jobbat innan, kommer jag inte att jobba mer. Målsättingen var att gå ner till en heltid. Nu blir jag tvungen. Men så fort jag blir så frisk att jag kan äta ordentligt så ska jag återuppta mina aprikoskärnor och äta mer rawfood och dricka mina juicer. Det innebär inte att jag inte kommer att äta en pizza nån gång men jag kommer vara betydligt noggrannare med vad jag stoppar i mej forsättningsvis. Kroppen måste ju ha rätt sorts bränsle för att kunna bekämpa eventuella saker som kan komma upp.
Nu är jag i alla fall färdig med mina behandlingar. Sista behandlingen var i onsdags.
Mina blodvärden var så låga att jag fick skippa den sista cellgiftsbehandlingen och det är jag inte det minsta ledsen för... =)
Jag har varit fruktansvärt trött sen i torsdags. Illamåendet börjar ge med sej. Fast igår kom det upp igen, fast det var nog för att jag var lite oförsiktig och matade in en halvliter sond och direkt efteråt en halvliter vatten. Så magen blev nog sjösjuk. Så typiskt mej. Bråttom med att bli frisk. Jag har fortfarande som sagt en hel del kvar att jobba med... Ska inte göra den missen idag. Istället för tårta så blir det en välling med rosett på =)
Mina flickor är jätteledsna för att jag inte kan äta tårta idag. (Undra om det är för min skull...ha-ha;) Tyvärr så har Saga blivit förkyld och eftersom mitt immunsförsvar är på bottennivå just nu så är det livfarligt om jag blir det minsta förkyld. Så jag får fira födelsedag med flickorna senare och med gräddtårta =)
Men jag är glad! Glad för att vara på väg att bli frisk. Glad för att den söta personalen fixade så att jag fick stanna kvar här över helgen på Sahlgrenska. Fastän det egentligen inte gick...
Hade verkligen ingen lust att åka till Näl. Känner att jag undviker det om jag kan.
På måndag tar vi nya prover och om de vita blodkropparna gått upp så kan jag nog åka hem istället.
 
Idag e de min dag =)
http://www.youtube.com/watch?v=rKIUdXx6Kjg
 
Kram!
 
 
Kommentarer (2)

Upp och ner, ner och upp...

Publicerad 2013-04-17 00:09:43 i Cancer,

Ja nu är det ner igen...
I lördags var det upp! Då hade jag besök av min jättemysiga vänninna som vart helt i chock över att se mej på benen =) Åh, vad glad att du ser så frisk ut! sa hon. Och jag kände mej förhållandevis frisk i lördags.
Maten stannade kvar, hade fått ett starkare morfinplåster så smärtorna var näst intill borta!
Vi satt nog och tjatade på i 4 timmar och fastäm jag var lite hes efteråt så vart det värt det =)
Jag har som rutin varje morgon att masa mej ur sängen och bädda och ta på mej vanliga kläder. Man känner sej liksom friskare och ser friskare ut i sina vanliga kläder...
Söndagen var mådde jag rätt så bra, bortsett från att jag kräktes några gånger. Men jag tog i alla fall en skön liten promenad med min  söta vänninna Anki.
Nu är det bara en strålning kvar...
Otroligt skönt. Men det är tungt nu..
Jag hostar så att jag kräks och kan inte svälja, inte ens vatten för då kommer det ner så mycket slem att det vänder och kommer upp igen. Detta är jattejobbigt. Jag är så trött att jag kan somna stående nästan.Nu när jag sitter och skriver så blundar jag mellan varven och somnar. Helt sjukt!
Nu har jag även fått feber 38,5 så jag har ngn infektion i kroppen och jag får intravenöst pencillin.
Har sovit hela dagen idag. Det känns som om att man bara får klara sej igenom en dag i taget. Nu somnade jag igen. Jag får liksom skrivit en mening och sen somnar jag.
Hur som helst, så är det värsta över nu. Nu får jag bara ta mej igenom desa två veckor så blir det bättre sen. Min lilla tjej Saga grät i telefon idag för hon saknar sin mamma, jag sa att jag måste bara vila lite så kommer jag hem.
Ledsen mina vänner. måste sova. Får berätta mer imorrn,,,
 
Kram
Kommentarer (2)

På sjukhuset

Publicerad 2013-04-13 09:58:00 i Dagbok,

Det är skönt att vara här. Bra roomservice ;)
 
Jag gjorde ju en kupp innan jag åkte ner kanske jag ska tillägga...
Eftersom jag hade bestämt mej för att bli inlagd och dom stora elaka högarna med papper låg överallt så bestämde jag mej för att ta tag i det innan jag åkte. Jag hade ju stråltid tidigt den morgonen men beslutade att skjuta på den så att jag skulle kunna lämna utan att ha några troll kvar på köksbordet...
Jag var ju också lite skakig från dagen innan eftesom jag hade mått illa, men jag kände ändå att det var värt att få undan alla papper och sortera innan jag åkte.
 
Jag ringde ner och sa att jag behövde lite mer tid för att packa och att jag var illamående fortfarande och det var inga problem. Bad att en doktor skulle ringa, eftersom jag hade läkarträff samma dag. Fick beskedet att en läkare eller syster från avdelningen skulle ringa.
 
Tyvärr har jag inte varit så himla kry och rätt orkeslös, men räkningarna kommer ju ändå... =(
Fick ringt lite samtal om sena räkningar och berättade att jag var sjuk och låg efter. Det var inga problem.
Satte igång med betalningarna och sorterat bort alla högar, blev illamående under tiden och var tvungen att ha närkontakt med toastolen ett tag och tiden sprang iväg så jag fick ringa och säga att jag skulle komma ännu senare. Ingen läkare eller syster hade fortfarande ringt.
Då fick jag minsann reda på att min plats på sjukhuset hade gått till någon annan...! ?
"Hur är det möjligt" undrade jag då?
"Ja, du skulle ju varit här i förmiddags och nu kommer du inte förrän senare, så då går det inte."
"Men jag ringde ju i morse och sa att jag skulle komma och jag har ju varit i kontakt med er två gånger idag redan, då var det ju ok? Hur kan ni släppa min plats då? För att jag har legat och spytt?" (nu började jag att bli l i t e irriterad)
"Ja, nu är det så i alla fall", svarade sköterskan.
Då ilsknade jag till.
"Då vill jag att doktorn ringer upp mej!" sa jag. "Ni sa att jag skulle bli uppringd av en sköterska eller doktorn i förmiddags och här har det inte ringt någon alls!"
Det gick några minuter och vips så ringde sköterskan igen...
"Vi har ordnat så att du kan komma i alla fall." sa hon."Bara du är här innan fem"
Hm... åter igen ett exempel på att man måste stå på sej.
För då går det tydligen. För min del så var det jätteviktigt. För det gör att jag kan koppla av nu när jag väl är här, utan att behöva oroa mej för vad som ligger oöppnat eller oläst hemma.
Det var guld värt, verkligen. Även om jag fick tjafsa lite.
Det som är så lustigt i den här sjukvårdskarusellen är hur det låser sej liksom.
Jag som inte har så mycket att göra nu ar gott om tid att analysera hur dom jobbar här. Nu ska jag tillägga att det är fantastisk personal på avdelningen och det är många glada skratt. Det är ett gott gäng och det gör det definitivt trevligare att vara här. Men denna stora apparat har problem med logisitken helt klart.
Information till patient är en.
Vi har lilla Barbro som bodde i sängen brevid. 73 år. Skulle hem i förrgår. Det vet ju även jag att gamla människor och tid...
Så hon hade stråltid 10.40. Klockan 11.15 kom hennes man för att hämta henne och då hade fortfarande ingen hämtat henne för att åka till strål. Hon vankade av och an och frågade om ingen kommer så där ut i luften som gamla gör och sköterskor som gick förbi sa säkert snart, men brydde sej inte om att ta tag i det faktum att en gammal människa började bli orolig och obekväm. Samtidigt så bäddar en annan skötare ur hennes säng, vilket gör att hennes plats i tillvaron försvann.
När hennes man dök upp, mäkta irriterad över att hon inte var klar och hade kort parkeringstid, kunde jag inte vara tyst längre.
Jag tittar på sköterskan som bäddar sängen och säger,
-Ska inte någon hämta Barbro till strål? För nu har hon väntat i över 25 minuter.
Sköterskan,som säkert hade hört det här mumlandet både från Barbro och hennes man, men i likhet med alla andra, typ ignorerat det, stannade upp i sitt arbete med sängen och såg helt ställd ut.
-Jag ska kolla, sa hon och gick iväg.
Det visade sej naturligtvis att dom hade flyttat fram Barbros tid en timma.
Jag påpekade lite försiktigt att om dom hade informerat henne om detta så skulle dom eliminerat mycket dålig energi. Sköterskan höll med och berättade att dom faktiskt har ett inrapporteringssytem för sådana här misskommunikationer så dom är väl på rätt väg får vi hoppas.
Men pricken över i blev väl ändå när killen som kom för att hämta lilla Barbro kommer in och säger,
-Jag är ledsen men jag hittade ingen rullstol, så vi får ta sängen.
Jag ser på påklädda Barbro att det har hon inte alls lust med. Dessutom har ju en sköterska precis lagt en halvtimma på att bädda den....
Då kunde jag inte vara tyst. Igen. :)
"Den sängen är alldeles nybäddad", sa jag. "Tror inte att sköterskan kommer att bli så nöjd om hon får göra om sängen en gång till."
-Vad ska jag göra då? frågar killen mej. Mej?
-Leta lite mera kanske? försöker jag.
-Ja, jag får väl göra det då, fräser han och går iväg. Och ipp svisch så kom han tillbaks med en rullstol till Barbro.
Och alla var glada och nöjda. (utom killen som körde antar jag)
Ett annat exempel är ju det här med medicineringen. Det är fantastiskt skönt att få in sina mediciner på löpande band och man behver ju inte tänka så mycket. Men det är bra att kolla vad man får,
Jag har ju varit illamående konstant som sagt och nu skulle jag få illamående medicin. Killen kommer in med medicin och då frågar jag vad är det i. Det är zofran och primperan svarade han. Jag ska bara ha primperan, svarde jag. Ja men nu är det två i glaset, svarade han. Då får du gå och hämta en ny, säger jag.
Allvarligt? Men det blir sådär ibland. Och jag märker att det är inte alltid det uppskattas att jag har mer koll än dom. Det suckas liksom. Men hade jag inte haft det så hade jag fått Alvedon med två timmars mellanrum igår...
Eller fått en felaktig temp igår och idag. För jag har upptäkt att vissa termometrar inte fungerar. Och här går en magisk gräns vid 38 grader och att sätta in pencilin. och har man 37,9 så sätter dom inte in pencilin... Då är det ju jättedumt att ha missvisande termometrar...
Så igår fick jag en termometer som inte pep. Då bad jag få en ny. Det kom en suck. Men jag fick en ny. Som visade 0,4 grader mer. och pep. =) Idag var det samma sak. Termometer utan pip.suck. termometer med pip visade 0,4 mer. Nu bad jag dom kassera den gamla termometern. Det kom en ny suck.
Jaa, what to do.
Men som jag säger. Jag är inte här för att träffa nya vänner.
Jag är här för att bli frisk.
Nu går det magsjuka på avdelningen också.
Historien upprepar sej. Det gjorde det när mamma låg inne också. Och hon blev jättedålig....
Jag  s k a  inte bli dålig!! Det har jag bestämt mej för! Tvättar händerna i tid och otid,
Det räcker nu. Statusen för stunden är att jag hostar blod. Slemmet är värre än någonsin. Mina vita blodkroppar är nere i 1,3. Hp 97. Fast nu har det gått upp för jag har fått mer blod. Samt kaliumbrist.
När de vita blodkropparna ligger så lågt är immunförsvaret på bottennivå och man är extremt infektionskänslig. Därför fick jag inte heller ta cellgifter i torsdags. Då kan man slå ut immunsystemet totalt. Fördelen är att jag slipper nog cellgifterna nu eftersom jag har så kort tid kvar. Det gör mej absolut ingenting!! =)
Nu säger dom att det är vanligt utomlands att man bara får 4 ggr. cisplatin. Eller 5. så jag ska inte vara orolig om jag missar den 6:e gången. Jag är inte orolig...Jag är snarare överlycklig. =)
Hatar cellgifter. Och nu har jag helt plötsligt slutat svettas så infernaliskt på natten också. Är helt övertygad om att det hänger ihop med cellgifterna.
Men min feber går ner. 0,1 grad per dag. Sakta men säkert. Droppet har gjort att jag får mer energi. Vätska är jätteviktigt. Hade fått ett gäng med konstiga rynkor i ansiktet nyligen. Fåfäng som man är så var det inte så kul...
Upptäckte efter två dagars dropp att dom försvann. Vätska!
Att jag inte har tänkt på det! Pratade med en tjej som också strålas. Hon har legat inne i två månader. har blivit intuberad i halsen. Och trots detta är hon hemma nu och mår rätt ok. (alltså med tanke på vad vi går igenom) och hon sa att hon kopplade på vatten till magsonden. En halv liter 4 ggr om dagen. Det blir de två liter man behöver. Att jag inte har tänkt på det? Men att ingen dietist eller någon läkare har påpekat hur viktigt det är med vatten? Nä just det, det ingår ju i den alternativa världen, och så jobbar dom ju inte....:-/
Hur som, har perscis kopplat på en 500 ml flaska med vatten som droppar in i kroppen. Det känns jättebra och rynkningsutlätande =) ha-ha =D Under tiden bloggar jag =)
Nä gott folk. Nu ska jag duscha.
Vågen idag: 60,4 (nu har jag gått upp nästan 2 kg)
och inte att förglömma...
E n d a s t    t r e   s t r å l n i n g a r   k v a r  :-)
Ha en mysig helg!
Kramar från Sahlgrenska!
Kommentarer (3)
På sjukhuset,

Incheckad och klar...

Publicerad 2013-04-11 06:57:27 i Dagbok,

Igår checkade jag in på Hotel Sahlgrenska. :-)
Faktiskt, tro det eller ej, men det känns skönt.
När man är hemma och kräks pga allt slem rinner kraften ut samma väg.
Det är skönt att veta att man är där någon backar en i sådana lägen. Ser till att man får dropp, så man inte får vätskebrist som jag tror jag hade när jag kom igår.
Det är skönt att få mediciner per automatik och att kunna ringa på en klocka så kommer någon med mat eller vad sjutton man kan tänkas behöva.
Jag brukar inte uppskatta sjukhus något vidare, men just nu känner jag att det är detta som behövs för att jag ska orka hela vägen. Ser detta bara som en mellanlandning. Tills illamåendet släpper. Så jag inte förlorar vikt.
Mår genast mycket bättre :-)
Idag kör vi sista cellgifterna!

Kommentarer (1)

Det känns för jävligt...

Publicerad 2013-04-09 19:08:00 i Dagbok,

Ja, det känns för jävligt, rent ut sagt.
Det är bara 6 ggr kvar men det kommer att bli tufft. Pendlar mellan att fråga om att bli inlagd eller att stanna hemma. Igen.
Det är bara det att denna gången beror det på slemmet. Det här jävla slemmet. Nu är det värre än någonsin. Inte att det är mer, men smaken...
Smakar radioaktivt avfall. Så när jag hostar upp får jag spykänslor och kräks.
Att få kräk i en sårig sönderstrålad hals är ingen hit. Då sitter jag på toagolvet och bara skakar. Skrämmer livet ur mina barn. Inget barn borde se sin förälder på det här viset. Det är för jävligt helt enkelt.
Nä, nu orkar jag inte längre. Det här är för tufft. Till och med för en tuff tjej.
Imorrn stannar jag på sjukhuset.
Jag får ta med mej laptopen och stanna kvar ett tag. Förmodligen tills strålningen är över och spykänslorna försvinner. Det är bara att acceptera. Som en god vän sa. Du behöver inte alltid gilla läget. Men du kanske måste acceptera det. Det är det jag får göra nu. Acceptera att jag mår så dåligt att jag måste stanna på sjukhus. Hatar det! Men va fasen, det är sex strålningar kvar. Det är bara att härda ut. Du måste nå botten för att kunna ta dej upp sa Katarina. Jag tror fan att jag nått botten nu. Nä mina vänner. Måtte ni aldrig någonsin bli tvungna att gå igenom det här. Det finns nog inte tillräckligt med ord för att beskriva hur jag mår nu.
Känner mej maktlös
Är trött
Uppgiven
Arg
Äcklad
Hungrig
Har ont
Det här är nog botten
Hoppas det vänder snart...

58,8 kg.

Kommentarer (3)

Ingen röst...

Publicerad 2013-04-07 10:00:07 i Dagbok,

Men jag klarar mej utan smärtlindring :)
Det var bara i torsdags som jag behövde ta extra morfin och det känns bra. Klarar mej än så länge på alvedon och diklofenak tre ggr om dagen. Det håller smärtan i schack.
Dom säger att det är normalt att tappa rösten och att den kan försvinna en stund nu, så det här är en ny fas. Jag får härda ut den med.
Flickorna tyckte det var jätteroligt när Javier sa," I 15 år!!! Har jag väntat på att er mamma ska vara tyst! ;)"
Hm... Jättekul! :-)
Jag får väl bjuda på det ;) jag är ju inte den tysta, lugna typen direkt. Ha-ha.
Snart går jag in i sista hela veckan. Nu får jag akta mej för infektioner ett tag. Som tur är blir det bättre väder och man kan vara ute utan att frysa ihjäl och då blir man ju inte lika lätt smittad.
Det känns lite konstigt att börja ojja sej över smittorisken helt plötsligt. Jag är normalt sett personen som rycker på axlarna åt alla virus som susar omkring och känner att dom landar inte på mej.
Jag rör mej ju alldeles för fort för att dom ska kunna landa :-)
Men med den snigelfarten jag har just nu, får jag nog vara lite försiktig i alla fall.
Denna helgen har jag söta Katarina på besök och igår lagade hon broccolisoppa. Som smakade broccoli. :-) och jag åt... :-)
Däremot gick det sämre med laxen och moset. Men jag fick i mej lite grand i alla fall.
Härligt att vi har underbart väder idag.
Idag ska jag ta tag i den stora elaka tvätthögen!
Soliga kramar till er alla 

Vikt 59,5

Kommentarer (0)

Delmål 2 avklarat! Yesss!!! :-D

Publicerad 2013-04-05 19:19:29 i Dagbok,

Helt otroligt!
I början på denna vecka så tänkte jag en stund att be om att få bli inlagd, så trött och sliten kände jag mej.
I tisdags när jag helt plötsligt fick upp maten på kvällen och skrämde livet ur mitt lilla barn som inte fattade vad som hände, trodde att hennes mamma höll på att dö, och sprang in och gömde sej på sitt rum. Det var fruktansvärt! Jag var ju först tvungen att samla ihop mej själv innan jag kunde ta mej an henne och vi satt en lång stund i sängen och jag fick berätta för henne att bara för att jag kräks så kommer jag inte att dö.
Vad som är skönt är att jag kan säga det till henne utan att behöva känna att jag lovar nåt jag inte kan hålla. För nu känner jag verkligen att jag kommer att fixa detta! Även om det är tufft så känner jag att jag håller näsan ovan vattenytan. Idag har jag tom ätit lite vanlig mat :-) inte mycket, men lite lax och två potatisar med sås och lite sallad gick ner med lite envishet och vatten. Tror jag har fått bukt med svampen så det smakar aningen bättre. Lade mej en stund på eftermiddagen och när jag vaknade så var rösten borta... Men det får inte ner mej på fall! Nä, idag är jag lycklig! Delmål två är avklarat! Känns skitbra, faktiskt!
Kram på er och ha en trevlig helg alla!

Kommentarer (0)

Nej, jag hallucinerar inte ... ;)

Publicerad 2013-04-04 17:36:27 i Dagbok,

Fg inlägg påbörjade jag igår men blev inte klar eftersom jag kände mej dålig helt plötsligt och fortsatte idag.
Därav anledningen till att jag befann mej i mitt fina sovrum samtidigt som jag var på cytostatika avdelningen ;)
Måste bara tillägga...
Igår kväll när lilla Saga kröp upp hos mej så frågade hon:
-Mamma, får jag fråga en sak?
-Javisst, svarade jag.
-Alla dom som kommer på helgerna, kommer dom för din eller min och Teras skull?
-Varför undrar du det?
-Jo, för dom lagar ju mat och så och det kan ju du ändå inte äta, så hjälper dom oss med massa saker och det kommer kompisar till oss.
-Du är en smart flicka sa jag ;)

Kommentarer (1)

Life is a roller coaster...

Publicerad 2013-04-04 15:47:34 i Dagbok,

Jag har inte skrivit på ett tag för jag är mitt i en bergochdalbana just nu...
Påsken var jättetrevlig. Hade mina goda vänner Therese och Thomas här som förbarmade sej över mej, flickorna och såg till att det kom god mat på bordet samt styrde upp både tvätt och stökiga barnrum. Fick äntligen ordning på mitt sovrum, med mycket hjälp från min vänninna, men har lagt in kläderna själv så nu hittar jag :-) Inser i och med detta att jag inte behöver handla kläder på ett tag ;). Nu fattas bara kristallerna!
Ligger här just nu och fullkomligt njuter av ordningen som är.
Efter dom hade åkt fick jag ett megaryck och bytte gardiner och gjorde ett grundligt vårstäd av hela sovrummet. Jag höll på så länge att jag glömde både halsont och mat en stund.
Tur var väl det, för dagen efter var jag helt utslagen igen. Men det är mycket trevligare att ligga utslagen i ett rent och städat sovrum ;)
I förrgår bar det av igen till strål. Efter fyra dagars paus så var jag i ok skick, såpass att jag beställde en lunch som jag tryckte i mej halva av. Det smakar ju ve och fasa, men jag var hungrig som bara den och tvungen att äta nåt.
Har även fått en inflammation i ena örat nu. Brukar få varande eksem ibland och nu har det blossat upp pga strålningen säkert, så nu behandlar jag även det.
Just nu sitter jag på cytostatika behandling. Mina vita blodkroppar ligger på 3,3 vilket är helt ok fortfarande, däremot är mitt blodvärde under 100 (95) så nu ska jag få blodtransfusion oxå...
Dom säger att det är helt normalt vid den här typen av behandling och det är därför jag fryser så mycket.
Ja det är som sagt lite berg och dalbana nu. Har fått gå upp i smärtlindring idag med morfin. Hade så ont i halsen i morse att jag höll på att få upp hela frukosten när jag gurglade mej i morse. Förmodligen en reaktion av smärtan. Den gav inte med sej så frukosten kom upp i taxin istället...
Inte kul! Men som tur var hade jag en specialpåse med mej eftersom jag kan bli tvungen att spotta ut allt slem så det gick bra. Taxichaffuören var jättesnäll och jätteförstående så det gjorde det mindre jobbigt.
Fick en ny proteinbag med mat på avdelningen så nu känner jag mej ny igen! Dessutom har morfinet reducerat både smärta o c h slem så jag känner mej mindre slemmig i halsen.
Med lite nytt blod i kroppen kan jag kanske gå på baluns :-D

Vikt idag. 58 kg.
9 dagar kvar. Varav en cellgift...
Jippii, almost there!

Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Anette

"Jag har inte många bollar i luften, jag har ett bollhav" 2-barns mamma född -67, driver 4 företag inom hotell och restaurang och dygnet har inte tillräckligt med timmar. Det är väl förmodligen därför jag har fått cancer... Jag försöker alltid att se något positivt i allt elände och i detta fallet är det nog att jag blir tvungen att jobba mindre. Men det ska gudarna veta, det är f-n inte lätt. Är man van att ha koll på allt så är det också väldgt svårt att släppa. Samtidigt som ett kontrollfreak som jag måste naturligtvis lägga min näsa i allt som händer även om jag borde vara hemma och ta det lugnt.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela