Att berätta...
Igår natt tog jag steget ut och skickade adressen till denna blogg till mina vänner. Det var med blandade känslor jag gjorde det. Dels tycker jag inte om att göra folk ledsna, men sen å andra sidan vill jag att dom ska få veta det från mej och samtidigt blir det ju lite tjatigt att upprepa samma sak om och om igen. Så även om denna bloggen först och främst var för att sprida allt jag får reda på vidare och för att försöka ge någon annan förtvivlad stackare lite stöd och hopp, som går igenom samma sak, så är det också väldigt praktiskt att kunna informera om läget, kontinuerligt, utan att folk behöver känna sej jobbiga för att dom frågar eller för att dom inte frågar.
Alla reagerar vi ju olika i sådana här situationer, så det här känns bra.
Inte minst av egoistiska själ också. Det är en lisa för hjärnan att få ventilera av sej och när det kändes som om hela huvet var fullt med gula postit lappar med cancerinfo så började jag att skriva och första dagen skrev jag nog i 5-6 timmar. Det som är bra med en blogg är att man kan skriva flera olika stycken, och dom behöver inte hänga ihop. Det var inte mycket som hängde ihop innan jag började skriva och jag ska erkänna att ett tag så kände jag mej väldigt förvirrad. Man sen mådde jag jättebra! =) Förundransvärt hur bra det blir när man delar upp tankarna i taggar och ämnen. Nägot jag verkligen rekommenderar.
Reaktionen av mitt mail till mina vänner, (jag har säkert glömt att skicka till nån) blev att jag började gråta när jag fick första svaret, för naturligtvis hade jag gjort någon ledsen, men samtidigt blev jag väldigt glad äver alla uppmuntrande ord mellan tårarna och jag har fått både långa och korta svar och reaktioner. En del har inte skrivit alls och jag vet ju att det är så. Det innebär inte att man bryr sej mindre. Bara förmodligen att man inte vet vad man ska skriva.
En nära vän till mej miste sin bror i en flygolycka för många, många år sedan. Då var det jag som inte visste vad jag skulle säga. Det resulterade i att jag inte hörde av mej på ett bra tag. Min tanke var, att om jag ringde henne och frågade hur det var, så skulle jag ju bara göra henne mer ledsen. Som tur var förstod hon det, så hon ringde själv.
Efter dagens reaktioner har jag dessutom kommit fram till att jag förmodligen drar ihop en tjejträff, nu när jag ändå är nere i Göteborg, har alla nära och är ledig. =)
Lite svart humor men, det är ju bättre att vi träffas nu när jag är alive and kicking, för sen vet man ju inte...
Nä, jag s k a inte dö. Det har jag bestämt nu. Men som jag sa till mina barn, för jag ville inte ljuga, när dom frågade om man kunde dö av cancer, jag kan ju lika gärna ha otur och bli överkörd av en buss.
Självklart är jag fortfarande orolig till och från, men min vanlig-känsla sitter kvar i själen och just nu mår jag riktigt bra.
Till och med så bra att jag inte ens tyckte att det var jobbigt att decifiniera hela kroppen med sånt där sjukhus schampo och min stora dotter frågade om jag inte var orolig över morgondagen och att få en slang inopererad i magen. Nä, faktiskt inte, sa jag. Fast nu börjar jag förstås fundera på om jag kommer att känna av ingreppet i övermorgon. Jag kanske inte kan hoppa och studsa med slang på magen. Hm...får kolla det imorrn.
Naturligvis hade dom dessutom gjort fel på tiden och lyckats att sätta upp mej för operation till kl.8,30. fastän jag blev lovad sist på dagen. (det var ju det där med hur dom disponerar tiden,,,)
Nix, sa jag. Det går i n t e! Jag måste köra löner innan jag åker.Så dom fick ändra lite. Igen. Men det gick bra.
Hann i alla fall få undan alla räkningar på kontoret och hann med en film i soffan med flickorna.
Lite sportlovsmys ska det ju ändå va.
Kram alla! Gonatt!
