ALTERNATIV CANCER

Jag blir så ledsen när jag berättar hur dåligt jag mår för jag vet att det påverkar er alla.

Jag är glad att jag har turen att ha så många vänner med mej på den här resan.

Den här bloggen är det bästa jag gjort!

Den får mej att ta mej igenom riktigt jobbiga dagar.

Det är skönt att skriva av sej sin ilska och frustration även om det inte alltid är så kul att läsa.

Jag blir lycklig över kommentarer från vänner och andra som jag inte känner som följer mej på denna resan.

Jag hoppas verkligen att det kan vara något stöd till dom som har en sådan här behandling framför sej, för då kan dom bläddra vidare till sidan där jag blir bra....:-)

 

För jag ska bli bra. Även om jag får universums dubbelhaka så får jag väl göra ett skönhetslyft som Katarina skriver och då blir det kanske lite andra grejor som åker med av bara farten...;)

 

Idag är det en bättre dag!

Fick kortison av läkaren igår och det känns som om det hjälper. Spydde inget mer igår.

Har hittat en morgonrutin. Hosta, spotta, borsta tänderna, gurla med salt och vatten, morgondos av: alvedon, primperan och nexxium.  Lite morfin 20 minuter innan jag ska äta. Inhalera acetylcystein och saltvatten och vips så kunde jag äta utan att det geggade ihop sej eller sved så mycket i halsen. Inga överdrivna mängder men ändå... Liten portion gröt med laktosfri mjölk gick ner. Inget har kommit upp ännu... :-)

Känner mej piggare och har bestämt att jag ska ta mej igenom det här. Tur att man är enveten!

Igår när jag pratade med min lilla dotter Saga och nästan bröt ihop så kände jag att jag måste rycka upp mej.

Jag måste ta mej igenom det här. Jag ska erkänna att jag går igenom min mammas sjukhusvistelse varje dag jag är här. Hon dog på sjukhuset. Det  ska  i n t e  jag göra. Jag är inte ens i närheten.

Ändå ramlar man ner i det stora svarta hålet.

Skitjobbigt. Jag trodde att det skulle vara mycket lätttare när behandlingarna var över. Det är det inte. Den här rehabperioden som jag har ryckt på axlarna åt är jättetuff. Men man tar sej igenom den. Man måste bara ha tålamod. Jag har sådär av den varan. Jag har många andra egenskaper men tålamod finns inte med på den listan.

Man lär så länge man lever. Denna resan kommer att lära mej tålamod antar jag. Jag får vara glad för ett mikrosteg framåt. Dom sa att dessa två veckorna som följer efter strålningen kunde bli ännu värre. Dom hade rätt. Det är för jävligt, men det känns som om det kommer att vända nu.

Dom skulle bara utrustat läkarna med lite psykologi istället för att göra saker värre.

Det är dumt att säga till en uppgiven patient att detta kan sitta i resten av ditt liv.

Det vill man ju inte höra.

Dessutom så blir ju de flesta faktiskt bra.

Då måste man ju peppa sin patient och säga vi fixar det här, tillsammans! Inte vi ger dej mer mofin så du mår mer illa... Läkaren igår förstod i alla fall vad jag menade.

Han sa vi testar lite kortison ett tag. Ett par dar. Bara så vi får trubbat av svullnaden (som den andra läkaren sa inte går bort...) Så att illamåendet försvinner. Då kommer du att känna dej bättre.

Det gjorde ju att jag rean känner mej bättre. Jag är på god väg nu! Det känner jag.

Snart är jag hemma igen =)

 

Kram på er!