-DU HAR EN JÄVLA TRÅKIG ATTITYD! skrek syster Anna.
-Jag ska notera i journalen hur du beter dej!
Sedan igår befinner jag mej på sjukhus igen....
Smärtan har bara blivit värre och värre och redan i lördags morse ringde jag direkt till avdelningen för att fråga om detta var normalt. Igen. För att få reda på hur mycket jag totalt kunde ta i smärtlindring. När inte det hjälpte längre så ringde jag
efter ambulans igår för att bli körd till sjukhuset igen.
Det fanns inte med på värdskartan att köra själv...;)
Väl här så blev jag undersökt av en läkare som kände på magen och hon hittade inget direkt fel.
Typiskt var väl också att när jag väl var här så hade smärtlindringen äntligen börjat verka så då hade jag ju inga paniksmärtor. Hon kom in till mej och tyckte att vi kunde avvakta med att göra en bukröntgen tills dagen efter.
Det tyckte inte jag.
(det är intressant här hur doktorn försöker få mitt godkännande av hennes beslut precis som om jag inte har ont längre och säger "är det ok?" "Nä, det är inte ok", svarar jag.)
Jag förstår inte varför man ska vänta när man vet att man har jätteont och att det är något fel. Det mest logiska borde vara att skriva ut remisser på löpande band för att hitta felet.
Jag tror tyvärr att många patienter är så trötta på att behöva propsa på att få vård och att bli utredda att man bara suckar, ja, ja, vi väntar....och så går tiden...
Men sån är inte jag.
Så efter mycket propsande så fick jag henne att skriva en remiss så att jag ev. kunde bli röntgad samma kväll.
-Jag har jätteont och det är något som är väldigt fel sa jag. När hon hade gått så fick jag äte lite och vips, paniksmärta igen!
Fick alla möjliga mediciner som inte hjälpte och låg bara och kved. Till slut så hjälpte det något så jag kunde börja köra lönerna som jag naturligtvis inte har hunnit köra i helgen eftersom jag har haft så ont.
Medans jag satt och jobbade så kom dom in med en liter kontrastvätska som jag skulle dricka upp under två timmar. Det gjorde definitivt mitt tillstånd inte bättre, men det var ett nödvändigt ont och den sista lönen gick iväg med nöd och näppe. Jag hade
otroliga smärtor.
När jag var klar så märkte jag också att kanylen som satt i armen satt fel och gjorde ont som sjutton så jag bad en syster byta den. Det var vaktbyte tydligen och när den nya systern kom för att tala om för mej att jag skulle ned till röntgen så påpekade
jag åter igen att kanylen gjorde jätteont.
-Vi byter inte den nu! sa den mindre trevliga syster Anna. Du ska ner på röntgen nu.
-Ja, men det ska kontrast i kanylen, påpekade jag, och din kollega sa att vi skulle provspola den innan.
Då har jag helt plötsligt framför mej en sådan där sköterska, det där allra egna slaget, som aldrig har läst patient psykolgi eller lyssnade inte på lektionen, och gör en av de saker som jag hatar allra mest när jag är på sjukhus, hon fnyser, vänder på
klacken och går och jag hör ifrån korridoren ett "Jag ska kolla, som betyder tänker jag inte alls. För hon har bestämt att jag inte ska få någon ny kanyl!
Det värsta jag vet är när man inte står kvar och tittar på patienten när man pratar med den.
I detta läge så har jag så fruktansvärt ont av kontrasten dessutom att jag inte ens kan ligga med benen högt. Ingenting hjälper.
Syster Anna kommer tillbaks med en rullstol och en kollega som ska köra mej ner till röntgen.
Jag frågar om hon har kollat, gällande kanylen och hon svarar att det har hon gjort.
-Och?, väntar jag.
-Vadå och?, säger hon.
-Och ska vi provspola?
-Nä, jag har bestämt tillsammans med dom andra sköterskorna att den är ok. Vi hinner inte sätta en ny nu.
-Men den är inte ok, protesterar jag.
-Ja, så får det bli, svarar hon.
Jag säger till henne att hon bör jobba på sin attityd och patientrespekt, men blir så uppgiven för mitt i allt det här så har jag ju jävligt ont i magen, så jag orkar inte.
Kollegan skjutsar ner mej till röntgen. Även hon reagerar (om än diskret) över syster Annas nonchalans.
Väl nere på röntgen så har jag så ont att jag bara skakar och tårarna sprutar. Det är inte likt mej att lipa över smärta så det här är nåt i hästväg. Får till slut samlat mej så jag kommer upp på båren och ska hålla armarna högt och ligga stilla. Jag
får verklligen anstränga mej till det yttersta för att inte tappa det totalt.
När kontrasten dessutom åker in i venen (kanylen som gör ont..) så gör det så ont att jag bara kvider.
Men magontet förtar även den smärtan och jag lyckas hålla andan på kommando och dom tar sina bilder.
När jag blir uppkörd till min avdelning igen så sprutar tårarna. Det känns ungefär som en förlossningsvärk som aldrig tar slut. Jag staplar in på sköterske expeditionen och som tur är, så här inte "sympatiska" Anna där.
Får prata med någon som ger mej ketogan. (typ morfinliknande preparat) Jag vill bara ha en halv för jag gillar inte att bli susig. Jag möter Anna i korridoren som undrar om vi kan börja om från början och jag känner att det är progress. :) Alla kan komma
på fel fot ibland, så självklart. Förklarar att jag har fått nog av smärta nu och att jag kanske inte hade så mycket tålamod. Hon plockar bort den onda kanylen och föreslår att jag ska ta den andra halvan av ketoganet. Jag håller med.
Hon kommer även in med lite diklofenak och alvedon som jag trycker i mej.
Smärtan släpper ändå inte.
När klockan är halv tolv, måste det ha kickat in, tänker jag och härdar ut.
Klockan halv ett kommer hon förbi igen, jag har fortfarande panikont och jag ber om mer smärtlindring, jag har så ont att jag tror jag ska dö, rent ut sagt. Hon svarar att dom ska komma ned från kirurgen och titta på mej så jag kommer inte att få mer
smärtlindring nu. För då blir det svårt för dej att tala om var du har ont. Det låter logiskt. Jag stålsätter mej och härdar vidare. Jag får även reda på att sonden ser bra ut men det kan vara så att den trycker mot gallan och det ger gall-nånting.
Runt kvart över ett somnar jag i ren utmattning.
Sover och vaknar om vartannat, väntande på kirurgen och när klockan är halv fem så stapplar jag upp och frågar vad som händer.
-Vi har fattat beslutet att dom ska vänta tills imorrn, svarar Anna
(vad är det alla väntar på, undrar jag i mitt huvud)
-Men jag har ju väntat hela natten utan smärtllindring på att kirurgen skulle komma, säger jag.
-Ja, nu har vi fattat det beslutet att du inte hade så ont eftersom du sov. svarar Anna.
-Men det är väl klart att jag hade ont, svara jag. Jag förstår att ni bara menar väl, men sova kan jag göra hemma, för mej är det fullständigt egalt om vi gör undersökningen klockan 1 eller 3 på morgonen. Jag vill bara att den görs, svarar jag.
-Nu har vi gjort så här i alla fall i samrådan med kirurgen, får jag till svar.
-Jag förstår det, men undrar, hur gör vi nu?
Då svarar den andra sköterskan, "Anna ringer kirurgen nu".
-Hon kommer tillbaka och säger att hon har pratat med dom och tagit beslutet att vänta tills imorgon. (och så väntar vi igen...) Klockan är ju fem på morgonen redan, så jag undrar ungefär när.
Det kan hon inte svara på.
-Du kan däremot få ketogan nu, säger hon.
-Den jag inte kunde få inatt för att vi väntade på kirurgen?, undrar jag lite ironiskt.
Då flippar Anna ut!
-DU HAR EN J Ä V L A TRÅKIG ATTITYD! skriker hon åt mej."Nu har jag fått nog!"
-Jag har inte kommit hit för att S O V A fattar du väl!!, svarar jag.
Hon piper iväg med ett, "jag ska skriva in i patientjournalen att du är en jävligt jobbig patient.
Proffsigt! Eller vad tycker ni?
Det som är mest frustrerande i det här är att peggen skulle vara i förebyggande syfte för att jag inte skulle rasa i vikt under behandlingen.
Nu har jag gått ner ytterligare två kilo.
Imorrn är det meningen att jag ska börja min strålbehandling kl.08.00.
Planen såg ut så här:
Igår skulle jag packat och tvättat inför en vecka i Göteborg och ha myskväll med mina tjejer.
Idag skulle jag ha möte med personalen och lämna över det sista innan jag börjar min behandling.
Jag skulle ha ätit upp mej, enligt läkarens order, haft en peg i magen i förebyggande syfte, anlänt Sahlgrenska vid gott mod och gott immunförsvar.
(Jag sa till läkaren för en stund sedan. Jag var i toppskick när jag kom hit för 5 dagar sedan. Nu är jag inte det längre. Det här funkar sådär, tycker jag.)
Istället ser det ut så här:
Jag har inte hunnit tvätta och packa.
Mötet med personalen har jag fått frysa.
Jag har gått ner 2 kilo och vet inte ens om jag kan eller vill börja min behandling imorgon.
Det goda modet är som bortblåst.
Jag har gått från superplus till minus på fem dagar. Jag kan inte ens ta mina hälsomediciner för då får jag ont i magen.
Ja, jag är lite uppgiven och arg just nu!
Det är skit att det kan bli såhär. Just nu har jag inte så ont eftersom dom gav mej en spruta imorse. Nu väntar jag på resultaten från gallan och levern. Samt att dom ska göra ett ultraljud. Sen får vi se.
Jag känner att, hittar dom inte felet, får dom ta bort den här saken i magen och så får jag börja om.
Jag har i alla fall en plan.
Forsättning följer...
Jävlar anamma!
