Var igår...
Vaknade på morgonen och vägde 57 kilo.
Det är som mina döttrar sa, "Mamma, om du inte hade varit sjuk nu, hade du varit orolig över din vikt då?"
Nej, då hade jag nog tyckt att det var rätt ok att vara tillbaka på min "Teneriffavikt" =)
Men nu är det ju ett annat läge.
Oron över vikten tog sej uttryck när jag hade mitt läkarbesök på morgonen och började helt enkelt stortjuta som ett litet barn. Liten och rädd. Orolig. Räknade snabbt ut att om jag går ner 3 kilo i veckan så blir det 18 kilo på behandlingstiden och då väger jag 40 kilo när vi är klara....
Tårarna rann ned för mina kinder.
Som tur är, hade jag möte med en kvinnllig läkare som hade alla hästarna i stallet =)
När jag bröt ihop så fullkomligt flög hon ur sin stol och kramade på mej som på ett litet barn. Det kändes jättebra. Det är skönt att få en kram ibland.
Hon sa att jag inte skulle gå ner mer i vikt nu. Att jag i och för sej inte kommer att gå upp heller, men fokus ska lligga på att behålla vikten.
Hon beställde ett akutmöte med dietisten.
Jag blev lugnare. Berättade vad som hade hänt på Näl. Att jag tappade kilon även där. Att jag var besviken på läkarvården. Då sa hon något väldigt smart.
"Tyvärr, är det ju så att dom har bevisat för dej att du måste hålla koll!"
Jag gillar henne.
Det stod specialistläkare på hennes skylt. Jag frågade: "Är du onkolog?" "Ja, svarade hon,, och öron, näsa, hals läkare. Och så sätter jag sådana där sonder i magen oxå!" svarade hon glatt.
En tjej som hade örnkoll på det mesta och kollade sonden och pratade på ett sätt som dels lugnade ner mej och som fick mej att känna att jag var i goda händer. Äntligen! "Jag behåller dej!" sa jag och log när jag gick till min strålning.
Tänk vad lätt det är egentligen. Lite psykologisk sympati och man mår genast mycket bättre.
Ja, jag har varit orolig. Det är jobbigt när lilla Saga tittar på sin mamma och säger att nu kan jag krama runt dej och få plats över... Eller när hon ringer gråtande och jag måste lova att allt blir bra.
Jag äter fortfarande hur mycket som helst.
Men jag måste tydligen äta mer, så igår, på inrådan av min underbara Monica så köpte jag 10 proteinbarer på Fram i Vasastaden, jag var nere på Ekostore och handlade allt möjligt med kalorier i, en av de stora fördelarna med att vara i Göteborg är att här finns bra råvaror att tillgå =). Och som grädde på moset så gick jag och Annika och käkade en äkta husmanlunch på Sandberg och Månsson.
Jag älskar att vara i Göteborg sådana här dagar när solen skiner, det finns 100 krogar att välja på och man kan slinka in i en klädaffär på vägen hem. Har insett att jag måste köpa lite nya kläder för att inte se ut som om jag har två storlekar för stora kläder på mej, så jag får shoppa lite nu, sen kan ju barnen få ärva dom när jag har kommit tillaks i min ursprungliga vikt. Det tycker nog dom är rätt ok ;)
Det var en bra dag igår med.
Det går framåt.
Lite skakigt och gråtig mellan varven men ändå rätt ok.
Shopping och lunchmyset resulterade i att jag blev mitt gamla jag en stund och fick jobbat undan lite när jag kom hem. (Jag har fått låna ett gästrum hos mina underbara vänner som bor mitt i stan)
Satte mej och betade av mailboxen och fick gjort ett och annat företags-nyttigt.
Bombarderade mina anställda med tio mail var :-o
Kände igen högproduktiva-mej-själv en stund.
Jag tror det är det som är det jobbiga just nu.
Bortsett från psyket som åker bergochdalbana och vikten och att jag är snustorr i munnen, så torr när jag vaknar på morgonen att det känns som om någon har stoppat in en socka i munnen på mej.
Nej, det som är jobbigast är ändå att jag inte orkar någonting. Att jag har en sak att komma ihåg och den glömmer jag. Att jag är trött hela tiden och att även om jag bara har små mål så uppnår jag inte dom heller.
En sköterska sa, ta små pauser, ofta.
Hela helgen var en enda stor paus, för jag orkade inte göra någonting.
Jag var uppe på Sagas handboll och tittade och när en förälder frågade hur jag mådde så började jag gråta. Igen!
F r u k t a n s v ä r t jobbigt!
Som tur är förstår folk, och bryr sej. Till och med dom som inte känner mej, känner med mej. Det känns skönt.
Jag tycker faktiskt att det är trevligt när folk frågar hur det är. Men det är inte kul att börja gråta på dotterns handbollsmatch...
Som jag sa till flickans tränare. "Jag tror det är det som är jobbigast att acceptera. Att jag inte kan hålla på som innan och vara i farten hela tiden. Det är ju en del av hela mej liksom."
Min läkare (hon med alla hästarna) förklarade att tröttheten och viktnedgången beror just på det. Att min kropp befinner sej i en inre kamp med sej själv och inte vill vara här, på den här behandlingen.
Hon sa, "Man kan beskriva det som en djup depression faktiskt. Många får panikånget när dom kommer hit, så det är fullt normalt."
Det förklarar åtminstone lite.
