ALTERNATIV CANCER

Ett otroligt need att skriva om allt jag hittar och går igenom under min kamp att bekämpa min cancer. Jag hittar så mycket under mina sömnlösa nätter på webben att jag tänkte att det kunde vara bra att samla all info på ett ställe.

Att leva...

Publicerad 2014-03-24 10:22:57 i Allmänt, Cancer,

Ett litet snabbt inlägg här i den stressiga vardagen...
Jag såg en länk på facebook, där en sjuksyster hade gjort en bok om vad döende patienter ångrade att dom inte hade gjort medans dom var friska. Mycket läsvärt och tänkvärt.

Jag vill dela med mej av denna länk till alla mina vänner och säga, läs inte bara igenom det utan sätt dessa i relation till ert eget liv och tänk efter...

De som känner mej väl vet att jag är något av en workoholic.
Jag har också varit jätteduktig på att lägga mej själv längst ner på priolistan och det tror jag att väldigt många gör. Att ge sej själv tillåtelse att vara lycklig! Att ta tid till sej själv.
Jag har alltid tyckt att mitt jobb gör mej lycklig och att det räcker, varit mästare på att skjuta fram saker och tänkt, jag kan ju göra det sen. Det kommer att bli mer tid längre fram.
Det blir det inte...
Jag insåg inte det förrän jag själv stod och stirrade döden i vitögat, när jag fick besked att jag hade cancer.
Det var först då jag började tänka efter, men då har man inte tid heller, för då är uppdraget att kämpa för sitt liv.
Jag såg med förtvivlan ett faktum där jag kanske inte skulle kunna ta med mina flickor på alla äventyr jag hade planerat att vi skulle göra... Alla kul saker jag själv ville göra, saker jag inte hunnit med...
Tack och lov, har jag behållt kontakten med alla mina vänner genom åren. Även om vi inte träffas så ofta så finns dom där och det var väldigt skönt att ha deras stöd när jag mådde som sämst. Jag fick även oväntat stöd från gäster och ytliga bekanta som gav ett uppmuntrande ord på vägen. Tro mej, i en sådan situation när man stirrar ner i avgrunden så behöver man allt stöd man kan få. Jag har aldrig tackat er ordentligt, men bara att veta att ni fanns där för mej, var väldigt viktigt och gjorde att jag fick ork att kämpa mej vidare. Tack!
Nu har jag haft den fantastiska turen att kunna bekämpa cancern och idag är jag symptomfri. Men det har lärt mej att vara ödmjuk inför livet och att ta vara på den tid jag har. Sedan jag blev frisk så har jag dragit ner på tempot, rest flera gånger både själv och med mina flickor och jag har lärt mej att prioritera min egen lycka. Ta ledigt. Göra ingenting. ( Just den håller jag fortfarande på att jobba med... ;) )
Det har varit en tuff skola! Men ingenting som inte för något gott med sej.
Någon sa till mej för ett tag sedan, du lever som om du skulle dö imorgon. Ja, man kanske gör det efter en sådan här erfarenhet, men hellre det än tvärtom.
Så kära vänner, ta och gå ut i solskenet och sätt er ner och fundera på vad ni verkligen vill göra och börja planera för att genomföra det. Livet är här och nu! Njut! För det gör jag!
Kram på er! Anette.
 
http://hyllat.se/de-fem-saker-manniskor-angrar-mest-pa-dodsbadden/
 

Telefonsamtalet...

Publicerad 2013-07-17 20:18:48 i Cancer, Dagbok,

Förra veckan var det dags.
Datumet för den slutgiltiga röntgen infann sej och jag åkte till Sahlgrenska.
Egentligen var jag inte så nervös. Jag hade ju intalat mej att jag mådde bra så röntgen gick med en klackspark. Väl därifrån så ringde jag upp min sjuksköterskas direktnummer på JK och bad att dom skulle ringa med en gång när dom fick svaret. Det skulle ta tre dagar innan svaret var klart, men min läkare var på semester och skulle inte vara tillbaks förrän måndag så dom skulle lägga en lapp i hennes låda.
I förrgår var det måndag och ingen ringde....
Då började tankarna.
Även om man har bestämt sej för att man är frisk och att man har klarat av det värsta så är det ju ändå aldrig helt säkert förrän man vet.
I går flydde jag fältet.
Är man mitt i högsäsong och driver 4 företag inom turism så är det inte helt lätt att koppla ner.
Därför tog jag med mej flickor och hundar och drog till mina underbart goda vänner i Göteborg.
Hade en underbar dag igår, i fantastiskt vackert väder där vi strosade omkring i Slottskogen. 'Jag och min väninna och mina och hennes barn som är allra bästa vänner och vovvarna.
Stannade till för en lunch på Villa Belpark. Jag sa till min väninna Karina att jag hade lust att ringa Sahlgrenska igen men ville vänta tills barnen inte var i närheten. För tänk om det skulle bli ett dåligt besked...
När jag väl ringde så hade klockan hunnit bli ett par minuter över 4 och det var naturligtvis stängt.
Flickorna och Karina gick i förväg medans jag gick på damernas. När jag stod där och tittade på mitt rangliga jag i spegeln så började jag att fundera. Undra hur det ser ut hos en doktor när hon kommer tillbaks från semestern. Väljer hon vilka samtal hon gör tro och undviker de svåra till sist, eller är det helt enkelt så att högen är för stor och att man börjar uppifrån och jobbar sej nedåt?
Då ringde telefonen.
Dolt nummer!
Jag hoppade till och svarade.
Det var min läkare.
-Hur mår du?, frågade hon.
Vi småpratade i ungefär en minut sen kunde jag inte hålla mej längre.
-Har du positivt besked till mej?, frågade jag.
-Jaa, sa hon, det har jag.
-Är cancern helt borta? frågade jag och kunde knappt tro det var sant.
-Ja, det finns ingenting på dina röntgenplåtar som inte ska vara där, sa hon
Jag hade nog trott att jag var säker men när hon sa att jag var utom fara så var det enormt mycket undangömd oro som släppte och tårarna sprutade. Det var lyckotårar men också en otrolig inneboende oro som släppte.
-Jag lipar ju varje gång vi träffas eller pratar, snyftade jag mellan tårarna.
Hon försäkrade att det var helt normalt och vi pratade en stund till och det var mycket glädje i det samtalet.
Som läkare måste man ju ha världens bästa jobb när man ger sådana här besked.
Det var tur att jag stod i damrummet för där fanns papper :)
När jag kom ut var min lilla dotter Saga den första jag såg. Att få lov att berätta för henne, mellan nya tårar, att nu var det verkligen säkert och att det inte ens fanns en gnutta cancer kvar var en obeskrivlig känsla. Det var hon som sa att nu är det över när vi fick första beskedet att dom inte såg något på halsundersökningen. Sen gick jag till in stora flicka och berättade samma sak. Då förstod jag hur mycket hon har burit inom sej för då kom allting. Min stora söra Tera som precis har kommit in i tonåren och behöver ha en mamma vid sin sida och ställa alla de där konstiga frågorna man har...
-Mamma, jag har varit livrädd och trott att du skulle dö varje dag, erkände hon då.
Det var många tårar som kom.
Att dessutom få dela detta med en av mina allra bästa vänner Karina denna dag var stort. Vi skrattade och grät och sen var det som om allt var en enda stor dröm och vi nästan fick nypa oss i armen. I alla fall jag...
Jag sa, det är konstigt, hur lätt det har gått ändå. Fast egentligen är det nog inte så. Man har bara en enorm förmåga att förtränga jobbiga saker väldigt fort. Men när jag tänker efter så har det varit en hemsk resa. Jag får nog själv läsa min blogg en dag för att fatta vad jag har gått igenom men just nu är jag bara glad att det är över.
Jag mår ju fantastiskt bra. Vi pratade idag med Karinas svärmor om hur jag upplevde tiden på sjukhuset, när slemmet var som Karlssons klister och jag fick dra ut det ur halsen och jag kände mej som en spetälsk äcklig person. Nej, det har nog inte varit så lätt i alla fall.
Men nu är det över.
Jag måste forfarande återhämta mej från behandlingen och jag är fortfarande extremt torr i munnen på mornarna, men jag är inte lika trött längre och jag har äntligen börjat äta normalt. Desserter är fortfarande ingen hit, inte vin heller. Jag kan dricka lite, men häller jag upp ett glas får jag väl i mej hälften ungefär.
Svettningarna har börjat ge med sej så jag svettas inte lika mycket längre.
Nu är nästa mål att ta bort knappen nästa torsdag. =) (då kan jag sola när vi åker till Spanien =))
Jag kan äntligen dricka näringsdryckerna istället för att ta dom via slangen, även om dom fortfarande påminner mej om kväljningarna som jag fick när jag mådde illa hela tiden och fick upp dom varannan dag. Men jag har nästan kommit över det och målet är nu att hålla vikten hela veckan så jag ser att jag inte går ner i vikt längre.
 
Kram på er alla där ute som läser och tack alla ni som har stöttat mej genom den här resan.
Det känns fantastiskt att kunna ge er glada nyheter!
Jag kommer självklart att fortsätta att blogga men kanske inte lika ofta.
Känner ni någon som har eller känner någon som har cancer får ni gärna vidarebefordra det jag har skrivit.
Jag är idag helt övertygad om att allting jag har gjort i förebyggande syfte, både mentalt och kostmässigt, samt mina besök hos doktor Hilu i Spanien har tagit mej dit jag är idag.
Min målsättning när jag började skriva var att detta skulle vara en positiv blogg med all fakta jag kom över och  med ett lyckligt slut.
En plats där man kan hitta motivation och styrka men samtidigt öppningar när man hamnar i den förvirrade situation som en cancerdiagnos innebär.
Jag hoppas att med detta kan motivera många och jag ser gärna att ni använder min sida och lägger in egna konstruktiva tips om hur man bekämpar en cancer.
Detta som står i denna blogg fungerade för mej. Min väg kanske inte funkar för alla.
Men jag tror att man kan hitta inspiration här, till en väg som passar. Jag känner att det grundläggande är att man gör sånt som känns rätt och riktigt för en själv och att man är motiverad och har rätt inställning. Och till sist, ge aldrig upp!!
En förutsättning för att få ett lyckligt slut var ju att överleva.
Jag har överlevt! Det är bättre än att vinna högsta vinsten på lotto!
Nu ska jag planera för framtiden =)
♥ / Anette.

Frustration

Publicerad 2013-04-26 19:10:00 i Cancer, Dagbok,

Jag är kvar på sjukhuset.
Att det aldrig släpper..
Det är så fruktansvärt jobbigt att få upp maten varje dag. Det gör en så vansinnigt svag.
Jag har ingen röst. När mina vänner ringer så kan jag inte svara i telefon, för det hörs inte vad jag säger.
Jag är trött på det här nu  o c h  besviken. Varje dag får jag ny information.
Idag fick jag reda på att svullnaden i halsen kanske aldrig går ner. Inte slemmet heller. Att det finns dom som får leva med sin slang i magen resten av sitt liv för dom kan inte svälja längre.
Den informationen får man inte när man börjar den här behandlingen...
Hade jag vetat detta hade jag åkt till ungern och gjort Gerson behandlingen. Nu kommer jag att behöva att göra den ändå, för att restora kroppen.
Det gör mej skitförbannad. Jag blir så arg att jag vill skrika. Men det kan jag inte, för min röst är borta.
Förhoppningsvis kommer den tillbaks och då kommer jag nog att skrika istället, så det är tur för dom att jag inte har någon röst just nu...
Jag sover dåligt om nätterna. Jag vaknade normalt sett en gång i timman av att jag hade slem i halsen eller att jag var genomsvett. Nu är det något bättre, jag vaknar bara en gång varannan timma.
Läkaren vill ge mej sömntabletter. Jag säger nej. Jag är rädd att jag sätter slemmet i halsen och kvävs i sömnen.
Men det jobbiga är inte att jag vaknar. Jag somnar ju om lika fort igen så det funkar ändå.
Det jobbiga är att spy två gånger om dagen. Läkaren vill höja mina morfinplåster. Jag säger nej.
Sist gång jag fick höjt plåster spydde jag en hel dag och var helt yr i huvudet. Men då får du sova säger han.
Jag kan hantera min sömn säger jag. Jag vill bara inte forsätta att spy.
Jag är fortfarande besviken på de nya rön jag har fejsat idag. Ja, just det, sen kommer hakan att svullna upp till värsta gäddhänget om ett par månader för då reagerar lymfkörtlarna...
Det känns ju kul..
 
Som tur är har jag en xman som stöttar mej i allt och när jag skickade mitt depp sms till honom idag så ringde han och sa, " Du är mycket starkare än så. Detta kommer inte att hända dej. Du är i gott skick och nu har du all tid i världen på att må bättre. Du har förlängt ditt liv och med det kommer du att må bättre varje dag"
Och det har han ju faktiskt rätt i. Som tur är. Jag får se det så. Knölarna är borta.
Som läkaren sa, "Det är priset man får betala för att få bort en cancer"
Jag önskar bara att jag hade vetat innan.
För då hade jag åkt till ungern först. Till Gerson Kliniken och förmodligen hade detta aldrig behövt hända...

Upp och ner, ner och upp...

Publicerad 2013-04-17 00:09:43 i Cancer,

Ja nu är det ner igen...
I lördags var det upp! Då hade jag besök av min jättemysiga vänninna som vart helt i chock över att se mej på benen =) Åh, vad glad att du ser så frisk ut! sa hon. Och jag kände mej förhållandevis frisk i lördags.
Maten stannade kvar, hade fått ett starkare morfinplåster så smärtorna var näst intill borta!
Vi satt nog och tjatade på i 4 timmar och fastäm jag var lite hes efteråt så vart det värt det =)
Jag har som rutin varje morgon att masa mej ur sängen och bädda och ta på mej vanliga kläder. Man känner sej liksom friskare och ser friskare ut i sina vanliga kläder...
Söndagen var mådde jag rätt så bra, bortsett från att jag kräktes några gånger. Men jag tog i alla fall en skön liten promenad med min  söta vänninna Anki.
Nu är det bara en strålning kvar...
Otroligt skönt. Men det är tungt nu..
Jag hostar så att jag kräks och kan inte svälja, inte ens vatten för då kommer det ner så mycket slem att det vänder och kommer upp igen. Detta är jattejobbigt. Jag är så trött att jag kan somna stående nästan.Nu när jag sitter och skriver så blundar jag mellan varven och somnar. Helt sjukt!
Nu har jag även fått feber 38,5 så jag har ngn infektion i kroppen och jag får intravenöst pencillin.
Har sovit hela dagen idag. Det känns som om att man bara får klara sej igenom en dag i taget. Nu somnade jag igen. Jag får liksom skrivit en mening och sen somnar jag.
Hur som helst, så är det värsta över nu. Nu får jag bara ta mej igenom desa två veckor så blir det bättre sen. Min lilla tjej Saga grät i telefon idag för hon saknar sin mamma, jag sa att jag måste bara vila lite så kommer jag hem.
Ledsen mina vänner. måste sova. Får berätta mer imorrn,,,
 
Kram

Behandlingsdag 1

Publicerad 2013-03-07 23:19:35 i Cancer, Dagbok,

Sitter och ser Cytostatikan rinna in i venerna och nu är det allvar.
Jag har nog inte fattat förrän nu hur viktigt det kommer att bli under dessa veckor att hålla mej i bra skick.
Kostmässigt så sprack det redan med en gång eftersom dom inte har vare sej mjölkfri kost eller något hälsosamt så idag fuskar jag. Det blev pannkakor istället. Och som tur är har ju doktor Hilu sagt att jag kan fuska någon gång ibland eftersom mina värden var så bra. Så idag blev det fuskpannkakor. Till nästa gång tar jag med mej mat istället.Är fortfarande förundrad över att sjukhusen har kost som går tvärtemot alla cancer-rön. Här finns absolut ingenting utan socker tex. Deras egen statistik på botningar skulle ju öka markant om dom kombinerade, det är jag helt övertygad om.
 
Men vad som är viktigt här under hela den här behandlingstiden är nog att man har rätt inställning.
Jag är övertygad om att tankens kraft spelar jättestor roll. Därför är det också väldigt viktigt att man är nöjd med det man gör. Jag var inte så trakterad av den här sortens behandling innan, men nu är jag mentalt förberedd och har bestämt mej för att det är det här som ska hjälpa mej på vägen.
Kosten är minst lika viktig, men om det ej finns den kosten man äter att tillgå så är det forfarande viktigt a t t man äter och att man äter detta med mycket gott samvete för annars så har det en negativ effekt på hela metabolismen.
Jag har pratat med en tjej här brevid mej som gav mej en underbar tanke. Hon har en vänninna som bara äter ekologiskt och när hon är någonstans där det inte finns ekomat så välsignar hon den oekologiska maten och äter den med gott samvete. Vilket underbar inställning! Man behöver liksom inte shåa upp sej utan bibehåler sin inställning men med viss flexibilitet. Och som mamma sa; "Lite skit rensar magen" så den kommer jag att låna.
 
Nu har min doktor tittat förbi och jag har nog känslan av att han fortfarande är lite irriterad men som jag sa till tjejerna här brevid mej ( en tjej som också får cellgifter och hennes väninna)
Jag är inte här för att bli populär. Jag är här för att bli frisk!
 
Det kommer att bli ett heltidsjobb nu att hålla mej frisk och se till att minimalisera biverkningarna och efter vi är klara här idag så ska jag åka och hämta min Hurom Slowjuicer! Sen ska här pressas gröna juicer! Ska göra någon form av juiceschema så jag får i mej extra vitaminer.
Har fått medicin från Spanien som ska motverka biverkningarna av cellgifterna och den skulle jag börjat med idag var det tänkt, men naturligtvis har den blivit stoppad i tullen (!), så vi får hoppas att den kommer fram idag.
Det är f a r l i g t med hälsomediciner. =)
Det är lite intressant dock att jag får rekommendationen att i n t e äta några homeopatmediciner äver huvudtaget.
Känns inte så bra att jag får en massa kortison och illamående medicin intryckt i kroppen utan att ha mått illa, men dom säger att det är i förebyggande syfte och att man kan bli v ä l d i g t illamående och då kan det vara svårt att hejda det så jag får bita ihop. Känner att jag kanske inte ska exprimentera med det just nu.
Har dubbelkollat med Hilu och det ska inte finnas några kontraindikationer så jag kommer att fortsätta med mina homeopatmediciner.
 
Idag har jag haft ytterligare ett intressant möte.
Här brevid mej satt två fantastiskt trevliga tjejer som jag har pratat med under tiden som jag och den ena tjejen fick cytostatika. Väninnan var en förespråkare av alternativmedicin och jag är helt övertygad om att det finns en mening med att vi skulle mötas här. Hon berättade dessutom att hon sedan hon började med Feng Sui så hade hon röjt ut sitt sovrum och hade inga störande element där för att kunna få maximal vila.
Mitt sovrum ser ut som ett smärre bombnedslag...det ligger saker överallt, tvätt jag ej hunnit att lägga in, prylar högt och lågt, samt alla saker som jag måste slänga undan när det kommer hem folk...
 
Men det lät så logiskt att inta ha några störande kort, böcker eller annat. Min syster har ju också tjatat på mej om det här. Att man skulle använda rummet enbart till ett vilorum och kunna koppla av maximalt. Väninnan sa dessutom att hon aldrig tog med sej jobb, datorer eller telefoner in i sovrummet. Hon hade dessutom minimalt med grejor och så hade hon dekorerat med kristaller som lämnade mysiga solkatter på väggarna och i taket.
Det låter helt fantastiskt tycker jag! Jag har ju lite att lära mej här helt klart.
Så det ska bli mitt projekt nu när jag håller på med behandling!
Jag ska fixa till mitt sovrum och ha kristaller =) Bling, bling tilltalar definitivt =)
Snart är klockan tre och jag har varit här sedan klockan 8 i morse. Ska in på en stårlbehandling till och sen tror jag att jag ska köra hem istället.
Tera har gitarruppvisning idag och jag skulle egentligen stannat kvar i Göteborg över natten, men det kan bli kul att överraska henne och jag känner mej rätt pigg så...
So far so good!
Kram på er alla!
 

Sond ont 8 eller ännu bättre : Nu så...

Publicerad 2013-03-06 11:44:00 i Alternativ, Cancer, Dagbok,

Nu har smärtan äntligen släppt!
Känner mej redo i kroppen och känner att det var ett bra val att stanna hemma två dagar till.
Är mer mobil och börjar kunna röra mej i min vanliga hastighet ;)
Fick ringt till strålenheten igår och ändrat lite i tiderna då jag känner att prio kommer att bli att dra hem tidigt på fredagar och komma ner sent på måndagar. Då får jag maximal tid med flickorna och hiner dessutom med måndagsmötet på jobbet innan jag åker. (kan ju inte släppa helt...)
Det var inga problem så dom fixade och stuvade runt lite tider.
Skönt att slippa diskussion ;) Det var mer, ja men visst, självklart löser vi det =)
Dom har nog gått en annan utbildning :-D
 
Har fått lite nya tips från min spanska doktor nu inför behandlingen som jag kommer att lägga upp snart, men i mitt sökande efter översättningar av vad han hade gett mej så hittade jag denna länken.
M y c k e t  intressant läsning!!
 
http://www.kreaprenor.se/pdf/Wosk%20Cancer%20Text%202007%20komp.pdf
 
Här finns en pdf fil att ladda ner.
Jag har inte hunnit att läsa igenom hela ännu, men bläddrade igenom den snabbt och det är så mycket som stämmer in på det jag gör att jag blev alldeles lycklig =)
 

KETOGENISK DIET

Publicerad 2013-02-19 01:22:00 i Alternativ, Cancer, Ketogenisk Diet,

Kolla in den här länken, klicka på bilden.
Detta känns ändå som genomförbart.
Och jag tror att det kan fungera.
Om inte strålningen tar min cancer har jag ett alternativ till =)
Kommentera gärna om ni har egna erfarenheter.
Detta är typ lchf helt enkelt.
Det enda problemet som gör att jag inte kör nu, är att jag inte får gå ner mer i vikt.
Så jag väntar lite.
 
 
 

EN HÄLSOBLOGG

Publicerad 2013-02-11 01:33:39 i Alternativ, Cancer, Hälsa, The Gerson Therapy,

som jag sprang på nu innan jag skulle gå och lägga mej.
Mer Gerson Terapi =) Nice!
Det som jag tycker är skönt är att det kan läka i princip allt.
Jag undrar om den kommer att ta mina åderbrock på benen =)
 
 
http://attblifrisk.wordpress.com/about/ca

THE GERSON THERAPY

Publicerad 2013-02-11 00:47:25 i Alternativ, Cancer, Hälsa, The Gerson Therapy,

Jag har som sagt sökt av nätet överallt och tryckt i mej all info som går och hade det inte varit så att min tumör hade växt så hade jag definitivt satt mej på ett flyg och åkt till Mexico eller Ungern för att ta en två veckors intro kurs i denna terapi.
Det här är alternativ på hög nivå och jag är säker på att det fungerar.
Tyvärr är det så i mitt fall att tiden springer iväg och min cancer är ju behandlingsbar med strålning, därför väljer jag denna vägen denna gången. Däremot så kommer jag att använda mej av Gersons juicer under tiden för att boosta immunsystemet, samt coffée enemas för att detoxa och jag kommer att äta mycket raw food både innan, under och efter behandlingen.
Min övertygelse är att man måste även behandla kärnan till problemet och det är nog i allra högsta grad vad vi äter.
Sen vet jag inte hur jag kommer att må efter behandlingarna och det kan hända att jag åker till Ungern då för att restora systemet. Vi får se hur det blir.
Men detta bestämde jag mej för igår, när jag pratade med min alternativläkare Jaqcues.
Ja, jag har tre stycken.
Det är bra, men det är som bollhavet som jag beskriver i min profil ibland...:-)
Det blir för mycket info och det är ju ofta så att de tre i n t e tycker samma och då måste jag välja själv.
Jättesvårt.
Hur som helst. Nu har jag valt en gyllene medelväg och med den finns det även plats för lite livsnjutning.
Dessutom så säger dom på Sahlgrenska att det inte är bra att gå ner för mycket i vikt innan behandlingen och då är det kanske viktigt att jag äter sunt men inte glömmer proteinerna.
 
Så det kommer att slinka ner lite ägg och kyckling under tiden och sen får vi se och kanske kan jag fuska med lite parmesan någon gång..;)
Vad som är viktigt att veta här är följande. Om man börjar med Gerson 100 procent så ska man verkligen inte fuska. Kroppen mår bra av att äta denna sortens mat. Men, det kickar också igång immunsystemet rätt rejält så du kan få feber och må dåligt i 2-3 dagar. Detta är bara positivt, för det betyder att din kropp har satt igång att ta hand om din cancer. Detta är en kur som pågår under två år och sedan är man cancerfri.
Det finns många som har gjort detta och blivit av med sin cancer.
Det svåra är att hålla sej till protokollet.
Att inte falla för frestelserna.
Fuskar man dessutom mitt i behandlingen kan det ställa till med massor.
I mitt fall så är jag på väg in i en annan typ av behandling. Jag tror inte att det är bra att utsätta kroppen för två sorters behandlingar fullt ut om man inte har en Gerson doktor som granne. Då kanske man istället ska göra en mjukövergång. I mitt fall så känner jag att min sociala bit är minst lika viktig som kosten. Jag vill njuta av ett glas vin med mina vänner och jag vill äta sunt, men som tur är har jag en annan alternativläkare Hilu, som står för den gyllene medelvägen. Det känns som en väg som passar mej just nu.
Jag kan gå över till 100 procent Gerson sen om det behövs.
 
Tycker i alla fall att om man inte har en cancer som turboväxer som min, så kan man åka till någon av Gersons kliniker. Dessutom vill jag tillägga, att om jag inte hade något alternativ, så hade jag satt mej på flyget redan nu, för då finns det absolut ingen tid att förlora.
 
Länkar här:
http://gerson.org/gerpress/
 
Videon är väl värd att se, men ställ in dej på 1,5 timma =)
https://www.youtube.com/watch?v=sbIixJI_oa4&wide=1
 
Life exempel på Gerson terapin:
http://gersonandme.wordpress.com/2012/02/14/temptations/
http://www.thewellnesswarrior.com.au/2011/10/diary-of-a-gerson-person-a-day-every-day-in-the-life/?doing_wp_cron=1360538583.5997390747070312500000
 
Inköpslista mm. Klicka på bilderna!
 
 
 

HUMÖRET

Publicerad 2013-02-10 23:28:13 i Cancer, Motivering,

Min tanke med att skriva denna bloggen var att hitta de positiva sakerna på vägen och försöka ge hopp åt andra cancersjuka.
Det är svårt att få ett sådant här besked.
Jag lade mej bokstavligen ner på sängen och grät ögonen ur mej i flera dagar efter att dom hade tagit proverna i halsen. Redan då kände jag på mej att det inte var en ok knöl.
Sedan dess har mitt humör åkt bergochdalbana.
Det  ä r  jättejobbigt.
Det finns dagar som det är svårt att hitta positiva grejor med det här.
Men...
Jag läste på en spansk sida att Cancer ofta har en psykisk anledning också.
Det är nödvändigt att hitta den anledningen, för annars så sitter orsaken till cancern kvar...
Jag har letat efter den anledningen och jag har kommit fram till flera saker.
En är bland annat att jag har varit jätteduktig på att sätta mej själv åt sidan. Det låter kanske lite konstigt, men för mej så har jag prioriterat jobbet och glömt bort att njuta på vägen.
Nu är ju jag så lyckligt lottad att jag älskar det jag håller på med och då är det lätt att glömma bort att man inte lever ett vanligt liv.
Som tur är, har jag goda, förstående gamla vänner som väljer att komma och hälsa på eftersom jag jobbar så mycket.
Tur är väl det, för annars hade jag inget socialt privat liv alls.
Då man träffar så mycket folk hela tiden också så får man ju den sociala ådran tillfredställd då vi har många mysiga gäster som med åren har blivit vänner, fast det är ju ändå så att det är i samband med jobbet man umgås.
Det är nog inte riktigt sunt.
Tyvärr har det tom gått så långt att om jag inte jobbar så har jag dåligt samvete...
Man bör nog ha ett liv vid sidan om jobbet. Det har jag inte haft på många år.
Det är nog en psykisk anledning i sej själv.
Så till det positiva .-)
Det här med cancer har för mej blivit lite av ett wake up call.
Livet ger mej en slow down varning!
Därför ser jag detta ur en positiv vinkel, där jag utan att ha dåligt samvete, gör absolut ingenting, eller bara slappar i soffan med barnen. Fixar till lite hemma. Något jag alltid har priat bort, då det har varit viktigare att ha det snyggt på våra restauranger och hotell än någonting annat.
När vi åkte iväg till Spanien på min hypertermi behandling så tog jag flickorna med mej och vi fick en extra vecka tillsammans i värmen. Det var inte fy skam =)
Min äldsta dotter sa en morgon, det är nästan så att vi skulle kunna skåla för din knöl mamma, för utan den hade vi inte varit här nu =) Jag höll med! Det är positivt, eller hur?
Så nu när jag ska in på behandling, fastän jag egentligen är vettskrämd, så ser jag det som en ypperlig chans att återknyta kontakten med alla goa gamla vänner jag har i Göteborg och mysiga fikastunder och middagar med gott vin, något jag inte har gjort i någon större utsträckning på flera år!
Så nog finns det mycket positivt med detta.
Sen bara att ha kunnat trappa ner jobb-takten  u t a n  dåligt samvete. Det är ju klart att det är ju synd att det skulle behövas en cancer till det, men va 17?
En få va gla för de lille ;)

MAMMAS CANCER

Publicerad 2013-02-10 22:08:00 i Cancer, Privat,

Varför vill jag inte göra traditionell behandling?
Livrädd!
Min mamma var dålig länge runt julen 1999. Hon fick då beskedet att hon hade lungcancer någon gång i januari om jag inte missminner mej.
För mej så är hela den här tiden någon form av blurr.
Jag var gravid med vår första dotter och var väl inne i något graviditetsflum och jag hade filosofin att cancer, ja det botar man nuförtiden...
Min syster ringde mej en dag och väckte mej upp ur min flummiga filisofi med ett ryck då hon blev uppriktigt förbannad på mej och skrek i telefon, "Förstår du att vår mamma kan dö?"
Då vaknade jag till liv.
Innan dess så tror jag inte att jag hade satt mej in i hur illa det kunde gå. Min syster var jätteinformerad och läste allt hon kom över på nätet och delade säkert med sej med all info till mej, men det fanns inte så mycket att tillgå då och alternativa former var det ont om, eller åtminstonde länkar till dom.
Jag känner nog att det finns mer info att tillgå idag men ibland så får man för mycket av den informationen och då blir man förvillad. Som cancerdiagnostiserad så känner man att man vill prova allt.
Då blir det varken hackat eller malet. Eller så blir det både hackat och malet.
Men det vet man inte. Förrän efteråt.
I mammas fall var det så att hon fick strålning.
Hon blev så svag och medtagen att hon aldrig kunde börja med cellgifterna.
Hon kunde inte äta pga att det blev svårt att svälja och för att hon fick svamp i munnen.
Jag vet att jag fick säga till om dropp för hon blev bara smalare och smalare.
Hennes immunförsvar var i botten och det gick naturligtvis någon form av magsjukepedimi på JK och den åkte ju hon också på. Jävla skit var det faktiskt. Sen när jag kom och hälsade på henne hög-gravid som jag var så var hon så hög på morfinet att hon såg skojiga saker i taket.
När jag påpekade för sjukhuspersonalen att hon hade fått för hög dos så sa dom att, "Nää, hon e sån!"
Varpå jag fick kallat in någon överläkare som fick sänkt morfin dosen fort som fn så jag kunde prata med mamma igen.
Ja det var en pärs.
Det hände mycket konstiga saker när vår mamma var sjuk.
Men även om min syster hade förvarnat mej så blev det en chock när hon försvann.
Vi skulle flyttat hem mamma den dagen.
Jag hade 6 veckor kvar till förlossning och vi hade bestämt att jag och min sambo skulle komma hem och hälsa på henne hemma för första gången på flera månader.
Vi hade ordnat med hemhjälp och skulle fixa trösklarna så hon kunde snurra runt i rullstolen, för hon var fortfarande för svag för att gå.
Hon hade metastaser i hela kroppen och dog av vatten i lungorna.
Vi hade ett helt kompendium med klagomål gällande hennes behandlling som vi hade tänkt driva vidare, men vi orkade aldrig. Sorgen var för stor. Det var för jobbigt att gå igneom allt en gång till.
Därför var det fruktansvärt när jag fick ringa min syster och berätta att jag kanske hade cancer.
Därför säger jag att hon dog av strålningens biverkningar och därför är jag väldigt skeptisk till den sortens behandling.
 
 

DIAGNOS & TUMÖRKONFERENS

Publicerad 2013-02-10 21:41:00 i Alternativ, Cancer,

Man ska vara frisk för att orka vara sjuk sa någon...
 
Diagnos oktober / kontrast no 1
I min ursprungsdiagnos fick jag reda på att jag hade en 35 mm. cancer i halsen. Det var den läkaren på Karlanderska tog prov på.
Knölen som man såg på utsidan halsen trodde jag.
Nope!
 
Läkarträff 1 oktober
Väl på tumörkonferensen var jag väl förberedd och hade med mej ett block med ca 25 olika frågor.
Läkaren som var en tjej och inte speciellt sympatisk visade klart och tydligt att hon tyckte att jag var helt dum i huvudet som valde alternativ vård.
Jag satt där själv med mina 25 frågor och jag drog dom en efter en.
Det var väl under en av dessa frågor som det kom fram att knölen jag kände inte var cancern, eller i alla fall inte modern. Det kunde mycket väl vara en dotter tumör.
Så alltså satt själva ursprungstumören i svalget istället och var som ett öppet så fick jag reda på.
 
Vilket innebar att jag gick dit i tron om att ha en tumör, men hade istället tre... ?
 
När man väl hade hämtat sej från den chocken så var jag redan på väg till Spanien och Clinica Hilu. (se inlägg Hilu)
På Clinica Hilu fick jag också reda på att om man är och drar i tumören för att ta ev. prover så är risken att man aktiverar tumören och därav att jag helt plötsligt fick ytterligare en svullnad längre ner på halsen. Kul! Det hade dom  i n t e  berättat i Sverige.
 
Ett tips!
Gå inte själv på dessa konferenser. Träffa inte läkare själv som jag har gjort. Det är jättejobbigt att hålla reda på allt dom säger, även om man har med sej papper och penna, samt som en mycket vis doktor på öronnäsahals på Sahlgrenska sa. Det är så lätt att man missar något i info och om man är två så kommer man ihåg dubbelt så mycket.
 
Läkarträff 2 november
Jag vill inte göra strålning och cellgifter! (se inlägg mammas cancer)
Efter mycket diskuterande fram och tillbaka så sa han;
"Att prata med dej är ju som att bestiga Mount Everest" (:-D jag brukar ha den effekten på folk...:-D)
och det spelar ju inte så stor roll vad jag tycker här. Huvudsaken är att du är nöjd med det du bestämmer och vi rekommenderar starkt vår behandling men vill du kolla andra alternativ så får du självklart göra det.
Han hade i alla fall  l i t e  mer vidvinkelseende...
Så han har jag behållt. ;)
 
Diagnos januari / kontrast no2
Enligt telefonsamtal med min vettiga läkare fick jag veta att min moder-tumör hade växt från 18x15 till 21x17 mm.
Knäckt över detta blev jag naturligtvis först. Ner i det svarta hålet igen...
 
Strax efter det åkte jag ner till Spanien och pratade med min läkare där så kom jag på att tumören hade ju varit 35 mm från början. Hm??
 
Ringde upp min läkare i Sverige och frågade hur det låg till och då visade det sig att dom hade bestämt på tumörkonferensen att den var 20mm. (???)
Känns det som om vi blir klokare nu?
Nope!
Så jag skrev ett mail till Karlanderska och bad dom jämföra röntgenbilderna av samma läkare men då vill dom inte hamna i trångmål, som jag fattar det, så nu ligger bollen hos mej.
 
Uppdrag: Att hitta en neutral röntgenläkare som kan jämföra mina två kontraster.
På det viset kan vi se om hypertermin i Spanien har gjort utslag eller inte.
Det känns som om man slåss mot väderkvarnar här. För det går sådär.
Men snart har jag båda röntgenskivorna hemma och då får jag skicka dom till någon som kan kolla.
Fortsättning följer...
 
Teorier
Det kan vara så att knölarna på halsen bara är svullna lymfkörtlar.
Det vet ingen.
I protokollet från biopsin står det icke malignt.
Det innebär i min värld att den är ofarlig.
Men läkarna säger att det är troligt att det är dottertumörer.
Men ingen vet säkert.
Det finns ett sätt att ta reda på det.
Det är att göra en PET CT.
När jag träffade doktor Hilu från Spanien nu i januari så sa han att det är bra att göra en form av ultraljud där man mäter aktiviteten i tumörer och knölar. På det sättet ser man hur mycket av området som är aktivt. Då ser man också om knölarna på halsen är tumörer, tydligen.
Det har ingen gjort här hemma. Det har dom inte ens erbjudit sej att göra.
Jag frågade om det gick att göra en sådan kontroll efter mitt besök i Spanien för arr jag lättare skulle kunna fatta ett beslut.
Nu ska vi göra en sådan kontroll. =)
Återkommer när jag har fått svar.
 
En annan teori är att även om tumören har visat sej vara större så kan det bero på en inflammation som gör att tumören ser egentligen större ut än vad den är.
Det kan man också se på en PET CT.
 
En fundering också...
Jag har fått reda på att när man drar och sliter i en tumör för att få fram ett prov så är risken att man aktiverar den.
Det gör man tydligen också när man gör flera kontraster då kontrast vätskan kan aktivera tumörområdet.
Ett ultraljud gör ingenting. Påverkar inte tydligen. Men får fram aktiva resultat.
Frågan är varför det inte görs fler PET CT?
Är det för dyrt tro?
 
Läkarmöte no 3 januari
Jag har funderat...
Är lite rädd...
Även om resultatet av min/mina tumör/er är lite osäkert, så har jag en knöl på halsen som bara växer tyvärr.
Så nu har jag bestämt mej för att göra traditionell behandling i alla fall.
Jättejobbigt faktiskt.
Men jag känner att tiden bara går och även om jag fortfarande mår jättebra så har jag en helvetesknöl på halsen som växer och d e t känns inte bra. Så efter lite funderande, ett besök i Spanien, där vi har ändrat i min behandling under tiden. Vilket jag självklart hoppas hjälper också, så har jag bestämt mej för att kombinera mitt alternativa behandlingssätt med det dom rekommenderar här hemma.
Så jag ringde min läkare igen och sa att jag ville göra en PET CT för att kunna fatta ett beslut och nu har jag satt igång hela karusellen och det med skräckfylld förtjusning... ;-)
 
 

MIN CANCER

Publicerad 2013-02-10 17:12:00 i Cancer, Min Cancer,

Jag upptäckte en knöl på halsen i somras.
Min stora flicka sa en dag när jag stod och kände på den,
- Är du orolig för knölen, mamma?
- Njae, svarade jag, kom på mej själv och avslutade med ett bestämt - Nej.
- Det ser jag att du är, sa hon, jag är ju din dotter...
 
För att göra en lång historia kort så beställde jag, på inrådan av min frisör och vänninna Monica, för annars hade jag nog inte ens kommit iväg, tid på Karlanderska.
Fick tid samma dag.
Tack vare vår privata sjukförsäkring, skaffa en sån, om du inte har en!
Väl uppe hos doktorn så frågade han vad han kunde hjälpa mej med, och jag sa, jag vill att du berättar för mej att jag inte har cancer i halsen.
Där bröt jag helt klart ihop, eftersom min mamma gick bort i lungcancer för 12 år sedan (hon var 53 år) och i detta ögonblick så kom hela min rädsla till ytan, alla tankar jag hade tryckt undan bara öste över mej. Det blev naturligtvis inte bättre av att han kände på hela halsen och sa: Det här ser inte bra ut, vi får skicka dej vidare för biopsi.
I det läget så börjar man ana att det kanske inte är ett inkapslat fiskben...
Fick tid på Sahlgrenska och åkte dit, dom tog prover, det skulle dröja någon vecka eller två så jag åkte på semester och bestämde med läkaren att vi skulle träffas direkt när jag kom hem.
Det är en rätt skum känsla att se sig själv i spegeln varje morgon och intala sej själv att man inte är sjuk, inte kommer att dö, inte har cancer.
Men det var i princip det jag gjorde. Varje dag. Affirmerade.
Jag tror att det skumma med cancer är just att i många fall känner man sej inte sjuk.
 
Jag mådde fantastiskt bra!
Hur ska man kunna ha cancer då?
Fast oron kommer smygande...tänk om...tänk om jag dör...
Det jobbigaste var sista kvällen, när vi satt med hela familjen (min spanska familj) och jag tittade på mina flickor och kände att nästa gång dom har en sådan här sammanstrålning, så är inte jag med.
Jag fick ju värsta panikattacken och fick gå in på toaletten och hyperventilera ett tag. Tårarna sprutade men jag lyckades ändå efter en stund att samla ihop mej, slänga lite kallt vatten i ansiktet, solglasögon på (tack o lov så var vi ju i spanien. Där har a l l a solglasögon även inomhus ;) ut igen till sällskapet, skämtade lite krystat med en servitör på vägen för att skingra tankarna, det är nog alla år i krogbranschen, när man har tränats att bita ihop inför jobbiga gäster och ha pokerface antar jag, som gjorde att ingen märkte något. Den kvällen tänkte jag nog att jag skulle dö.
 
Eftersom vi hade bestämt att flickorna skulle vara kvar en vecka med sin far så åkte jag hem till Sverige själv.
Dagen efter hade jag möte med läkaren.
Jag var redo mentalt och gick med bestämda steg till doktorns rum.
Jag var mentalt redo för ett cancerbesked. Trodde jag...
Väl där så berättade han att provsvaren inte var tillräckligt tydliga och att han hade bokat en tid till mej nästföljande dag för att bli sövd och för att han skulle kunna ta direkta prover i halsen. Han berättade också att jag inte skulle kunna köra bil själv så jag var tvungen att be någon om hjälp att köra mej hem.
Där rasade min värld ihop.
Igen.
 
Jag är en sån där tjej som har vansinningt svårt att be om hjälp. (något jag måste jobba på, jag vet..)
Dessutom så hade jag ju inte berättat för någon mer än mitt x.
Nu var han i Spanien.
Den enda som jag kände att jag kunde och ville ringa blev naturligtvis min syster. (självklart vet jag att alla mina vänner hade ställt upp, men i ett sådant här läge så vet man inte riktigt hur man ska bete sej, eller rättare sagt, jag visste inte...)
Att ringa upp min syster och tala om att jag skulle undersökas för cancer var något av det värsta jag gjort.
Helt plötsligt så skulle jag sätta min syster tillbaks i denna hemska cancer-situation då vi stod brevid, maktlösa, när vår mamma bara blev sämre och sämre. Fruktansvärt.
Men jag ringde henne i alla fall.
Och storgrät!
 
Att bli sövd innefattar tydligen en massa andra saker som jag inte kände till...
Att man ska tvätta kroppen innefrån och ut, tre gånger och håret med något fnöskeliknande schampo som gör att det känns som om håret blir svinto. Jobbigt var dessutom att man skulle vänta några timmar emellan och jag hade lönekör på jobbet så jag priade det, vilket innebar att när jag väl var färdig så skulle jag behöva vara uppe hela natten för att tvätta mej ren och sedan köra till sjukhuset.
När klockan var 3 på morgonen så körde jag sista schamponeringen, sov i tre timmar och sen satte jag mej i bilen på väg till domedagen, kändes det som...
 
Åter igen, alla år i krogbranschen talade om för mej att uttrycket i läkarens ansikte talade inte för något fiskben och knölen satt kvar när jag vaknade upp efter narkosen, så jag visste nog redan där.
 
Men hoppet är det sista som lämnar människan.
 
Jag sa i alla fall till min doktor att det räckte med att han ringde och gav mej besked. Jag hade verkligen inte någon lust att sitta i bilen 2 timmar fram och tillbaka för att få reda på att jag har cancer.
Nä, det hade jag f-n inte tid med! Jag driver ju flera företag och behövs här.
Så det så!
Han tyckte det var lite ovanligt men accepterade mitt svar och ringde en vecka senare.
 
En elak tumör i halsen var diagnosen.
Jag skrev först en elak tumörjävel... men så sa han inte...%-)
Det var jag...som tänkte högt...
 
Det är här min resa börjar.
Mot solens rike.
Jag  s k a  överleva
och lära mej saker, på resans gång.
 

Om

Min profilbild

Anette

"Jag har inte många bollar i luften, jag har ett bollhav" 2-barns mamma född -67, driver 4 företag inom hotell och restaurang och dygnet har inte tillräckligt med timmar. Det är väl förmodligen därför jag har fått cancer... Jag försöker alltid att se något positivt i allt elände och i detta fallet är det nog att jag blir tvungen att jobba mindre. Men det ska gudarna veta, det är f-n inte lätt. Är man van att ha koll på allt så är det också väldgt svårt att släppa. Samtidigt som ett kontrollfreak som jag måste naturligtvis lägga min näsa i allt som händer även om jag borde vara hemma och ta det lugnt.

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela